Söndagstankar om våldsdåd

I fredags när jag var påväg hem till mina föräldrar på kräftskiva nåddes jag av nyheterna att det skett ett våldsdåd i min gamla hemstad Åbo. Det var bara någon dag efter terrordådet i Barcelona, så det kändes mycket oroväckande när poliserna spärrade av hela Åbo centrum och förbjöd folk från att röra sig utomhus. Det känns så otroligt, fruktansvärt orättvist och oberättigat att en man drar en kniv på salutorget och riktar sitt uppror/sin frustration mot andra människor. Mina tankar är hos de drabbade och anhöriga.

Sedan jag flyttat till Helsingfors och det gått rykten om bombhot mot Tempelplatsens kyrka har jag varit extra försiktig när jag rör mig ute på gatorna. Jag har minskat på mitt podcastlyssnande och försöker att inte knappra på telefonen när jag är utomhus, utan istället vara uppmärksam på min omgivning. Man vet aldrig när det smäller eller varför.

Åboincidenten har gett upphov till så mycket olika debatter. Rasismen florerar i kommentarsfält och jag orkar inte läsa det. På tal om det läser jag eminenta White Monkey av Adrian Perera som delvis handlar om den strukturella rasismen. Istället för skrämmande Suomi ensin-kommentarer läser jag försvarstexter, Åbopolitikern Panda Eriksson är en av dem som skriver att detta inte handlar om färg, och jag glädjer mig över artiklar som handlar om dem som ingrep när katastrofen var ett faktum. Jag undrar vad jag själv hade gjort. Om jag själv hade sprungit eller om jag hade stannat för att hjälpa dem som blödde.

På lördagen läser jag Monika Fagerholms kolumn om försommarens vålsdåd i Ekenäs, där en ung man mördade sig själv och sin ex-flickvän. Fagerholm är briljant som vanligt och då jag läste om händelserna i Ekenäs visste jag att det låg så fruktansvärt nära Fagerholms berättelser om ond bråd död att hon skulle komma att skriva en dylik text. Vi måste prata med varandra när det sker något så här omskakande. Vi måste prata om våld och de underliggande strukturer som möjliggör ett sådant scenario. Fagerholm skriver om 1) drogerna, 2) idrottsföreningen 3) kvinnorollen. Gå in och läs: Monika Fagerholm: Vi måste tala om mordet: för hennes, offrets skull

Jag är så ledsen att människor mår dåligt och väljer att ta till vapen. Jag är så ledsen att människor inte får hjälp i tid. Kärlek till alla. Ge varandra tid, var ärlig med dina svagheter och kramas ofta.

Ett stökigt inlägg om Ett litet liv

Jag har läst den där boken som alla andra bloggare och instagrammare har läst. Den där tegelstenstjocka romanen på 732 sidor som folk säger att drar mattan under fötterna på en, lämnar en mållös och oförmögen att läsa nåt annat. Ett litet liv (2016) av Hanya Yanagihara.

Det har sagts att boken påminner om The Secret History av Donna Tartt, vilket den på sätt och vis gör genom att skildra ett college-killgäng. Men själv tänker jag mer på Steglitsan, eftersom även den är en tegelstenstung och skildrar en längre tidsperiod. Ett litet liv skildrar i princip hela Judes liv. Yanagiharas intresse för konst, arkitektur, det amerikanska och vänskap är något som gör närheten till Tartt påtaglig.

Ett litet liv får ett mycket gott betyg av mig. Berättelsen får mig att känna så mycket och starkt. Jag älskar Jude och Willem och jag älskar relationerna Jude har till människorna i sin omgivning. Stundvis undrar jag har jag någonsin skulle förmå få så djupa relationer med någon annan. En läsare sa att hon tyckte boken var obehaglig och visst var avsnitten om Judes barndom obehagliga. Men starkare än obehag kände jag fascination. Yangihara gottar sig i våld, blod och självskadebeteenden, när jag läser kan jag känna huden på mina armar bli skurna. 

Det finns så mycket jag kunde säga om Ett litet liv. Som maskuliniteten. Hur Jude och de andra döljer saker från varann på ett stereotypt manligt sätt, för att framstå som starka. Jag börjar tänka på Breaking Bad och hur Walter White där ville "provide for the family" till vilket pris som helst. Ett prov på maskuliniteten då den blir verkligt giftig. 

Vänskap är ett centralt tema i Ett litet liv. Och viljan att leva eller inte vilja leva. En sak som kommit på tal är huruvida man klarar av att läsa Ett litet liv då man känner sig nedstämd. Jag kan ju inte säga nåt om den saken eftersom jag inte känt mig nedstämd under läsningen men för mig var den mest påtagliga känslan ändå en hoppfullhet och en tro på kärleken. Den kärlek som karaktärerna visar för varandra är beundransvärd och får mig att minnas vad som egentligen är viktigt i mitt liv.

Om jag skulle klaga på något skulle jag klaga på längden: nån gång mot slutet engagerar jag mig inte lika mycket. Fast å andra sidan vet jag inte var jag skulle skära ner.. Det andra är att Ett litet liv på ett medvetet sätt trycker på samtliga punkter: den har kort och gott ALLTING som får ett verk att sälja. Det är nästan billigt när man kombinerar allt, det finns ingen själ eller originalitet kvar. Karaktärerna har flashiga karriärer och lägenheter i New York, Judes bakgrund känns som en film jag sett. Ah vet ni Ett litet liv måste ju bli film eller serie för jag vet precis hur allting ser ut i Ett litet liv. Ok. Jag avslutar här. Har du läst Ett litet liv? Om inte tycker jag du inte ska avskräckas pga sidlängden utan helt enkelt hugga tag i boken. Och låta dig svepas iväg.

Fyra events att markera i din kalender

Hej hallå vi är halvvägs inne i augusti och jag har inte så mycket tid för att blogga. Jag läser Ett litet liv av Hanya Yanagihara och bär hem bokhögar från Förlaget. Jag plockar vinbär och bockar av saker från sommarens bucket list: att simma i möträsk och baka pavlova. Men jag tittar in här för att det finns fyra datum som ni mycket gärna får skriva upp i era kalendrar 

Releasefest för Vad heter ångest på spanska? redan nu på onsdag då vi firar Kugges bok men också Människohundarna och där jag kommer läsa ur min text Quercus Rubra.

Öppet hus hos Förlaget på Konstens natt då du kan titta in för att mingla, köpa böcker och lyssna på läsningar. Jag kommer kanske att läsa där. Vi lever i spänning.

Vasas flora och fauna uppträder i Sibbo på festivalen Ihan Pihalla som jag är med och ordnar. En gratis spelning av Vasas flora och fauna, dessutom blir det konstinstallation och picknick och allt som är trevligt.

Releasefest för Människohundarna för dig som bor i Åbo eller känner för att besöka staden en fin lördag kväll. Det bjuds på bubbel och jag lovar att vår favo ratatait Anne Hietanen är där. Alltså kom dit nu bara!

Julikultur. Festival, Sommarprat, The Handmaid's Tale.

Film
☆ Min granne Totoro (1988). Jag har tänkt se Totoro typ i tio år men aldrig fått det gjort. NU ÄNTLIGEN såg vi den. Se den om du har lust att sen nåt animerat, mysigt och lagom sorgligt.
☆ Okja (2017). Vi såg den nya Netflixfilmen Okja med min lillebror en dag på stugan. Den var ganska cute och tog ställning emot köttindustrin, men jag tyckte det blev för mer fokus på politik än på själva berättelsen. Ni vet när syftet med filmen tar all uppmärksamhet. Fast om man letar efter en pedagogisk film som problematiserar köttindustin genom en fiktiv berättelse så är Okja ultimat.

Litteratur
The Handmaid's Tale av Margaret Atwood ♡
☆ God morgon av Susanne Ringell
Själarnas ö av Johanna Holmström ♡
☆ Under jorden sjönk av Miriam Tuominen

Serier & teve
☆ The Handmaid's Tale. Jag älskade romanen Handmaid's Tale och uppskattar att HBOs nya tv serie med samma namn långt utgår från boken. Det är främst i de fyra sista avsnitten som skillnaderna börjar märkas. De valde att gestalta ett lite tydligare motvärn och utvidga karaktärer som inte fått utrymme i boken. Kort och gott en sevärd serie, särskilt om du inte har lust att läsa boken.

☆ Six feet under season1. Vi har börjat kolla på Six feet under, som jag hittills tycker mycket om! Karaktärerna är underfundiga och mångfacetterade, jag tycker om den mörka humorn och så känns det som om serien tar upp kontroversiella frågor och problematiserar dem ur olika vinklar. Innehållsmässigt är serien inte ofräsch fastän den spelats in på början av 00-talet. Estetiskt märks det att serien är äldre och så är tempot trögt ibland men jag tycker det bidrar till charmen.

Musik
☆ Ruisrock. Jag gick på söndagens Ruisrock för att kolla på Ultra bra. Till på köpet såg jag Zara Larsson, Anssi Kela och Vesala. Publiken var så himla pepp under Ultra bras spelning. Jag har lyssnat en del på bändet de senaste åren och det var nice att höra dem live eftersom de hade en stor uppsättning musiker på scen och deras låtar är så fiilis. Jag har faktiskt aldrig förr varit på Ruisrock och var kanske lite besviken på att festivalen kändes som ett studieevenemang eftersom medelåldern där var så låg och många var alltför berusade. Det kändes också som om folkmassan var lite över kapacitet? Men stranden som scen i finaste sommarväder hade hög wow faktor. Annars var jag positivt överraskad av Vesala. Hon var väldigt stärkande och hade bra lyrics och dansanta låtar. Zara Larssons spelning var väldigt satsad, med koreografi och välplanerade mellansnack och så.

☆ Pori Jazz. Jag var också en dag på Pori Jazz, främst för att se Erykah Badu! Hon är legendarisk, sjöng både låtar från nya skivan och från 90talsalbumet Baduizm. Hon var lagom mycket diva och coolness kombinerat med ödmjukhet. Jag tycker mycket om stämningen på festivalområdet fastän den nog var bättre förr då det inte fanns lika stora alkoholområden. Förr var det alltså tillåtet att ha med sig sin egen picknick korg med vinflaska och tro det eller ej men det funkade väldigt bra. Anyway. Pori var så nice att jag redan där började planera att köpa tredagarsbiljetter till nästa år. Vi såg också Grace Jones och Chaka Khan men förutom Erykahs spelning gillade jag Cory Henry & the Funk Apostles bäst. De hade så skön positiv energi. Annars tycker jag det är ganska svårt att skriva om musik, hoppas jag inte uttrycker mig väldigt krystat här nu.

Podcast & radio
Svenska sommarprat. Jag har lyssnat på följande svenska sommarprat: Cherrie, Johannes Anyuru, Linda Boström Knausgård, William Spetz och Linnéa Claeson. Tyckte mycket om dem, jämfört med Vegas sommarprat har de svenska väldigt mycket tyngd tycker jag. De framstår som mer genomarbetade, kan tänka mig att de fått redaktörshjälp. Jag rekommenderar särkilt Anyurus tankar om främlingsfientlighet, Cherrie för tankarna om att växa upp i Finland och Claeson för en feminstisk kick. 
☆ Vegas sommarprat. Bland Vegas sommarpratare lyssnade jag på Ellen Strömberg, Linnea Skog, Malin Kivelä, André Linman och Eva-Stina Byggmästar. Rekommenderar särskilt Byggmästar och Strömberg, den tidigare om du har lust att fundera på poeticitet och konstnärsskap.

Utställning & upplevelse
☆ Teurastamo Poetry Slam. Jag gick på Poetry Slam till Teurastamo och imponerades av estradpoesiscenen. Det var mysigt att sitta utomhus och området vid Teurastamo är stämningsfullt. Där finns flera barer och restauranger och även bord och grill där det var okej att fixa sin egen mat vilket jag tyckte mycket om.
☆ Beerger. Det dyker upp nya restauranger och barer i Helsingfors på löpande band men en av sommarens nya terasser som jag gillade starkt var Beerger som ligger i Telakkaranta. Där spelar djs om kvällarna, ölen är extragod och fabriksmiljön vid havet har rätt vibe.
Botaniska trädgården i Helsingfors fick ett eget inlägg.
☆ Lappvikens sjukhusområde i Tölö och omgivande gravgårdar är stämningsfulla och historieladdade miljöer att promenera i. Vid Lappviken finns också tex lunchrestaurang och ett galleri (som jag tyvärr inte lyckats tajma ett besök till eftersom det alltid är måndag då jag rör mig där). På gravgården kan man leta efter bekanta namn (som Alvar Aalto och Tove Jansson) och se på fina skulpturer.

BILDBOMB från min favorithögtid.

Den här helgen hade vi Kräftisolympis igen. Kompisgängets viktigaste årliga tradition då vi drar ut till något sommarställe. Vi grillar, lyssnar på hits från början av 00-talet, eldar bastu, kryper upp på stenen ute i vattnet tillsammans, har en kreisi sommarolympiad där vi bl a testar minnet och gissar smak i babymat, solar på ställen som ligger i lä, sjunger snapsvisor på flera språk, skalar kräftor, blandar mimosa och kramas. Vi spelar would you rather tills helt för sent och precis innan gryningen placeras en napue i min hand.

Allt är inte hundra procent härligt hela tiden. Vi sover dåligt men mycket tätt ihop och sitter tysta ibland. Ibland känner jag mig missförstådd. Någon har betalat för kräftor och andra har handlat allt som krävs för brunchen. Somliga blir stungna av myggor, andra får vin över sig och de flesta fryser i blåsten när natten lägger sig. Vi går till utedasset tillsammans och diskar stora högar med tallrikar. Det finns vattendunkar som blir tomma och burana-tabletter och kortisonsalvor konsumeras. Vi gnabbas med varandra. Nån gång har vi kontakt med fastlandet och alla bär på någon form av ansvar, sorg och trubbel.

Men vi har Kräftisolympis tillsammans. Med allt vad det innebär. Klipporna är släta och varma och jag stannar upp gång och gång för att bara känna på havsbrisen, lyssna till pågående diskussioner längre bort, vila blicken på ett flöte som ligger på ytan. Jag känner mig så lyckligt lottad över att få vara jag just där, just då.

Det är väl det fria med sista anhalten. Där kan du i varje fall vara dig själv.

Hej från Pellinge! Själen mår bra här, av att möjligheterna är begränsade. Av ensamheten, stillheten, friden. Jag som vanligtvis är så rastlös och virrig behöver den här påminnelsen.

Igår bearbetade jag mitt manus en del. Men det är så nu, att jag känner att jag mest trampar vatten. På fredag ska jag skicka texten till min läsare och jag ser fram emot att göra det. Få höra nåt, vad som helst. Kanske det börjar kännas så här när det är klart? Att vad mer kan jag göra? Med det inte sagt att jag är helt färdig, jag är säker på att det finns mycket  som kan klippas och klistras ännu. Men det är svårt att se det själv. Varannan dag tycker jag om det jag skrivit och varannan dag känns allt ihåligt och löjligt.

Nåt som är läsvärt och som definitivt inte är ihåligt är däremot Johanna Holmströms roman Själarnas ö (2017). Här märks det att texten bearbetats omsorgsfullt och med mycket kärlek. Själarnas ö är löst baserad på tillvaron och personer som vistades på Sjalö hospital, ett mentalsjukhus för kvinnor som stängdes på sextiotalet. Holmström har satt sig in i kvinnornas situationer med stor känsla. Jag kommer nära dem, förstår deras sätt att agera och ser mig själv i dem. 

Först handlar det om Kristina som dränker sina barn och sedan om Elli som lever rövarliv och till sist om Sigrid som vårdar dem båda. Jag fattade starkt tycke särskilt för berättelsen om Elli, jag var lite mindre engagerad av Kristinas öde kanske eftersom det utspelade sig på slutet av 1800-talet och det syntes i språkdräkten. Själarnas ö innehåller mycket politik, synen på kvinnor och mental hälsa. Berättelsen spänner över en lång tid, fyrtiotalets krig och fascism sätter sina spår i händelseförloppet. Särskilt tyckte jag om tankarna om frihet kontra fångenskap. Är friheten verkligen mer värd än tillvaron på Själö, där kvinnorna får vara sig själv och inte behöver passa in i det rådande samhällssystemet? Själarnas ö är lätt min favorit bland Holmströms romaner - viktig, vacker och väl sammanhållen.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska