Människohundarna kommer i augusti!

Nu är det officiellt: så svart på vitt som det kan bli. Människohundarna av Litterärt skapande kommer i augusti. Hur fint är inte det! Boken är ett resultat av den tvååriga författarutbildning med 12 deltagare som jag går just nu. Så här står det om boken: "De analyserar sig själva, varandra och sina förväntningar på varandet i största allmänhet. En kompakt samling litterära stycken som sjuder av liv, rörelse och röster."

Samtliga 12 av oss har skrivit så väldigt spännande texter, vi skriver alla på så olika sätt. Lotta Green (som är en av oss) har gjort den knäppa, kittlande pärmbilden. Jag tycker särskilt om de pastelliga schablon-aktiga hundarna och den turkosa färgen på pärmen. Det känns lagom att bokdebutera med en antologi, att inte stå där helt ensam, att göra det tillsammans.

Mitt eget bidrag till textsamlingen heter Quercus Rubra och handlar om Rakel. Om du vill ha ett smakprov kan du läsa här. Okej, slut skvallrat, vi får vänta till hösten.

Läs mer om höstens böcker i Förlagets katalog som trivs tillsammans med min garderobsblomma som ni ser. Jag har länge sett fram emot att läsa Johanna Holmströms berättelse om kvinnliga galenskap och Adrian Pereras diktsamling som heter White Monkey. Och så Michaela von Kügelgens Vad heter ångest på spanska? som har en kreisit snygg pärm.

Jag råkade också se att Schildts & Söderströms katalog utkommit, så jag passar på att länka den också. Bland Sets böcker ser jag allra mest fram emot Martina Moliis-Mellbergs 7 som är en hyllning till havet. Jag såg också att debutverket A utkommer i nyutgåva på Modernista, vilket också är så makalöst fint. Bland Sets nyheter gladde det mig också att Posterstories är med, att de börjar med samarbete. Så snyggt jobbat av Kaneli och hennes peeps, och snyggt jobbat av Sets som ser potentialet i konceptet poster+story.

God morgon veckan

Det är inte morgon längre, men bilden jag tog i förmiddagssolen imorse får ändå beteckna starten på en vecka. En vecka som kommer avslutas med vappen och som innehåller ett Poetry slam på torsdag. Välkommen dit, det finns fortfarande plats om du vill tävla!

Veckoslutet var skönt. På fredagen somnade jag tidigt, på lördagen knixade jag med en novell som jag har under arbete just nu och åt lördagsgodis tillsammans med Rakkaus niinku. På kvällen drack jag drinkar, firade Sara och dansade mer än på länge vilket var roligt. På söndagen tjuvstartade jag vappen med hotdogs på balkongen och läste en fenomenal essä av Ylva. Hon skriver så vettigt om dagens feminism: "Problemet med dagens nyliberala identitetspolitiska feminism är att fokus läggs på synliggörande istället för på förändring. Det här leder till att verklig jämställdhet lyser med sin frånvaro, trots att ordet ”feminism” syns överallt."

Det är vår i luften och det skrivande Svenskfinland har belönats med en ny Författarskola ledd av Mia Franck och Monika Fagerholm. Älskar deras kursbeskrivning, sök dit om du vill börja en ambitiös skrivkurs i höst. Mer om skrivande: den här veckan gästinstagrammar jag för Litterärt skapande, vilket betyder att jag kommer lägga upp ett skriv- och läsreleaterat inlägg om dagen.

Jag är nästan klar med min essä om prosaåret 2016 i Svenskfinland, som kommer publiceras i Finsk tidskrift juninummer. Det har tagit en god stund eftersom verken är 37 stycken till antalet och jag gick in för att säga nåt om exakt varje verk. Ikväll har vi bokklubbsträff om Vildsvin, förra gången var innan påsk och då sågs vi hemma hos mig. Vi pratade om Bildhuggarens dotter av Tove Jansson som ju är ett helt fantastiskt verk. På instagram skrev jag att väven av fiktion, idérikedom och Toves sätt att uttrycka sig i text höjer berättelsen till en annan nivå, liksom beyond bra.

Åskan mullrar på avstånd

Publicerad i Västra Nyland 7.4 2017

Philip Teirs andra roman Så här upphör världen (2017) bygger på hotet om undergång. Fokus ligger på relationer, miljöfrågor och begär. 

I Så här upphör världen (2017) av Philip Teir tar de skydd i bilen då det blir storm, gummidäcken fungerar som en sköld mot blixtarna. Julia grubblar över separation medan Erik döljer uppsägningen från sitt jobb. De åker till Julias släktställe, Mjölkviken i Österbottens skärgård, tillsammans med trettonåriga Alice och lillebror Anton. Julia har inte varit vid Mjölkviken sedan barndomen, något oupplöst ruvar under ytan.

Aniara

Klimatångest lyfts fram som ett centralt tema, vilket aktualiseras genom den miljöaktivistiska Aniara-rörelsen som är döpt efter Harry Martinsons diktsamling. Marika, Julias barndomsvän, och hennes partner Chris lever i ett kollektiv som välkomnar apokalypsen. Chris är karismatisk och dominant, han förför sina åhörare genom filosofiska utläggningar, och det förekommer även ett manifest som är undertecknat med hans namn: ”Aniara handlar inte om hopp, utan om en tro på att det fortfarande finns skönhet kvar att upptäcka”. Julia och Erik fascineras av kollektivet samtidigt som de är på sin vakt.

Romanen inleds med ett rasande åskväder som återkommer på slutet. Trots att romanens tredje och avslutande del heter ”Naturen” blir den inte en central aktör – det är mellan karaktärerna som dramat äger rum. Naturen används för att accentuera stämningar och skapa effekt, och framstår inte som en oregerlig kraft. Anton är rädd för att röra sig i skogen och naturen bär spår av människan: Alice hittar en ring på havets botten. Miljöbeskrivningarna tar inte upp stort utrymme, trots att stranden är en central samlingsplats blir det oklart hur husen är placerade i förhållande till stranden.

Familj och begär

Nästan alla romanens karaktärer får ta över rollen som berättare vid något tillfälle vilket anger flera välkomna perspektiv. Familjen från Helsingfors kan betecknas som modern; Alice är fastklistrad vid telefonskärmen hela tiden, Erik sköter matlagningen och umgås med barnen medan Julia är författare, hon måste skriva ostört. Porträttet av samtliga familjemedlemmar bjuder på komplexa känslovärldar, särskilt Antons osäkerhet är ömsint tecknad. Alice spelar med grannpojken Leo på ett trevande och tidstypiskt sätt – de chattar hela natten och Alice är noga med att inte verka alltför intresserad.

Alices och Leos relation djupnar, de tar sig ner i den fuktiga jordkällaren. Begäret, attraktionen återfinns på flera plan i Så här upphör världen: genom den eggade blicken på den tennisspelande grannen som rör sig i utkanten av familjens liv och i den erotiska laddning som råder kring Aniara-rörelsen. Det första besöket hos kollektivet görs på midsommarafton, Julia och Erik rör sig förbi nakna kroppar och sällskapets sektliknande sessioner på stranden introduceras. Ofta skildras laddningen utan att karaktärerna spelar ut sina kort, det spännande ligger i blickarna. Särskilt i fallet med den tennisspelande grannen överskuggar upptakten det slutligen tafatta mötet.

Världen upphör inte

En älg hittas död i skogen några meter uppe i luften, för att den fastnat där på vintern då snön steg flera meter upp, och de läckande rören i källaren sprider en unken lukt i sommarboendet. Vid första anblicken skapar elementen laddning, de driver intrigen framåt, fiktionaliserar en realistisk värld. Metaforbygget blir ändå övertydligt, ofta genom att karaktärerna själva tolkar sin omvärld. Särskilt snopet är det när Julia definierar symboliken kring läckaget i källaren och läsaren inte får dra sina egna slutsatser. Även älgen som länge fungerar som brännpunkt får sin like i slutskedet av romanen, och romanen lämnar en tillrättalagd eftersmak.

Upphör världen? Någon försvinner, problem blottas, konfrontationer äger rum och det åskar, men Teir löper inte linan ut. Havet går igen i omslaget av Sanna Mander, som glittrar av vattendroppar. Så här upphör världen är en välskriven roman om den moderna kärnfamiljens tillvaro på sommarstället, med styrka i det tidstypiska och karaktärsgalleriet.

Kanske inte alla rädslor kan ha en förlaga någonstans, kanske jag bara förväxlar dem med varann, byter ut ansikten.

Jag tog en enslig promenad i delar av norrskogen jag inte tidigare besökt, och prövade mig fram fast jag är rädd för alla varelser skogen ruvar på. Jag är landekid men ändå rädd för att gå ensam i skogen, hur går det ihop? Människan är så utsatt i naturen, jag kommer på mig själv med att inte kunna fokusera hörseln, inte riktigt veta vilka ljud jag borde ta fasta på. Kvittrande småfåglar, vindens pustar eller knäckande kvistar där. Och jag drivs till att följa hjulspåren eftersom spåret av en traktor ingjuter trygghet medan de täta snåren är mig mest främmande. 

Naturen är respektingivande, min fantasi skenar ofta iväg, jag jagar upp mig själv när jag är ensam. Visst påminner spåren i leran om björntassar, visst är de mycket större än hundens spår? Först senare förstår jag att de hotfulla scenarion jag skapar i huvudet inte är min undergång utan tvärtom min främsta behållare för kreativitet. Att känslan av utsatthet är en projektion jag själv bygger upp, en känsla förknippad med ett ödsligt landskap.

En instinkt identifierar rädslan när jag föreställer mig den, jag tänker jag har ett sjätte sinne, att jag känner rädslan eftersom mitt liv kommer sluta just så. Rädslan är ett omen om hur saker kommer gå. Det ter sig logiskt för mig eftersom upplevelsen är så påtaglig, sitter i mitt känslominne. Jag måste ha upplevt något sådant i ett tidigare liv, eller kanske glömt? I den stunden är jag beredd på att verkligen möta en upprörd björn som inte väjer undan, för min rädsla är en föraning om vad som kommer att hända eller vad som redan hänt.

När jag kör bil senare är jag övertygad om att bilmotorn kommer att få stopp och jag kommer frontalkrocka med bilen i den andra filen. Jag ser min bil tumla runt som en singlad slant. Kanske inte alla rädslor kan ha en förlaga någonstans, kanske jag bara förväxlar dem med varann, byter ut ansikten. Vad spelar det för roll, rädslan är mig bekant och jag alltid återvänder till den.

Skrivmani och fest. Jag ska aldrig sluta vara skrivande utan vara genom skrivande.

Hej hallå. Jag tänkte berätta lite om skrivläget. Mitt bokmanus har lästs av två smarta personer, som buffat mig framåt med hjälp av sina kommentarer. Sedan kommentarerna har jag kravlat mig framåt hela sju sidor, vilket är mycket om ni frågar mig! Planen är att min handledare Heidi från Litterärt skapande ska läsa alltihopa igen i maj, så det måste hända en del i texten innan det. Men jag trivs mycket i min textvärld, känner mig hemma där, skulle gärna bara grubbla på det dygnet runt. Imorgon har jag tänkt att jag ska göra det igen, efter några dagars paus. Jag ser fram emot det.

Den här våren har jag även haft stor hjälp av skrivkursen på Arbis, som är över redan nu. Skrivrutinen mår så väldigt bra av regelbundna träffar med stimulerande skrivövningar och att odla självförtroende kring orden tillsammans. Ärligt talat, Mia är en helt briljant skrivkursledare, håll koll på hennes kurser. Hon borde alltid sitta på axeln och kraxa "skriv". Vi gjorde flera fina övningar på slutrakan och tre av dem kommer här.

Skriv 15 minuter varje dag, utan att läsa genom vad du skrivit, i en hel vecka. Du får läsa genom först när du samlat ihop sju dagar. Det här är en bra övning för controlfreaks som jag, som kan stampa flera dagar på samma ställe eftersom jag inte kan bestämma mig vilket ord som fungerar bäst. En övning som föder text, ger rum för flödesskrivande, fyller boksidor. Jag skrev för ovanlighetens skull i en skrivbok istället för på datorn. Jag fick också tipset att skriva med vit font på datorn, då går det helt enkelt inte att läsa texten. Smart.

Skriv ett manifest för ditt skrivande, på 10 minuter. Det är viktigt att du gör detta omedelbart, bara skriver. Att du inte sitter och grubblar över meningen med livet eller skrivandet, utan bara liksom slår dig ner och får texten ur dig. Den här övningen var befriande och kom mig verkligt nära. Jag skrev lite så här. "Skrivmani och fest. Jag ska aldrig sluta vara skrivande utan vara genom skrivande. Allt blir bättre genom språket. Jag använder mina svagheter och blir naken, självlysande och skäms men är stolt över det. Imorgon är jag förmodligen liten, för att jag är stor idag. Men då ska jag gå tillbaka till detta manifest, och minnas vart skrivandet kan ta mig, en bättre dag."

Ta en bokstav och välj en känsla utgående från bokstaven. Skriv en mening som innehåller bokstaven du utgått från, och gestalta känslan. Jag fick bokstaven Q vilket fick mig att tänka på känslan snurrig. Min mening blev så här: "När hon spelar squash med en boll och ett racket, slår hon knut på sig själv och tappar balansen."

Bilder från en helg i rosa landet.

En hög bilder från en helg då vi tog färjan ut till rosa landet som också kallas Rosala. Det blåste kallt från havet men på lördagen hamnade vi i en solvarm lucka där det gick att äta potatisvåfflor och dricka bubbel utomhus. Jag badade bastu så länge att jag blev yr och gosade med världens bästa bebis. Vi underhöll henne med alla barnvisor vi kunde och pratade om viktigheter på småtimmarna när hon somnat. Jag kom dessutom ut en dag tidigare än de andra, tillsammans med Kira, och fick då chans att sitta vid muminpappans skrivbord och anteckna mina memoarer. Hur idylliskt är det inte med hav och klippor som utsikt från skrivbordet? Vi var ute på Rosala tillsammans för ett år sedan och det känns som om jag växt så mycket sedan dess: som om jag blivit längre, lugnare och lyckligare. Det är en bra känsla.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Åbo, Finland.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska