Kom adoptera mig.

Det är min ledigaste sommar på flera år och de stunder då jag kan koppla av är alltför få. Så länge jag är ett tickande tidtagarur kommer inget produktivt någonsin att skapas av mina händer. Den oändliga mängden alternativ är ett skruvstäd som bänder fast mig.

Livet står för stilla och jag känner mig ensam varje stund då jag inte är omgiven av vänner. Kom adoptera mig om du vill rejva besinningslöst och skär av min kontakt till omvärlden.

 

En första bok om feminism.

Titeln på Peppe Öhmans nya bok platsar i samma fack som debutboken Livet & barnet (2011) och Öhmans blogg Livet & L.A. (tidigare Livet & Helsingfors). Livet & patriarkatet (2016) är en bra första bok om feminism, en bok som introducerar ämnet och visar hur låg tröskeln är för den som vill kalla sig feminist. Öhman ger svar på tal till dem som kritiserar feminismen, fakta varvas med personliga exempel och Öhman hänvisar sporadiskt till forskare. Boken lyfter fram läsarfrågor från bloggen och Öhman svarar på frågor som feminister ofta får, som till exempel om män kan vara feminister eller om feminismen kan gå för långt.

Bokens första del fokuserar på att förklara grundläggande begrepp som feminism och patriarkat. Öhman håller en kåserande ton och begreppslistan är på inget sätt heltäckande när det gäller den repertoar en feminist utnyttjar.

Det feministiska förhållningssätt som Öhman förespråkar är tillåtande, hon poängterar att ingen är perfekt och att vi alltid kan lära oss mera. Hon menar att det är viktigt att minnas att vi talar om strukturer. Öhman inkluderar männens åsikter, kritik och sårade känslor i boken. För att förändra de patriarkala strukturerna föreslår Öhman att dela föräldraskapsledigheten och det oavlönade jobbet i hemmet jämt, att inte uppfostra flickor till söta och pojkar till starka och säga ifrån då någon uttalar sig rasistiskt eller anti-feministiskt. Bokens centrala tankar upprepas flera gånger vilket gör det enkelt att bära med sig essensen av innehållet efter läsningen.

Den andra av bokens delar för in mer personliga exempel och det är också dessa som är bokens främsta styrka. Skildringen av den sköna tjejen, den våldsamma pojkvännen, sexistiska kommentarer i nattlivet och nedvärderande bemötanden i arbetsrummet gör intryck på läsaren. Det hettar till när Öhman skildrar erfarenheter av att vara en elak tjej men det känns snopet när hon sedan sparar på personliga exempel och inte beskriver de erfarenheter som hon säger att hon har. Teman som behandlas flyktigt lämnar läsaren missnöjd, och Öhman kunde med fördel ha uppehållit sig längre vid känsliga teman såsom förväntningar på individers sexuella aptit.

I inledningen till Livet & patriarkatet presenterar Öhman sin utgångspunkt som vit, medelklass cis-kvinna och hon säger att feminismen kommer att beskrivas ur ett vitt heteroperspektiv. Hon strävar ändå efter att inkludera rasifierade, funktionsbegränsade och HBTQI-personer, något som är relevant för den feministiska agendan som boken tydligt formulerar att den har.

Det är problematiskt att tala för diskriminerade personer utanför sin egen erfarenhetsgrund, vilket Öhman poängterar, men minoriteterna inkluderas ändå till en förvånansvärt liten utsträckning. Aktuella samhällsfrågor som samkönat äktenskap, regnbågsfamiljer och adoptionslagar kommenteras inte mer än i förbigående.

Att Öhman skrivit och gett ut Livet & patriarkatet är en vinst, men boken skulle ha tjänat på att vara mer inkluderande och att gå djupare in på känsliga teman.

(Publicerad i Östnyland 15/07/2016, läs online här)

 

Mun ruumis makasi äännettömänä lattialla.

Jag har läst Rosa Liksoms debutsamling Yhden yön pysäkki (1985). Jag läste hennes senaste, Väliaikainen (2014), i höstas och blev golvad av den kompakta, laddade karaktären hos de mycket korta novellerna och den utpräglade råa, cyniska stämningen som kändes så alltigenom finsk. Yhden yön pysäkki är inte lika slipad som Väliaikainen men Liksoms stil är den samma.

Yhden yön pysäkki innehåller en mix av noveller som utspelas i Helsingfors, noveller som utspelas i Lappland och noveller där finskheten kontrasteras mot europeiska inslag. Jag tycker bäst om novellerna från Lappland, det känns som att jag läst så mer om misär i Helsingfors tidigare. Berättelserna kretsar mycket kring relationer i hemmet och uppgivenhet. Jag älskar när Liksom bygger upp kritiska stämningar men sparar på den centrala informationen och exempelvis först i sista stycket låter läsaren veta att kärleksparet egentligen är syskon. Eller när en farfar plötsligt vrider nacken av en katt, och barnet som betraktar inte alls förstår varför. Överraskningarna och överdrifterna slår mig som ett slag i magen och det värsta är ju att fyllegrälen och självmorden är ett helt realistiskt inslag i vårt välfärdssamhälle.

Läs Liksom. Helst bara en eller ett par noveller åt gången, för de är mättade och blir för mycket annars. Och vad är inte bättre på främmande språk än noveller, som ju är bara några sidor långa.

 

 

Till dig som skriver.

Hej, du som skriver kreativt. Jag känner att jag behöver prata med dig, kanske mest för min egen skull. För jag vill få ordning på mina tankar och jag vill läsa det här nästa gång jag frågar mig själv vem jag tror jag är och varför inget blir skrivet. De där stunderna då jag vill skriva, så innerligt mycket att min puls bankar, men alla ord låter som nonsens. Jag tror inte det jag säger enbart berör dig som skriver kreativt. Jag tror det jag säger berör många skapande och tänkande kroppar där ute i världen.

Det finns så många romantiska föreställningar om skrivande. Om lidande poeter och författare som bygger fantastiska världar över sina tapeter. Om författare som skriver skarpa samhällskommentarer och reflekterar över varat på metametanivå. Det är omöjligt att leva upp till ideal, det är lika bra att du släpper dem. Du kommer aldrig att vara författaren så som idealen dikterar att författaren ska vara. Det finns ingen sådan författare utan det finns skrivande människor som alla gör på sitt eget sätt. Du skriver för att du vill det, och det är hela grejen! Du skulle inte känna så mycket för skrivande om du inte var en skrivande person. Du behöver inte leva upp till ideal eller följa någon standard. Skriv bara, skriv. Och om du inte kan skriva just nu, gör inte det. Det är inte bråttom någonstans, så du kan också släppa konceptet tid.

Tro mig när jag säger att vi vill läsa det du berättar. Vi är nyfikna på hur du kombinerar dina ord, på riktigt. Det ryms oändligt många röster i vår rymd och du kan delta genom att skriva. Det är viktigt att berätta, för det är ditt sätt att dela med dig av erfarenheter och fantasier. Iväg med dig och skriv. Eller skriv inte just nu, utan någon annan gång. Skrivandet försvinner ingenstans och du skriver ditt liv bara genom att lägga dig på marken och finnas till.

 

Junikultur: trädgård, pride och sommarprat.

Runsala Botaniska trädgård. Runsala är en fin ö att resa till en vacker sommardag. Bara ligga på stranden, promenera längs friluftsstigarna eller besöka den botaniska trädgården. Utomhusträdgården är stor, har några fina dammar och avgiftsfri att besöka.

 

Sommarprat. Sommarpraten har dragit igång. Bland Vegas Sommarpratare har jag hunnit höra Jessica Stoltzmann avsnitt som handlar om hennes oerhört tunga yrke som utrikeskorrespondent men också om henne själv. Om lukten av lik. Om när flyktingarna kommer i land efter resan med gummibåten. Om att hon läste Bröderna Lejonhjärta för att livet är sorgligt, barn dör och det finns fattiga, trots att hennes syster började gråta. Jag är också extra intresserad av att höra Li Anderssons och Sabine Forsbloms prat som kommer i juli.

 

Konepajan Bruno. Bästa sortens urbana rum. En gammal verkstad som gjorts om till loppis, klubb, utställningsutrymmen och utrymme för foodtrucks. Utanför finns en uteservering som är öppen i början av kvällen. Jag såg View på Brunos scen i början av juni, han var nice.

 

Feministisk förbannelsesalong. Under Prideveckan som pågår som bäst deltog jag i den första feminstiska förbannelsesalongen som gick på svenska. Ett open mic tilfälle där alla fick stiga fram och berätta om sina erfarenheter av partriarkatet. Det var super intressant och viktigt. Jag tyckte speciellt mycket om hur mångsidigt det var, var och en berättade om sina egna erfarenheter och allas erfarenheter var lika välkomna på scenen. Malin Gustavsson (bild) var super karismatisk, hon pratade om sina erfarenheter av sexism i arbetet och i nattlivet. Hon lånade Anja Snellmans begrepp rädslans geografi men ändrade det till förbannelsens geografi. Hon syftar på att hon är tvungen att välja vilken väg hon tar för att inte bli så jävla fittig. Det känner jag igen.

 

Finsk sommar. Jag är aldrig lika mycket ute i naturen som om sommaren. Vid havet, sjöar, i skogen, på åkrar, i trädgården. Den här bilden tog jag 21:30 efter ett kvällsdopp. Det är så otroligt lyxigt att kunna åka till en strand och simma i tjugogradigt vatten. Jag är uppvuxen vid sötvattenssjö, med att springa över stigen som leder från bastun till sjön. Ormbunkarna, lukten av rök. Det finns ingenting som gör mig lika nostalgisk. Gör allt somrigt i naturen som du kan! Plocka blommor, ta promenader, grilla, bada bastu och simma.

 

Freaks and Geeks. Tv-serie från 1999-2000 i bara en säsong, rätt ny på Netflix. Älska korta tv-serier! Handlar om ett gäng nördar, ett gäng coolkids och alla karaktärer är så himla underhållande.

 

Minetti glass. Ät glass alla dagar, även då det är mulet. Minetti inne i Hansa i Åbo har ett stort utbud glassorter och alla jag smakat är supergoa. Det på bilden är citronyoghurt och rocky road.

 

Res till Rom. En stor del av kulturupplevelserna i juni fick jag i Rom. Mina bästa Romtips är att hänga i stadsdelen Trastevere, besöka romarrikets största badhus Terme Di Diocleziano, äta aperitivo, picknicka i parken Villa Doria Pamphili, kolla fotbollsmatch på Ex Dogana och blicka ut över staden från apelsinträdgården Giardino degli Aranci (bilden därifrån)! Nån regnig dag lovar jag att bildbombadera er och berätta mer om Rom.

 

Två ting för att carpa sommaren och diem.

 

1) gå en långsam promenad längs dikesrenar och plocka famnen full av vilda blommor och mjuka blad, bind sedan kransar medan du eldar grillen

2) ta roddbåten ut till en obebodd kobbe, korka skumvinet, sitt på den solvarma klippan och njut

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Det mellanrum där jag möter den syster jag aldrig haft.

 

 

Hanna Sofia, 24. Skriver gradu i litteraturvetenskap och går kursen Litterärt skapande. Åbo, Finland.

hylostal@gmail.com

 

Nyckelinlägg
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
min åboguide

Kategorier
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
resväska