Hyllning till skrivkursen.

Efter över ett års paus är jag tillbaka på kursen kreativt skrivande som går vid Åbo arbis och leds av Mia Franck. Och nu, så här efter första tisdagskvällen med 2,5h skrivkurs + tillhörande öl efteråt känns det svinbra. Klicka in dig på Mias blogg för att ta del av skrivövningen vi gjorde igår, hon brukar blogga sånt varje onsdag. Jag är säker på att det finns skrivkurser någonstans i din närhet också, kolla upp bibliotek och medborgarinstitut. Annars finns en superbra facebookgrupp för Skrivgäris.

Det är definitionen av lyx att bli tilldelad skrivövningar, skriva snabbt utan att tänka, läsa upp och berätta om sina karaktärer. Jag skulle kunna prata om mitt skrivprojekt konstant, med allt och alla, men det vet jag att man inte ska göra. Folk bryr sig inte så mycket. Karaktärerna kan bli naggade i kanterna. Då är det bästa att få utlopp för snacket i ett rum tillsammans med såna som förstår, bryr sig, och kanske rentav inte tröttnar (återstår att se, det här var ju trots allt bara första träffen).

Jag gick till skrivkursen första gången hösten 2013 och då kändes det inte alls lika självklart och roligt. Jag var livrädd, och första hösten var ångestladdad, jag ville knappt gå dit. Men jag gick ändå för jag visste att, trots att det är tungt, så får jag någonting skrivet åtminstone och ett textutbyte i det där rummet. Idag är jag tacksam över att jag tog mig igenom första hösten, för redan nästa vår kändes det bättre.

Och just nu förstår jag inte riktigt hur jag klarat mig med en över ettårig paus från skrivsällskapet. Men kanske det är just därför det känns så bra igen. Nytt, fräsht, laddat. Jag är inte 21 år längre utan jag har levt (ha!). Och i vår ska jag inte ha några falska undanflykter till att inte skriva, utan jag ska skriva så mycket jag bara kan. Skrivpepp x 1000.

Vårens böcker

Åbokklubben fick ett så här fint paket av Förlaget imorse❣ Jag har läst Vänd om min längtan tidigare och hört de två novellsamlingarna av Tove Jansson som ljudböcker, ser fram emot att läsa igen och prata om dem. Jag råkar också ha som uppgift att skriva en recension av Vänd om min längtan genast nästa vecka när jag är klar med min genomarbetning av gradun. Det är bäst när jobb och nöje går in i varann, och alltid roligt att recensera böcker jag verkligen gillat.

Inom vårens utgivning ser jag särskilt fram emot Vildsvin av Hanna Lutz (Förlaget/Bonniers), seriealbumet Spleenish av Ulla Donner (Sets) och samlingsvolymen Naturbarn av Eva-Stina Byggmästar (Sets). Jag har inte så bra koll på vad som utkommer på andra svenska och finska förlag, har ni? Om jag hade tid för att läsa vad som helst just nu skulle jag också läsa De polyglotta älskarna av Lina Wolff, Nightwood av Djuna Barnes, Flora Wiström och Sandra Beijers nya, The Little Friend av Donna Tartt, Momo eller kampen om tiden av Michael Ende och Ediths brev av Hagar Olsson. Men vi för se vad som ryms in under våren, det är mycket möjligt att allt det där kommer bli oläst. Helst skulle jag också läsa Harry Potter and the Chamber of Secrets, Bob Dylan, Roxane Gay, noveller av Sylvia Plath och så mycket mer.

Coco Chanels tjugotal

Jag har skrivit en första recension för Lysmasken, webbplats för litteraturkritik. Klicka dig gärna in där för att läsa vad jag tyckte om Sanna Tahvanainens Den lilla svarta (2016), som jag skriver om i Coco Chanels tjugotal: älskare och arbete.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag tyckte romanen var riktigt fin, men jag problematiserar det uteblivna systerskapet, att berättelsen så långt kretsar kring älskare fastän arbetet är det intressanta, och att det inte riktigt fanns nåt tydligt mål med intrigen, förutom att gestalta Coco Chanel under tjugotalet. Tahvanainen är ändå en mästerlig berättare, och hennes bild av Coco lever kvar hos mig. Jag ser mycket fram emot den tredje delen av hennes projekt där hon skriver om historiska kvinnor.

 

Om att promenera, flanera.

Om att promenera, flanera. Ja, visst vet jag hur man gör. Det är bara att sticka fötterna i yllesockorna och så i gummistövlarna, alternativt snöra på tossorna. Inget svårt med den saken. Runt Kvarnberget, längs Ahlbackavägen. Eller upp till Paipisvägen och så spånbanan och så genom skogen, så ut på Kimmens åker. Visst har jag promenerat i mina dagar, över frusna vattenpölar, dem måste jag stampa på så det säger krack. Alla pölar, ingen is får vara orörd, jag hoppar flera gånger om inte isen spricker genast. Ska vi gå ut och gå? Går bakom varandra i skogen, pratar inte om cancerärr eller ätstörningar, pratar om tallens årsringar bara.

Det är inte oproblematiskt att promenera själv. Ensamma skaffar hundar. Att ha ett band att hålla i, ett alibi. Ser mig själv utifrån, jag är ju mitt i en skog helt ensam. Hallå! Det brakar när ett träd faller, det är en murken tall med år på nacken, låter som en våg. Om jag hade hund i stället, en orsak att gå. Under ett år på Tavastgatan handlar allting om att undvika promenaderna. Lyckligt lottad, ett svettluktande gym precis i huset bredvid. Det tar två minuter hemifrån till motionscykeln där i källaren. Det är tjugo minuter till ett bättre, lika billigt, där det inte spelar hårdrock och luktar ingrodd svett, men nä, det är för långt. Spinnar till Rammstein istället, kollar teve och håller andan när jag går förbi förvaringsskåpen.

Sen flyttar jag längre bort. Till andra sidan ån. Voi, voi, elände, men nu har jag balkong med utsikt över ån. Det blir inga promenader av den saken, högst ett panoramafotografi. Det tar nästan en halv timme från mig till Arken. Jag undviker Arken. Herregud, en halvtimme, bara nöta längs samma gamla kaffebruna å, allt som oftast motvind, en sån det går att luta emot utan att falla. Jag pluggar i hörlurarna för att snabba upp minuterna. Knarkar Alex & Sigge, Taxen & Terriern. En varg söker sin podd, men den orkar jag inte lyssna på, undrar varför? Bokpoddarna: Bladen brinner, Mellan raderna med Jihde och Öhman. Flora & Frida. Konversation. Det går ett år, jag lyssnar avsnitt hundratrettiofyra och en halv. Sen träffar jag en författare.

Det är Sanna Tahvanainen som är på besök. Hon håller en karismatisk dialog, iförd sedvanlig turkos turban, hon är välformulerad, elegant, mycket fascinerande. Och hon förstår inte varför folk går med hörlurar. Allt hon skapar kommer under promenader, då hon hade telefon med knappsats skrev hon poesi i fickan under sina promenader. Hur är det möjligt. Det hon säger stannar kvar. Allt annat glömmer jag (nånej) men det hon berättar om promenader, det tänker jag på varje gång jag startar podden och pluggar i mina snäckor. En dag låter jag bli. Jag slutar lyssna på poddar och musik när jag går. Första gången är det tråkigt, jag tänker att författaren hade fel ändå. Men jag försöker en gång till. Och plötsligt känner jag.

Matos ute på gatan. Jag hinner gå förbi Sergios och övergångsstället vid domkyrkan tre gånger innan jag inser varför doften är så stark. Jag har inte gått där utan ljudisolation på säkert ett år, jag har inte passerat övergångsstället en enda gång utan att först snegla på telefonen. Orienterat mig i musikbiblioteket, filmat och fångat upp samtalstrådarna som någon strött ut. Men nu går jag här. Utan hörlurar, med telefonen i fickan och blixtlåset seglat. Och jag känner doften av matos ute på gatan, för första gången på ett år.

Tiden flyger iväg när jag går. Det tar inte mer än tio minuter att promenera hemifrån till Arken, när jag låter hörlurarna stanna i min byrå. Fåglarna i buskarna utanför hotellet kvittrar som om det var den första vårdagen. Det är omöjligt att ha skrivkramp då man går. Inte omöjligt kanske, man ska aldrig säga aldrig. Det finns en poäng med att promenera mellan biblioteket, baren och butiken, helt själv, utan stöd i hörlurar, utan stöd i en hund, utan stöd i en ryggtavla. De där dagliga promenaderna blir mina bästa stunder av förberedelse, omladdning, vila, reflektion och planering. Det var hit jag var på väg, den där dagen för ett år sen när jag fick punktering som jag inte orkar fixa. Och tiden rinner iväg, när jag bara går och låter tankarna göra det samma, bara flyta på.

Jag är en fågel, och jag flyger med dig, Ellen.

Det har varit så mörkt om förmiddagarna nu sedan snön smält bort och graderna klättrat upp till plus. Det känns också som om folk haft världens längsta jullov och inte ännu återvänt till studierna, men det kanske alltid varit så? Eftersom jag är så dålig på att vara helt ledig har jag redan hunnit skriva, läsa och tänka en hel del. Har också fixat med fpa, jobb och annat som hör det nya året till, men också hunnit träffa bra personer och tillrett goda middagar att äta vid levande ljus.

Jag har läst ut en poetisk berättelse på 144 välformulerade sidor, som heter Jag är Ellen (2016) och är skriven av Johanna Boholm. Boken består av åtta små delar där Boholm leker med fågelmetaforen, och skriver om att ruva, bära äggskärvor i sina händer, växa ut vingar, om att få dunen nedtyngda av smuts. Läs Jag är Ellen om du trivs i språk, vill låta dig föras med vinden. På sätt och vis handlade boken mycket om skrivande, på sätt och vis mest om att förlora någon som står en nära. Jag tyckte mer om boken än vad jag hade trott, men läste den inte riktigt så omsorgsfullt som det kanske hade behövts för att den kommit helt till sin rätt.

Årets första vecka

Jag är tillbaka i staden där jag bor och julen känns som ett konserverat minne. Jag har hunnit läsa årets första bok, nämligen Sommarön (2016) av Eva Frantz, som är följande bok i Åbokklubben. Sommarön är en snabbläst mysterieroman/lågmäld thriller om en finlandssvensk bubbla, inte riktigt i min smak och jag ska återkomma med mer tankar senare, när vi bokklubbat. Plus åt miljön som jag snabbt fann mig hemma i, och knorren på slutet som jag inte hade kunnat lista ut!

Årets allra första timmar spenderades på hemmafest i Sibbo. Vi firade in det nya året med tapas, quiz, french 75, sprakastickor, intensiva samtal på köksgolvet, att dansa till 24K och spela drawful. Lina bloggade med bra bilder från kvällen, jag tog mest mörka bilder på köksgolvet och selfies där vi hade på oss skyddsglasögon.

Jag hoppas mitt personliga 2017 ska innehålla mycket prat med dem jag tycker om, skrivro, betyg, jobbdörrar som öppnar sig och festliga tillfällen. Det är en del som förändras det här året eftersom jag kommer bli klar med mina studier. Jag har redan känt stress över vad som händer efter att jag blir klar men just nu försöker jag ta många djupa andetag och tänka en sak i taget. När man minst anar det blir man antagen till arbetsintervju och dessutom kan jag alltid luta mig tillbaka på frilansande, skrivande och forskning. Mitt löfte är att ge mig själv tid, ta det lugnt och skriva nytt istället för att trampa på samma ställe.

För bloggens del sker inga stora förändringar. Jag kommer fortsätta med mina kulturinlägg och blogga mest om böcker och skrivande. Förra året ville jag läsa mer mainstream litteratur, i år vill jag läsa mer kortprosa och poesi. Romaner kommer det bli mycket av oavsett, pga jobb. Jag tycker allra bäst om korta format och känner att jag läste helt för många romaner förra året. Närmare målsättningar eller utmaningar vill jag inte staka ut för mig själv. Kanske 2017 blir poesins år?

Om man vill ha en handfast utmaning under året är det bara att googla fram något, jag har snubblat över den finlandssvenska läsutmaningen där januariboken borde vara gul, barn- och ungdomsboksutmaningen där januariboken borde vara röd och Helmet bibliotens läsutmaning som inspireras av Finland 100, och där det ingår hela 50 böcker.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 24. Skriver gradu i litteraturvetenskap och går kursen Litterärt skapande. Åbo, Finland.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska