Novemberkultur: Podpoesi.nu & Before the Flood.

 

Bladen brinner. En av höstens nyheter är Bladen brinner, en podcast om barn- och ungdomslitteratur av Lisa Bjärbo och Johanna Lidbäck. Det kommer ett nyt avsnitt varannan torsdag och innehåller boktips, intressanta dialoger och intervjuer med författare och illustratörer. Jag tyckte mycket om till exempel avsnitt #4 Korvrim i telefonen med tvillingarna Emma och Lisen Adbåge som är aktuella med sin första gemensamma bok, efter att de haft bilderbokskarriärer på skilda håll. Ett tips just nu i december är fliken Julklappstips på podcastens hemsida där Bjärbo och Lidbäck tipsar om passande böcker att ge i gåva åt barn/unga i olika åldrar.

 

Homeward Bound. Ett nytt album av Sabina Ddumba! Innehåller alla hits från tidigare, som Effortless och Not Too Young, men även nya låtar som superfina Kingdom Come. Det är konstigt att många jag pratat med inte har hört Sabina Ddumbas namn, trots att de nog är bekanta med hennes låtar. Om inte du lagt till henne i din spellista är det på hög tid att du gör det nu!

 

Finlandssvensk poesi. Jag har tänkt mycket på poesins relevans i samhället, och bloggade själv om Poetry Pub och mina tankar om poesins närvaro i vardagen i inlägget Omgiven av ord. Svenska Yles kultur har en artikelserie som handlar om poesi, ur ett relevant och allmäneligt perspektiv tycker jag. I Den finlandssvenska dikten är viktig men läses av ganska få skrivs det bland annat om exakt det jag ville understryka i mitt blogginlägg: nämligen att poesi är så mycket bredare än en elitistisk konstform och att poesi inte handlar om att man måste förstå utan bara får ta till sig och njut av. Passande nog mottog Catharina Gripenberg också det prestigefyllda Sveriges Radios litteraturpris för samlingen Handbok att bära till en dräkt nu i månaden.

 

Before the Flood. Vi såg National Geographics nya dokumentär Before the Flood då den fanns tillgänglig i sin helhet på Youtube. Tyvärr finns den inte längre där, men den finns säkert att få tag på någonstans. DiCaprio är berättare i den här dokumentären om klimatförändring. Det mesta som berättades var bekant för mig från tidigare, så dokumentären fungerar bra som en första introducering. En dokumentär som kunde plockas upp i skolor tycker jag.

Jag hade ganska höga förväntningar på dokumentären. Om jag hade fått bestämma så hade DiCaprio/berättaren gjort mer, genom att reflektera, problematisera och ha med mer element av berättande. Det var bra att DiCaprio tog upp faktum att han själv förmodligen har gjort ett större avtryck i miljön än de flesta, men jag kände mig också lite skeptisk till att dokumentären bygger på att DiCaprio reser från en av världens ändor till den andra för att bara filma en kort snutt och sedan resa vidare. Det krävs för att få till en maffig dokumentär såklart, men det kunde kanske ha diskuterats också, och jag hoppas ju att de valde de mest hållbara alternativen under hela processen då dokumentären blev till. Dokumentären kunde helt enkelt ha gjorts intressantare på många olika sätt.

 

Podpoesi. Tips om den som vill utforska hur uppläst poesi kan låta. Inne på Podpoesi hittar du ingen direkt poetry slam, men etablerade poeter som läser sin egen lyrik. Ofta intimt och högstämt så där som klassisk poesi läses. Jag har lyssnat på favoriterna Athena Farrokhzad och Jenny Wrangborg, samt bekantat mig med Katarina Frostenson som tilldelades Nordiska rådets litteraturpris i början av november och Ann Jäderlund som var nominerad till Augustpriset.

 

Doctor Strange. Vi såg Doctor Strange med Benedrick Cumberbatch på bio, en film som baserar sig på Marvels superhjälte från 1960-talet. Jag tycker om upplägget: en hjärnkirurg som är full av sig själv (tänk Dr House) är med om en olycka så han inte längre kan fortsätta jobba och är tvungen att söka hjälp bortom gränsen för den vetenskapliga medicinen som han bemästrat till fullo. Det öppnar sig ett universum med flera lager och multipla rums- och tidsdimensioner, och Doctor Strange växer som människa. Tänk Inception, magi och ännu en ondskefull Mads Mikkelsen. En underhållande film.

En intermedial läsning av Cirkeln

Jag har lyssnat-sett-läst Cirkeln (2011) av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren, som är den första delen i den mycket populära Engelsforstrilogin. Jag säger en intermedial läsning eftersom a) jag skriver min gradu om intermedialitet vilket gjort mig kroniskt benägen att tänka i den termen b) verket är en del av en kurs i intermedialitet som jag går just nu och c) jag har tagit till mig berättelsen genom att först lyssna på en del av ljudboken, sedan se filmen och först till sist läsa den tryckta boken.

Min uppfattning om verket är således väldigt splittrad men jag känner mig också ganska nöjd med arrangemanget. Det var inget fel på ljudboken, filmen var underhållande (även om specialeffekterna var smålustiga, utveckligen för snabb och jag hade en del cringe-moments) och boken överraskade positivt med ett visuellt mittenuppslag som motsvarar Mönstrens bok som förekommer i berättelsen. Sammantaget kände jag mig inte som bokens ultimata läsare, men jag skulle gärna ha nöjesläst boken då jag var yngre. Flickor som huvudpersoner, highschool på glesbygden och magiska inslag fungerar ju.

En intermedial läsning får mig exempelvis att tänka på karaktärer som slopats i filmen och beskrivningen av rektorns hus i boken kontra husets framställning i filmen. I filmen tycker jag att utvecklingen i början sker allt för snabbt, speciellt då häxorna utvecklar sina krafter inom loppet av några minuter. Å ena sidan saknar jag förklaringen på varför rektorns hus står tomt då jag ser filmen, men irriteras då den pusselbit av information presenteras i boken eftersom det känns alltför tillrättalagt och "förklarande". Det finns helt enkelt supermycket skillnader mellan framställningen i de olika medierna.

Om någon vill läsa teori om intermedialitet ur en litteraturvetenskaplig synpunkt kan jag förövrigt rekommendera Linus Ljungströms artikel Lotass och läsmaskinen. Om läsningens mekanismer i Lotta Lotass Fjärrskift, Julia Tidigs föredrag Vad har de gjort åt min sång? Återvunnet språk i Monika Fagerholms Den amerikanska flickan och Jørgen Bruhns översikt Intermedialitet. Framtidens humanistiska grunddisciplin?

Nio rutor som sammanfattar hösten.

Jag tänkte ge er en sammanfattning av min höst, eftersom hösten definitivt börjar vara över när vi snart går in i den tolfte månaden. Så här har jag sett ut. Mest gått i en mjuk, helsvart tröja av märket Pure Waste, och haft en kedja runt halsen som jag köpte någon gång på högstadiet. Suttit på olika ställen och skrivit och läst. Som vid stadsbibban med utsikt mot Åbos bästa nattklubb och invid en bokhylla vi köpte på Tori, med Monets näckrosor som vy.

Firat Ines Alissa och fått bli en av hennes faddrar, vilket gör mig panglycklig. Fiskat i september som var en varm månad, och spenderat mycket tid med den bra personen på bilden. Varit en helg i Vasa för att hänga i Linas rosa rum och se på Kent. Vi gjorde staden, hon bjöd mig på utsökt meze och prosecco en kväll, en annan tillredde jag spaghetti med musslor. Det är lätt att umgås med en person som gillar samma upplägg som en själv.

Druckit besinningslösa mängder kaffe och snubblat bland bokblad, och varvat uppgivenhet med hybris. Festat till det med bland annat Linda och Johanna i olika sammanhang, på releasefester, Silvana Imam och Dynamo. Gjort många besök i huvudstaden, för att hälsa på min favorit, hennes mamma och andra tjejer som jag bryr mig mycket om.

Jag tog en rakhyvel, drog bladet längs mitt skinn, tänkte att den hud som skalades bort tillsammans med skäggstråna gjorde mig renare, gjorde mitt uppsåt ärligt och obefläckat.

Jag har läst en av de sex böcker som är nominerade till Finlandiapriset, nämligen Peter Sandströms Laudatur (2016). Att en roman lyfts fram som nominerad är självfallet en stor grej, som även väcker frågor. Varför har juryn valt just den här boken? Varför är inte exempelvis In transit nominerad? Ett pris är bara ett pris, en jury är bara en jury och den boken som sedan vinner väljs av en enda person (i år Baba Lybeck). När jag läser Laudatur tänker jag ändå att det är typiskt att en finländsk jury vill lyfta fram boken.

Laudatur är nämligen ett typexempel på en klassisk berättelse som stilmässigt går i dialog med många tidigare berättare. Revolvern är det Tjechovska geväret och jag tänker allt från Kafka till American Psycho när familjefadern ler i spegeln som "en psykopat, eller en man som var lycklig". Jag tänker att romanen är som en novell, symboltät och magnifik. Det kusliga vävs in, berättaren görs opålitlig och trådarna lämnas lagom lösa, så där att jag inte känner mig som ett frågetecken utan bara njuter av att leka med ideerna om vad som egentligen händer och vad som kommer att hända. Berättarens reflektioner är en mycket relevant del av helheten och jag tänker att promenaderna på Åbos gator eller besöket hos en ålderstigen professor mer liknar inre landskap, ett bearbetande.

Romanens skildrar två tidsplan: en vecka 1988 i Nykarelby då berättaren som ung vuxen första gången ser sina föräldrar som personer med egna problem, samt 2014 i Åbo då berättaren själv är familjefar med barn i tonåren och frun Zebra som bara kommer hem för att få sina kläder tvättade. Tvättmaskinen i hemmet är eventuellt den första detalj som verkligen griper mig med sin briljans, och jag ger boken en hel del hundöron vilket är ett tecken på min välvilliga inställning.

Laudatur handlar om relationer mellan barn-föräldrar, mellan gifta par och även mycket om manlighet, ålderdom och om att vara förälder. En enda missnöjd tanke stannade kvar hos mig. Jag förstår inte, trots Sandströms förklaring, varför just Laudatur valts som titel på denna roman.

Höstar med honom.

Det är länge sedan jag trivts lika bra hemma som jag gör den här hösten. Det är länge sedan jag känt mig så tillfreds med att ligga bland lakan, dricka bryggt te och se på serier. Ensam eller tillsammans med min favoritperson. Jag är så oerhört tacksam över att ha hans hud nära min, att få ha någon så nära mitt hjärta. Att få samtala om vad som pågår i världen, att testa ocensurerade tankar. Att ha ett gemensamt hem, med ting vi valt att plocka med oss längs vägen.

Vi har bott tillsammans i den här staden i fem höstar och ingen höst har varit den andra lik. Det är ett äventyr att dela livet med en så envis person, med någon som har en så rik inre värld och som ifrågasätter allt, allt, allt. I vårt fall är det han som ber mig prata mera, och han har haft ett stort tålamod med att komma in under mitt skal. Ingen annan har utmanat mig och uppskattat mig som han gjort. Han får nya smeknamn varje år som går, jag kan inte längre räkna namnen på mina händer. I höst har han blivit tre versioner av Babsan och jag älskar att han gjort även det namnet till det vackraste i världen. Min Babsa. Som är så klok och som jag tycker så oerhört mycket om.

Omgiven av ord

Igår gick världshistoriens första Poetry Pub av stapeln på Skärgårdsbaren. Ett evenemang dit Johanna och jag bjudit in Ylva och Adrian samt alla spontana open mic-stjärnor för att läsa poesi. Det var superroligt att läsa på scenen, att få höra de andra och att bara befinna sig bland de personer som trotsat kylan och tagit sig till baren. Det kändes bekvämt och mysigt. Vi har redan bestämt att det kommer att bli en andra gång, i januari eller februari nästa år. Peppigt!

Inne i bubblan av positiv feedback efter kvällen blev jag ändå omskakad av en skeptisk kommentar. En person klappade mig på huvudet och sa att poesi inte har någon riktig chans i samhället, i konkurrensen mot all annan najs kultur. Det sades i all välmening eftersom hen också ville peppa mig och säga att det är beundransvärt att jag och mina vänner tror på poesi och vill fixa grejer som poesikvällar. Men jag blev också väldigt upprörd och har funderat på grejen sedan dess, för att försöka komma underfund med vad som egentligen gjorde mig så ledsen och arg.

Och det här är vad jag har kommit fram till. Att en person säger så innebär att den inte delar min världssyn. I den situation där jag befinner mig är det självklart att poesi = ord = ljud och språk = hela världen. Det finns fortfarande såna som tänker att poesi enbart är en elitistisk konstform som är bunden till bokens pärmar, vilket gör mig ledsen. Jag måste reflektera över min reaktion, eftersom jag inte vill bli arg över en sådan grej nästa gång utan bara acceptera att vi ser olika på saken.

I och med internet och det visuella fokuset i dagens samhälle insuper vi oändligt mycket skrivet varje dag. Vad är det med Trump som gör oss så upprörda - ja, det är hans tomma och elaka ord. Vad är det vi reciterar från serier, filmer och hiphop om inte välformulerad poesi och repliker som varit ett skrivet manus i begynnelsen? Vad är det vi använder för att förstå varandra och växa om inte berättelser? Jag är medveten om att allt här i världen inte är poesi. Att säga att allt är poesi är detsamma som att säga att ingenting är det. Men i den värld jag lever, är jag omgiven av ord. Hela tiden, över allt. Det är en grundfunktion för oss människor att prata, prata, prata. Och det gör att jag vill skriva. Och det känns viktigt att göra det.

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Det mellanrum där jag möter den syster jag aldrig haft.

 

 

Hanna Sofia, 24. Skriver gradu i litteraturvetenskap och går kursen Litterärt skapande. Åbo, Finland.

hylostal@gmail.com

Min portfolio

 

Nyckelinlägg
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska