Av någon anledning vill jag hemskt gärna att det ska vara min måne, samma måne som jag ser från skogarna runt Distrikt 12.

 

 

Jag är ohjälpligt sent ute med trilogin Hungerspelen av Suzanne Collins. Nu när jag plöjt genom del ett och ska ta mig an del två förstår jag varför serien är så populär. Boken är en bladvändare, otroligt snabbläst pga cliffhangers. Och kombinationen av vildmarksliv, dokusåpa, dystopi och triangeldrama fungerar. Trots att jag ibland (speciellt på sista sidan i del ett) tar mig om huvudet för att beskrivningarna är pinsamma och händelser så otroligt uppenbara.

Av någon orsak tänker jag på Maresi då jag läser Hungerspelens första del, vilket ju inte är helt osökt. Tycker också att miljöbeskrivningarna är geniala. Jag har en helt tydlig uppfattning av hur spelplanen och områden i det civila ser ut. Och jag har alltså än så länge inte sett mer än någon lösryckt glimt av filmatiseringarna. Men dem ska jag också se såklart, bättre sent än aldrig. Om någon där ute är ett stort Hungergames fan, säg gärna hej och berätta varför du tycker om serien! Jag vet ju ännu inte så värst mycket om helheten. Och jag är säker på att orginalspråk vore att föredra men jag råkade hitta de svenska i lillebrors bokhylla.

 

 

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar varje onsdag.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio