Våren, vildsvin och växter.

Hej på er, har det blivit vår? Här känns det i varje fall så, på lördagen tog jag min första utomhuskaffe och idag har jag vårstädat balkongen. Det tog superlänge eftersom vi har en inglasad balkong vars rutor var grå istället för transparenta. Nu är det i varje fall rent och ikväll ska jag gå på Poetry Pub #3, peppigt.

Jag har också läst en bok jag stormgillade, nämligen Vildsvin av Hannah Lutz som utkommer på Förlaget och Bonniers nu i vår. Det kan hända romanen har allt jag vill att en bok ska ha, den är kompakt, poetisk och samtidigt väldigt konkret. ♡ Jag ska fundera vidare och recensera den senare, så då lovar jag att länka artikeln här inne ockå.

För några dagar sen när lakanen var i tvätten tog jag också bilder på lite växter och böcker jag läst för de ser så fina ut tillsammans. Jag överväger att bli en crazy plant lady. På fönsterbrädet bor en murgröna och en som jag inte vet namnet på (någon?). Den senare av dem har bott där länge och den stormtrivs, eventuellt borde jag plantera om i större kruka så den får växa till sig. Murgrönan är en nykomling och jag hoppas den ska trivas lika bra!

Johan Bargums Korta stycken (2016) är trevlig läsning eftersom den innehåller mininoveller. Somliga av texterna träffar helt rätt, andra blir något tunnare.

Ann-Helen Attianeses Vågbrytarna (2016) är en kort roman som handlar om en familj som har det svårt. Mamman har alkoholproblem och dessutom visar det sig att hon döljer något, som leder till fängelsestraff. Jag tyckte bra om intrigen. Hoppas ni inte bländas av den övre bilden, solskenet är extremt starkt.

Här nedan syns min favoritväxt: gullrankan som klänger uppe på bokhyllan! Det är så fint att den tar plats och har runda, hjärtformade blad. Nere på vitrinskåpet bor en fredskalla som renar luften, den har bott vid fönstret tidigare men nu prövar jag hur den trivs längre in i rummet. Vad tror ni? På bilden ser ni också min nya R/H Mickey Dress som hänger och väntar på nästa vecka då jag har examensfest (på tal om pepp hörni).

Avslutningsvis: mitt citrusträd som fått bege sig på retreat till köksfönstret för att eventuellt krya på sig. Hur i hela friden ska jag bete mig för att stackaren inte ska tappa stinget helt? Än så länge ser den ok ut så länge jag inte rör den, för om jag råkar nudda vid den så faller bladen av.

Jag läste att trädet inte vill ha hårt solljus och att den ska stå svalt, så jag vädrar mycket. Jag läste att man inte ska vattna för mycket, så jag vattnar inte direkt då vattnet sugits upp, utan cirka en gång i veckan. Är det kanske för lite? Hon har stått i köksfönstret i några veckor, så jag vet inte ännu om det har hjälpt.

 

Böcker & systerskap åt folket.

Vi läser helst böcker som platsar i det feministiska biblioteket, och vi vill lyfta fram ett gäng böcker skrivna av kvinnor idag. Berättelser är rätt väg att gå för att få perspektiv på världen, för att lära sig och odla systerskap. istället för att ge blommor åt kvinnor den 8 mars, borde vi ge böcker åt alla, särskilt åt de män där ute som behöver växa som människor. @abokklubben

Det har hänt lite på Åbokklubbens instagram igen, bland annat lade jag upp en lätt feminstisk rant kombinerad med boktips, och så träffades vi förra veckan och pratade om Vänd om min längtan av Ann-Louise Bertell. Vi gav Vänd om min längtan högst betyg hittills: 4 stjärnor! 

En av romanens starkaste scener skildrar Marie och hennes två döttrar i bilen på väg till den psykiatriska avdelningen. Marie säckar ihop framför ratten och hennes döttrar hjälper henne vidare. Recension av Vonne & Marie

Dessutom finns min recension av Vonne & Marie inne på Lysmasken idag. Vonne & Marie (2016) är en roman av Christel Sundqvist, som handlar om mental ohälsa inom en familj samt om att vara anhörig. Boken överraskade mig positivt med att djärvt inkludera många laddade teman, tempot var högt och bjöd på spänningselement. På tal om feminism lyckades jag plita in ordet *systerskap* även i min recension, jag skriver att systerskapet genomsyrar Vonne & Marie som en hoppingivande kraft. Fint ju.

Lukten av Helsingfors

På tal om att behöva en paus från jobbet. Då funkar det bra att gå på utställningen Lukten på fjärde våningen på Helsingfors stadsmuseum (som Kaneli också tipsat om). Utställningen är ännu öppen hela mars och varje vecka har rummet en ny doft, utarbetad av en parfymör. Jag vill också ge en särskild eloge till Kristian Palmu som fixat ljussättningen, ljuset var essentiellt för att skapa den behagliga upplevelsen. Antonia och jag körde all in och hade på oss hörlurarna, reduceringen av hörselsinnet skulle förstärka doftsinnet. Det är hon som tagit bilderna som föreställer mig.

Om jag bodde i Helsingfors skulle jag gå på Lukten flera gånger. Förra veckan då jag var där tyckte jag doften mest kändes som en parfym eller au de toilette, möjligtvis att det doftade tvättstuga eller badrum på fin restaurang. Egentligen skulle doften föreställa (spoiler: men det är säkert ok att spoila nu när doften är utbytt) festivalpark, vilket jag tycker doftar nåt helt annat, torrare och smutsigare. Jag har hört att den första doften var Borgbacken, vilket jag tycker hade varit roligt att uppleva. Jag tror också det har doftat/kommer att dofta kaffe nån gång, så där som det doftar särskilt kraftigt där vid Sturegatan, Meiras byggnader. Det borde det åtminstone. En stad eller en plats har knappast sällan så distinkt urskiljbara dofter, men även om sinnet inte genast kopplar ihop doften och platsen kan dofter ge upphov till associationer och tankar.

Om du har möjlighet tycker jag du ska gå och dofta på den här fina utställningen, jag tyckte det var skönt och tankeväckande.

Bilder från en brunch.

I fredags satte jag mig på en buss och åkte till Helsingfors, för häng ovanför taken i Tölö och i ett gammal tegelhus i Sörnäs. Flera av mina närmaste vänner bor i Helsingfors och två nätter på en soffa var välbehövligt, både för att hänga med i alla vändningar och för att jag själv behövde en time-out från allt som stavas böcker och jobb.

Det hade gått en hel februarimånad sedan jag varit på besök senast, vilket märktes markant särskilt på Ines som är sju månader nu, krälar och gör ansatser att krypa. Att spendera tid med Ines är bland det finaste som finns. Hon vandrade mellan famnar på brunchen hemma hos Kata och Jussi, som nyligen flyttat ihop i lägenheten där Kata tidigare bott med Kira.

Bilderna föreställer lördagens dundergoda brunch bestående av bl a focaccia, kokosyoghurt, mozzarella och mimosas. Vi åt brunch tills molnen skingrades och solstrålarna målade halva vardagsrummet helt gyllene. När Antonia och jag gick hem till henne, hade det redan börjat skymma, och vår tid tillsammans fortsatte i ännu ett dygn då vi maxade allt.

 

Februarikultur: Nattbarn, Psyket & Jamiroquai.

Litteratur
Missdåd av Karin Erlandsson
Elden, leende av Henrika Ringbom
Iggy 4ever och Nattbarn av Hanna Gustavsson
Lilla Berlin. So last year av Ellen Ekman
☆ Vågbrytarna av Ann-Helen Attianese
☆ Om detta talar man endast med kaniner och Att vara jag av Anna Höglund

Film
☆ Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) är en film jag hört enbart dåliga saker om. Men har man sett klart Twin Peaks och vill ha mer, ser jag inget skadligt i att ta del av denna rulle. Men se absolut inte filmen innan du ser serien, för då är den full av spoilers. Jag tyckte ändå jag fick veta vissa nya saker om hur Laura Palmer egentligen var, och vad hon kände. Så det var ett plus.

Musik
Automaton av Jamiroquai. Månadens låt blev singeln Automaton som kom ut sista januari, och som innebar startskottet på Jamiroquais comeback album (som släpps i maj). Tycker låten känns uppdaterad och samtidigt har samma känsla som bändets superhits från slutet av 90-talet (Virtual Insanity, Canned Heat, Cosmic Girl). Ba lyssna.
Däggdjur av Säkert! Annika Norlin och gänget är efter många år ute med nytt album som passar perfekt för lågmälda, melankoliska moments och med "Kommer hända" även till förfest. Jag har inte lyssnat så mycket på Säkert! men med den här skivan lyckades de fånga mig med skörheten som har hög igenkänningsfaktor.

Serier & teve
Black mirror. En serie som finns på Netflix, som ger dig en klump i magen och speglar samhällets och teknologins mörka sidor. Avsnitten är fristående och utspelas i en dystopisk framtidsvärld. I ett avsnitt lever vi i en värld där allt man ser spelas in på ett minneskort, så att man sedan kan återuppleva och kolla på varje detalj i sitt minne. Det sätt på vilket vi missbrukar snapchat och videoinspelningar redan idag ligger inte långt från detta. Jag rekommenderar inte att se på Black mirror då du vill mysa, för det går inte, utan mer vid tillfällen då du är öppen för reflektion och nya perspektiv på tillvaron.
The office. För att väga upp det tunga såg vi också på den brittiska komediserien The office från början av 2000-talet. Helt otroligt underhållande. Alltså jag kan inte med Ricky Gervais roll i The Office, han är så sjukt jobbig och mitt i prick. Får skratt i magen bara jag tänker på honom.

Podcast
☆ Psyket. Superintressant podcast utgiven av Sveriges radio, där Emmy Rasper träffar kändisar (Jonatan Unge, Beatrice Eli, Sandra Beijer, Flora Wiström med flera) och frågar dem om hur det är för dem då de inte mår så bra psykiskt. Jag tycker podcasten gör något viktigt: skakar om stigmat kring mental ohälsa och tillåter samtal kring olika sorters mående. Mentala landskap är mycket intressanta och det är ok att inte må bra. Naturligt är Psyket en ganska tung podcast, som öppnar upp för tankar på det som en själv tycker är tungt, och jag tycker jingeln som inleder podden har en vibe som kunde passa som intro för en jobbig sjukhusserie.

Mat & dryck
☆ Kuori. Är du i Åbo och vill ha en lyxig lunch någon vardag tycker jag att du ska testa nya vegerestaurangen Kuori. Där får du en drömlikt god portion med falafels för en tia. Du får själva *pimpa* din egen portion med såser och dylikt.
☆ Delhi Darbar. Ungefär vägg i vägg med Kuori ligger Delhi Darbar som är en gammal favorit, så jag måste väl tipsa även om den här indiska restaurangen nu då jag en gång börjat tipsa. Den är populär och jag har alltid ätit gott där, senast var det palak paneer. 

Utställning & upplevelse
Makasiini Contemporary. I slutet av förra året öppnade ett nytt konstgalleri i akademikvarteren i Åbo, i en superfin, ljus lokal med högt till tak. Jag var där första gången en eftermiddag med Ylva och vi fastnade särskilt för den här tavlan av Jenni Vakkilainen. Verket såg ut som en festlig glassportion eller ett landskap där alla är glada och äter hattara. Jag tyckte om dynamiken med mörk övre kant som fick mig att tänka rymd och en bas som var rosa. Alla Vakkilainens tavlor gick i liknande stämning, med ett kladdigt och karnevaleskt uttryck.
På resa med Chiefen och Sally Jones. Sara och jag gick på en utställning som bygger på den prisbelönta bilderboken Legenden om Sally Jones av Jacob Wegelius, och som finns att se på Forum Marinum i Åbo just nu. Utställningen har betoning på lek, där man får klättra och uppleva ett fartyg likt det som Chiefen och Sally Jones färdas med osv. Vi saknade stora verk av Wegelius fantastiska illustrationer, och tänkte att det ultimata ändå hade varit användning av ljudbok och tydligare orientering som följde kronologin i boken, så att man liksom kunde uppleva boken från början till slut. Nu gick mycket uppmärksamhet åt till att fundera kring händelser och kronologi och hur saker hängde ihop. Forum Marinums grundutställning är också rätt intressanta, med imponerande miniatyrmodeller av skepp och all sorts detaljer och historier om sjöfart.

Litterära länkar

→ Ljudboken betonar textens auditiva drag. Västra Nyland plockade upp min pro gradu-avhandling, vilket är roligt såklart. Det var en utmaning att svara smidigt och lättillgängligt på frågorna som ställdes, och det känns som om jag kanske inte fick sagt allt jag hade velat. Men så känns det säkert alltid att bli intervjuad. : )

→ Tankar om livet i en litteraturbubbla. Jag tänkte också lite offentligt inne på instagram, poserade med en bok och repostades av Förlaget. Jag skrev kort om hur det är att vara verksam på olika positioner (litteraturvetare, recensent, författardrömmen) i finlandssvenska, litterära kretsar. Det känns som om det finns mycket jag kunde skriva mycket om detta. Jag tror det bor extra mycket osäkerhet i unga skribenter, nyutexaminerade och såna som skriver litteraturkritik för första gången. Jag jagas av tanken på att missa nåt essentiellt, att framstå som inkompetent, och överkompenserar därför genom att jobba mycket. Att själv vilja bli författare och samtidigt skriva litteraturkritik känns också osäkert.

→ Första året med Vilda förlag. "Första året med Vilda förlag kännetecknas av relationsskildringar och spänningen mellan Svenskfinland och världen, med välkommen assimilationstematik och en balettdansös med poetisk sprängkraft." Jag skrev en artikel om Vilda förlag här i veckan, där jag säger att det finns en risk i att fungera som författare vid eget förlag och att den visuella helheten lämnade mer att önska.

→ Kulturarbetarens eviga deltidsdilemma. Miilo skrev så bra om att frilansa inom kulturbranschen. Känns som om det här är något jag också kunde prata/skriva om hur mycket som helst. Annars kan jag tipsa om avsnitt ett av Astras podd där det snackas arbete, och delvis om just hur kulturbranschen utnyttjar frilansarens höga arbetsmoral.

→ Era bästa skrivtips. Jenna kommer med skrivpepp! Det behövs alltid fina skrivtips, läs dem gärna. Om jag hade svarat på hennes inlägg hade jag skrivit mitt bästa skrivtips just nu: skriv om morgonen innan du kopplat på nätet eller haft annan kontakt med omvärlden. Då är blicken ny. Skriv en timme varje morgon. Börja alltid från tomt blad och byt ofta rad, så texten känns fri och associationerna kan flöda fritt.

→ Den förlorade konsten att förlora sig i läsning. Bra artikel av Kim Solin om att läsande inte är en prestation, att målinriktad läsning är hämmande. Men jag kan inte bli att känna att även den reflekterande, intellektuella sortens läsning som förespråkas här blir ett sorts målinriktat krav. I den bästa av världen får läsaren bara befinna sig i texten, flanera i den (ja!), men att eftersträva den sortens läsning kan ju också kännas som en boja.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 24. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Åbo, Finland.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska