Milla drar ut på tiden, låter den rinna som sanden genom ett timglas

Hej, vad glad jag blir av frågorna i inlägget här under. Nåt annat som gör mig glad är fjärde numret av Posterstories. Novellen Silver som jag skrivit och vars skumsvampar och omvända klocka blivit bildsatta av Ulla Donner.

Det känns som om Silver är en baby jag fått vara med om att förverkliga. Det är både skrämmande och eggande att vem som helst kan läsa texten och känna det ena eller andra. Det är som med Quercus rubra i Människohundarna - en minidebut som ändå kan få rymdlika proportioner i min föreställningsvärld. Det är helt fånigt vad känslig jag blir i text, som ett ständigt hot om att smälta ihop och bli en blöt fläck.

Just nu är jag på väg hem från Viirus där jag besökt en plats de kallar döden, i the Baltic circle afterlife. Hoppas ni har det bra. För att få tag på ett exemplar av Silver får du följa uppladdningarna på Posterstories Instagram.

Minutschema och frågestund på bloggen

För tillfället är tillvaron ett minutschema. På yogan märker jag vad stress gör med mig: 1) hjärnan fylls av hatiska tankar mot auktoriteter och andra som lägger sig i mina göromål 2) det gör ont i närheten av hjärtat eller i hjärtat då jag tar djupa andetag 3) jag orkar inte koncentrera mig på en enda rörelse. 

☆☆☆

Jag har inte tid att blogga aktivt och vill därför öppna EN FRÅGESTUND här på bloggen! Det har jag aldrig gjort förut och jag brukar undra vem ni är som läser bloggen? Och jag brukar undra om ni kanske har några frågor till mig? Det känns lite ängsligt att öppna en frågestund - tänk om jag får noll frågor? Men no shame, nu är det gjort! Frågelådan stänger om en vecka.

☆☆☆

Jag jobbar övertid hela november, så blir det ibland då scheman för olika visstidsanställningar och deltidsjobb pusslas ihop. Så blir det då jag har flera oavlönade (men inspirerande och viktiga) pågående projekt. På tal om att jobba övertid kan jag tipsa om den dokumentära serien Edit: We can't do it som handlar om arbetsklimatet och de växande siffrorna av utbrändhet bland unga. Jag märker att jag inte fungerar som ett gott exempel nu.

För att klara av alla projekt just nu försöker jag vara lugn också då jag befinner mig inne i jobbet, dessutom sova långa nätter och äta extra mycket god mat. Som tur älskar jag det jag sysslar med. Jag vikarierar som redaktör på Förlaget i november vilket känns som en lyckoträff och vid sidan av pusslar jag bland annat ihop ett första nummer av tidskriften Kontur som gör comeback i januari.

Oktoberkultur: De langerhanska öarna & Twin Peaks

Foto: Frida Lönnroos, Klockriketeatern 

Teater
Jag såg Klockriketeaterns De langerhanska öarna i regi av Ulrika Bengts och systrarna Ekblad på scenen. Pjäsen var poetisk, drömsk, rolig och berörande. Verkligen en fin helhet, som jag genast hade lust att se en gång till. Det är spännande med skådespelens flyktighet - att reflektera över vad en egentligen bär med sig efteråt. Jag tyckte pjäsen handlade om systerskap, barndom, åldrande, äktenskap, avundsjuka, att jämföra sig. Efteråt hölls ett kort prat tillsammans med skådespelarna, vilket var helt på sin plats.

Dialogen var underfundig och mångbottnad (Susanne Ringell står för text), och den visuella och musikaliska helheten var så fin. Pjäsen började med att systrarna Ekblad gungade i otakt på stora gungor, till tonerna av nåt som påminde om introt till teveserien Lola uppochner. Scenografin med rummet och 1800-tals kostymerna gav ett klassiskt intryck och gick i dialog med Tjechov och Ett dockhem. Den kompakta, finslipade helheten tog bara en timme.

Därtill såg jag WunderKinder (ett par gånger från behind the scenes-perspektiv) och Spindrift Them som är en dokumentär pjäs om maskulinitet. Båda gästspelade på Viirus och båda kändes fräscha, uppdaterade. WunderKinder skildrar ett "dystopiskt", kyligt arbetsklimat som tyvärr känns helt för bekant. Där människor blir produkter, alltings meningslöshet blir uppenbart och man får kämpa för att trivas.

Litteratur
Systrar i jeans: fjärde sommaren av Ann Brashares
7 av Martina Moliis-Mellberg ♡
Novellix-boxen Grannar

Film
Den här månaden har jag sett en halvbra actionfilm på Netflix (Sicario heter den) samt Baby driver som har fenomenalt soundtrack men storymässigt inte övertygar fullt. Jag tyckte mycket om huvudpersonen Baby som är inåtvänd, bär på ett barndomstrauma och kör bil väldigt fort. Sevärd helhet men inte nåt jag tänkt på mer än så.

Serier & teve
Vi såg äntligen klart Twin Peaks the return! Serien var nån gång i början till och med too much för oss, och vi tappade helt enkelt intresset. Men WOW - TUR att vi återupptog tittandet. Nu minns jag inte i vilket avsnitt det var, kanske var det avsnitt nio, så föll bitarna på plats och jag vände mig till min partner in crime och sa att det här ju är det bästa jag har sett. Så är det med Twin Peaks.

Jag kanske skrev om det tidigare - att grejen med Twin Peaks är att låta sig vara i osäkerheten och inte heller förvänta sig svar. Det som är gåtfullt kan vara fascinerande och behöver inte heller förklaras. Tvärtom kan alltför tillrättalagda filmer eller verk bli banala. Det är också bra att the Return inte är en omedelbar fortsättning på samma estetik eller stil som Twin Peaks tidigare säsonger. Det skulle ju inte alls fungera, eftersom det gått tjugofem år och det som är nytt ska få vara nytt. Det händer så mycket i säsongen att jag inte vet vad jag ska skriva om. Men här kommer tre saker jag tycker är viktiga.

1. Kyle MacLachlan gör en fenomenal prestation som Dale Cooper. Han spelar i princip tre olika sorters Cooper, som alla upplevs som vitt skilda personer. Jag vill inte spoila så gällande hans karaktär säger jag bara att väntan blir välförtjänt på slutet, tittarna kommer få vad de väntar på.
2. Diane (som är personen Cooper rapporterar händelserna åt i de tidigare säsongerna) får en avgörande roll i den nya säsongen och det gillar jag. Det bidrar med en ny nivå. 
3. Skådespelarna som är oss bekanta från Twin Peaks används klyschigt men ändå smakfullt. Log lady tar nog priset. Jag började gråta i hennes sista scen, den var så otroligt stark. Äldre personer kanske inte syns så ofta på teve, för det känns speciellt med Twin Peaks att många skådespelare är så gamla. Det är fint att värdesätta dem och låta rynkorna vara rynkiga etc.

Över lag bekräftar Twin Peaks the Return seriens status som femstjärnig. Slutet är helt fenomenalt.

Utställningar & upplevelser
Jag bloggade redan om Helsingfors bokmässa, nåt annat särskilt kommer jag inte på just nu.

Musik
De mest anmärkningsvärda lyssningsupplevelserna hänger ihop med Twin Peaks säsong tre vars soundtrack hittas på Spotify: Twin Peaks: The Return Soundtrack. Nästan varje avsnitt avslutades med en spelning och jag fick alltid lust att leta upp artisterna efteråt. Därtill gjorde Pepe Deluxe (låtarna Girl! och The Mischief of Cloud 6 exempelvis) ett intryck på mig och Vulfpecks youtubekanal gör mig alltid på bra humör.

Nio novellister i ett vimlande våningshus

Novellix-boxen med temat grannar har en namntavla på omslaget. Boxen utgör våningshuset där nio vitt skilda författare tillfälligt bor vägg i vägg. Du kan plocka ut novellerna, enskilt bundna som böcker, placera dem hur du vill. Ovanpå varann i olika ordning eller kanske färg-koordinerat som en solfjäder, utgående från Karin Mamma Anderssons suggestiva färgpalett.

Grannskap är ett tidlöst och tidsenligt tema – associationerna går omedelbart till gränsbevakning, flyktingskap, grannländer och samlevnad. Tankarna går till småsinta, finska mardrömmar: tryckande tystnader i hissen, arga lappar i tvättstugan eller att bli tvungen att sätta sig intill en obekant på bussen.

Läs hela recensionen av Novellix-boxen Grannar.

För dig som missade Helsingfors bokmässa

Typiskt mig att sitta framför datorn och processa helgen som gått i stället för att varva ner. Fast vänta. Det kanske är så jag måsta varva ner - jag måste känna att jag är helt färdig, och sedan långsamt kunna komma till ro.

Jag har jobbat fyra dagar på Helsingfors bokmässa / hfrsbokmassa med social media. Jag har haft fria händer, minglat, lärt känna, blivit dissad, fått komplimanger, skämt ut mig, överträffat mig själv.

Det knäppaste är väl att jag plockat upp min systemkamera och även klippt ihop filmer, en av dem heter Jakten på den snyggaste boken i Svenskfinland. Resultatet i jakten blev Vad heter ångest på spanska? med omslag av Linn Henrichson, kul.

Jag träffade Bim Eriksson idag och smalt av hennes och Ulla Donners prat om feminism och mental ohälsa i serieromaner, med moderator Madeleine Forsén för Astra. Jag uppskattade också att försvinna in i poesiuppläsningarna, helt koppla bort den resterande omvärlden för några minuter.

Bokmässan är som en bubbla av möten, samförstånd, intressekonflikter och intressanta scenprogram. Allt det här spelar inte så stor roll längre. Men jag tänkte tipsa om några sammanfattningar av samtal jag gjorde under helgen. Trettio minuters samtal ompaketerat till några stycken text.

Novellen 2.0 på Tottiscenen med teamet Posterstories under ledning av Mathias Rosenlund. Hur ser litteraturens framtid ut? Novellen har potential men har hamnat i skymundan.

Kritiken i kris. Det har stormat kring kritiken i Svenskfinland den senaste tiden, vad har kritikerna själva att säga om saken? Kritikern har aldrig varit en medieälskling och idag är det viktigt att skilja på professionell kritik och tipsande eller marknadsföring av böcker.

På terapisoffan: Starka kvinnor på gränsen till sammanbrott. Psykoterapeuten Katarina Fagerström frågar Ann-Luise Bertell och Johanna Holmström hur de lyckas komma så nära de utsatta kvinnorna de gestaltar i sina romaner Vänd om min längtan och Själarnas ö som båda utspelas i historisk tid.

Fyra av de nominerade till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris skriver om svåra ämnen. Hur kommer det sig att de velat skriva om stora teman som förlust, kärlek, död, identitet, sexualitet och självmord? Och varför skriver de i genren för unga?

Fragment från hösten som är.

2 september 2017

”It’s enough just to make you feel crazy”

Man får väl ha lite tålamod.
Det är väl inte så svårt, säger Silver.
Inombords:
Att hon inte kommer förstå, är tillräckligt bra
Att Lars och Johanna har flera mil försprång
Att hon krigar i underläge

6 september 2017

Här kommer en flödesskriven text. En text som kanske säger mig någonting, kanske inte säger mig något alls. En plats. Ett blått överkast, en silkesblomma, en nacke som har ont. Ärtsoppa brändes i en kastrullbotten i natt. Jag släppte in min katt, smekte henne över ryggen, över svansen, enda ut över tippen. Det här är inte en text om mig. Det här är en text om dig. Om hur du är, om vad du har kvar. Ingenting. Ingenting alls, finns kvar här på dina blad. Jag vänder om.

7 september 2017

Jag ångrar vem jag är: att om jag alls passar in. Snälla hjälp. Är jag den. Hjälp eller stjälp.

Okej då.

Diskmaskinens tumlande, jag rumlar runt. Går på länk idag, springer en lång väg. Sånt. Är återigen den som ställer krav och inte stannar kvar.

8 september 2017

Det lönar sig knappast att noja sig över början. Istället bara zooma rakt in på dem där de står i en klunga. Alla fyra, på skolgården. I rökrutan. Nej, inte i rökrutan utan ett par meter utanför. Så att de kan ropa saker till dem som står i rökrutan, som Valter till exempel.

9 september 2017

Silver har nu ett helt kartotek av bilder, det ska bli ett brett kollage för livet!
Friendship, brokenships, ships, friendzone
Läser århundradets kärlekssaga
Blåser såpbubblor
Milla klär sig i prickigt

Om jag tänker på mig själv som nitton år blir jag helt trött och oinspirerad till livet för den jag var då var nog ingen trevlig person alls.

11 september 2017

Självmördaren är den som stiger upp i gryningen för att döda en människa.

Jag är -, med brokiga ljumskar. Flämtande, blåmärkt, mitt i våldet.

Fågeltanken, är det en fågels tanke eller en tanke om att bli fågel, flyga bort – vara fågel, är den levande eller död som flyger bort?

Bultande, ömmande, hämmad och paralyserad.

15 september 2017

Hon stannar upp vid spegeln, torkar bort maskaratåren under sitt öga, den har uppstått när hon cyklat längs vägen till intagningstestet. Det är väl ingen som bryr sig om lite kludd i ögonvrån när man skriver inträdesprov, men Silver vet, som om kluddet är ett tecken från en högre makt – hon kommer inte att bli antagen till någon linje alls.

17 september 2017

”Senja”, säger Milla, som om det är dags att bekänna den mest värdefulla biten av information.
”Ditt hår är gudomligt.”

23 september 2017

Kritikerkväll/poesi: Khashayar Naderehvandi

Skillnaden mellan det skönlitterära och essäistiska: skönhet är viktigare inom skönlitteratur, skönlitterärt: nu har det blivit nåt annat/nåt främmande/men det här var egentligen målet. Skillnaden är intentionen (i det skönlitterära finns inga intentioner).

Skriva om och skriva ur.

Aggressionen mot det svenska språket men att ändå skriva på det språket.

24 september 2017

Jag tar spårvagnen, den är så gott som tom, alla sitter tysta. På rälsen ligger högar av lov, träden som omger gatan har skalat av sig, förtunnats. Vid dörröppningen lyser skylten i rött, ropar åt oss här ute, att det finns ett liv nånstans bakom dimman.

28 september 2017

Lova tänker på reglerna. Vem som får älska vem, och hur då.

Ovanför dörren hänger en ny skylt som lyser i rött som en bordell. Lova vet inte vad hon tycker om det röda skenet. Hon följer de bekanta trapporna upp mot de inre rummen, väggarna är tapetserade av gamla affischer. Blinkar bort gruset ur ögonen, hon känner sig märkligt avtrubbad trots att hon många gånger tänkt sig tillbaka hit, trånat efter det.

12 oktober 2017

Det känns som om vi är i olika städer. Det känns som om vi skriver på samma dialog men ändå ligger det sexhundra kilometer mellan oss.

Lova skrattar för sig själv på brunch-restaurangen och det är som om Selma inte alls är där. Hon ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett eller hört hur hon skrattar, en annan tjej som sitter ensam tittar uttryckslöst på henne bakom glasögon.

Selma är här men det känns inte så.

15 oktober 2017

Jag har bara velat bli älskad. Allt annat är sekundärt. Jag har tänkt att du får såra mig, du får vara distanserad, du får vara en idiot, men det kommer inte att förändra vår vänskap. Jag har känt att vår vänskap är helig och “störst av allt är kärleken”. Den enda verkliga oro som jag haft är den att du en dag inte ska älska mig.

22 oktober 2017

Jag kör längs Åbo motorväg, håller tillbaka, vägrar köra överhastighet fastän jag är försenad. En av mina principer. Jag har rätt att vara sen, jag är van med att vara bokad.

I radion spelar the Smiths från 1984 och för en stund slungas jag tillbaka till Mejlans och tanken på den flickvän jag då bedrog, utstuderat, fanatiskt.

Mitt föredrag är som tre ofullbordade kolumner eller som en medvetet spretig essä.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska