Top 10: böckerna jag läste 2016.

I en kartläggning av min läsning under året kan jag konstatera att jag läst lite på 40 skönlitterära verk, du hittar dem i kategorin Läst 2016 här på bloggen. Av dem är bara 10 skrivna av män och 8 stycken har jag konsumerat i form av ljudbok. Jag har läst flest romaner, och flest böcker skrivna av svenska eller finlandssvenska kvinnor. Jag har läst 7 dikstamlingar och 9 novellsingar eller novellverk. Jag har läst bara 2 verk på finska, 3 på engelska och 1 på danska. 

Jag inledde bokåret med Hunger Games, och skrev att jag vill läsa mer mainstream-litteratur det här året och inte vara litteratursnobb. Det gick så där. Mina läsval styrs förutom av feeling ofta av jobb eller eget skönlitterärt skrivande. Pga jobb kommer jag läsa en hel del finlandssvensk litteratur även i fortsättningen. För att avsluta litteraturåret ska jag göra som Sandra Beijer och sammanfatta böckerna i en topplista, men jag tänker bara lyfta upp 10 verk. På min topplista hittar vi mina personliga favoriter, böcker som kändes extra starkt för just mig.

10. Dödsdalsdansösen av Ylva Perera

"Nu råkar jag då tyvärr vara oförmögen att förhålla mig objektiv till berättelsen, speciellt eftersom jag redan fått läsa och rita hjärtan i marginalerna i en version i våras, men hör upp här nu: läs denna bok. Dödsdalsdansösen är som en mix av Drömfakulteten och Kapitulera omedelbart eller dö. En bok för unga vuxna med bra driv, poetiskt språk och karaktärer som engagerar."

9. In transit av Hannele Mikaela Taivassalo

"Vera äventyrar i Kottby, Galadriel i Hollywood och Sem i Stockholm. Vera blir något av min favoritkaraktär, jag vill helst veta mest om henne och jag upplever henne som mest verklig. De tre karaktärerna förenas av en flyktighet och äventyrslystnad. In transit: genomförsel av varor el. genomfart av resande genom ett land till ett annat. Rotlöshet och en längtan bort. En känsla som inkapslats i berättelsen genom det flyktiga berättandet, och som har hög igenkänning hos mig."

8. Att skriva av Marguerite Duras

"Jag har läst den fantastiska Att skriva (1993) av Marguerite Duras, streckat under och ritat hjärtan, och bara njutit. Boken har fem texter varav jag tycker bäst om de två första: Att skriva och Den unge engelske pilotens död. Jag skulle säga att boken är den perfekta gåvan åt en person som tycker om att skriva eller skapa. Och jag tycker väldigt mycket om Ellerströms svenska utgåva från 2014, omslaget är som ett tyg och gammalrosa."

7. Det här är hjärtat av Bodil Malmsten

"Det här är hjärtat var en intim och stor lyssningsupplevse för mig. Dikterna handlar om kärlek och om att förlora den som står dig nära. Senare lånade jag hem boken i tryckt version och även den var bra, men jag måste säga att lyssningsupplevelsen tog priset den här gången. Fem stjärnor."

6. Drömfakulteten av Sara Stridsberg

"Stridsbergs språk är en stor njutning. Bilderna är så konkreta och samtidigt drömlika. Boken består av dialoger, alfabet och beskrivningar från olika tider, berättelsen följer ingen linjär tidsaxel. Dialogerna fungerar superbra, de lyfter fram karaktärerna och är fina att läsa för Valerie utmanar alla hon talar med."

5. Arielles första kärlek av Monika Fagerholm

"Arielles första kärlek är en suggestiv novell med många lager och tolkningsmöjligheter = jag tröttnar inte på den."

4. American Hotel av Sara Stridsberg

"Orsaken till varför jag inte velat blogga om American Hotel är att den innehåller otroligt mycket och är så jäkla bra. Undergångstematik och mental ohälsa genomsyrar allt: "Vladimir har plötsligt en revolver i sin hand, han leker med den i det starka solljuset vid fönstret". Det är ett märkligt grönt sken i det fiktiva amerikanska samhälle som Stridsberg skildrar. Laddat, luddigt och lockande."

3. The Girls av Emma Cline

"The Girls är en riktig toppendebut med samhällelig relevans. Jag fick känslan att felet inte låg i ranchen per se, utan i precis allt som omgav dem och som omger oss idag: det finns en orsak till att flickorna lämnade sina familjer, det finns en orsak till att flickorna valde att följa Russell. Det är så viktigt att bli sedd. Evies perspektiv som berättare är helt fenomenalt, och relationen mellan Suzanne och Evie fängslande och vacker. Det här är en bok att känna igen sig i, en bok som inte hymlar med mörka stråk i livet."

2. Bavian av Naja Marie Aidt

"Det är som om Aidt konstant rör sig i och i närheten av smärtpunkterna, novellerna handlar om allt det som vi vet men inte vill veta. Mycket våld, stress, egoism, drifter och självbevarelsedrift. Vardagslivets oändliga led av besvikelser och känslostormar. Maria som slår sin baby Torben. Människor beter sig som babianer. Novellerna är tätt sammanhållna, var och en är superb och de påminner tematiskt och stilmässigt om varandra. Bavian kan vara den bästa novellsamling jag läst! Stark rekommendation."

1. Det är natten av Karolina Ramqvist

"Jag tycker väldigt mycket om boken, på grund av att den känns uppriktig på ett okonstlat sätt samtidigt som den är minimalistisk, genomarbetad och full av utsökta formuleringar. Jag tänker mig att Ramqvist lyckas fånga det paradoxala, både det stora och det lilla, det självupptagna och det självutplånande, som innebär att skapa med ord och att göra texten offentlig."

No one had ever looked at me before Suzanne, not really, so she had become my definition.

Den sista boken jag läste 2016 blev den mycket omtalade debutromanen The Girls (2016) av Emma Cline. Jag läste de första sidorna redan på julafton, peppad på att få veta vad det var som gjort boken så omtalad och omtyckt. Som ni säkert vet baseras boken löst på livet vid Charles Mansons ranch innan några flickor hjälpte till att mörda sju personer, 1969 (läs mer om Charles Manson, the Girls, and the Banality of Desire).

Berättaren Evie är 14 år gammal och vi får veta hur hon träffar Suzanne och kommer in i den mörka men eftertraktade gemenskapen mellan flickorna på ranchen. Flickorna, och särskilt Suzanne, ger Evie nåt som hon behöver just där och just då. Även Russell (som är bokens Manson) lyckas förtrolla Evie, genom att säga de saker hon vill höra. Det fula maktspelet skildras trovärdigt, även pga att Evie i något skede börjar ifrågasätta hur flickorna blint följer Russell. Händelseförloppet är trollbindande, eftersom uppbygget inför morden är spänningsladdat.

Boken ställer så många relevanta frågor. Om varför flickorna följer Russell, om varför vi dras till det ondskefulla och hårda? Om flickskap överlag, om begär och förhandlingen kring det, och om maktbalansen mellan flickor och män. Berättaren skriver att det inte är självklart att hon ångrar att hon drogs in i härvan, och hon skriver om att hon säkert inte skulle ha stoppat skeendet även om hon haft möjligheten. Allt det här är universellt, allt det här går att känna igen i kontexter i sitt eget liv. Reflektionerna som väller över en i efterhand: fanns det några tecken? Förstod jag inte vad som höll på att ske?

Förutom dessa frågor kretsar boken kring relationen mellan Evie och den 19-åriga Suzanne 1969. Och i nutid möter berättaren en annan ung kvinna som fungerar som hennes bollplank. Att inte helt och hållet begränsa berättelsen till 1969 och de relationer som finns där, utan även inkludera ett nuplan med ett par relationer mellan kvinnor och män, synliggör det genomgående i hur flickor underkuvas och hur bandet flickor och kvinnor emellan kan fungera som trygga zoner. Ändå reflekterar jag stundvis över poängen med nuplanet och relationerna där.

The Girls är en riktig toppendebut med samhällelig relevans. Jag fick känslan att felet inte låg i ranchen per se, utan i precis allt som omgav dem och som omger oss idag: det finns en orsak till att flickorna lämnade sina familjer, det finns en orsak till att flickorna valde att följa Russell. Det är så viktigt att bli sedd. 

Evies perspektiv som berättare är helt fenomenalt, och relationen mellan Suzanne och Evie fängslande och vacker. Det här är en bok att känna igen sig i, en bok som inte hymlar med mörka stråk i livet. Ja, visst skramlar The Girls in på även min topplista över böcker lästa 2016.

kun saan unen päästä kiinni puristan kunnes se muuttuu siniseksi

Jag har läst diktsamlingen post-alfa (2016), av den debuterande poeten och rapartisten Paperi T. Helsingin sanomat ger verket mycket gott betyg, och efter att ha köat hela hösten vid biblioteket får jag äntligen ta med mig boken hem nu sista veckan innan jul. Verket är det mest sålda i poesiväg i vårt land i år och är uppe i fjärde utgåvan tror jag, Paperi T har gjort ett gott förarbete till boksläppet eftersom han har en etablerad fanbase.

Recensenten vid HS funderar på många grejer som jag också noterar: varför måste post-alfa kommentera sin icke-manlighet om vi har gått in i en tid då mannen inte längre är en alfa? Och är inte namedroppandet och referenserna till Helsingfors nattliv och kultur ett sorts poserande, ironiserande, ett sätt att hålla hög coolhetsfaktor och inte "förlora ansiktet"? Ändå underhålls jag av dikterna som är lite poserande, eftersom de är strama och välfungerande ändå, och jag tycker om exempelvis dikten itsemurhapaikkoja (som i princip räknar upp otippade och hipstriga ställen) eftersom läsaren kan fylla platserna med mörkt innehåll utgående från tanken på självmord. Dikten här nedanför fångade mig också med sitt direkta tilltal och tematiken, att skämma ut sig. 

Men precis som HS recensent tycker jag att det verkligt lyckade och intima sipprar in mellan raderna i andra halvan av post-alfa där Paperi T skalar ner, minimaliserar och träffar exakt. Där handlar poesin mer tydligt om kärlek, ur trånande, känslosamma och destruktiva vinklar.

Boken innehåller vissa helt tomma, svarta blad och jag tycker det ger läsningen en behaglig rytm. Det blir som ett hål, ett låtbyte eller en talare som pausar och tar ny ton. Paperi T i diktboken påminner om det som finns på Spotify, det som Lina länge peppade mig till att lyssna på och som jag slutligen också hittade fram till. Post-alfa är ett fint tillägg till Paperi Ts produktion, och i sig självt en fin läsupplevelse. Läs den!

Hej, vi är åbokklubben.

Under den här hösten har Julia och jag samlat ihop en bokklubb som vi kallar åbo + bokklubben = åbokklubben. Om du är bloggare på ratata samt bosatt i Åbo, kontakta till exempel mig om du vill hänga på! Vi har hittills träffats en gång för att dricka rödvinsglögg och prata om Naondel, som Förlaget skickade åt oss.

Inne på vår instagram @abokklubben pågår en serie julklappstips just nu för att vi vill fylla kontot med bokpepp, titta gärna in. Där skriver vi också om att vi gav vår första bok Naondel ⭐⭐⭐ och jag ska förklara vår skala. Att ge stjärnor åt böcker är krasst men vi har beslutat oss för att göra det ändå eftersom det är ganska kul och fungerar som en måttstock för vad tycker som grupp. Så här tänker vi om skalan: 5 är bland det bästa du någonsin läst, 4 är en favorit, 3 är en bra bok, 2 har nånting men saknar mycket och 1 är på det hela taget helt fel bok för dig.

Det är intressant hur bokklubbande öppnar upp för nya perspektiv på boken. Eftersom alla läsningar är olika och alla tar fasta på olika detaljer blir diskussionerna oundvikligen spännande. Exempelvis insåg jag först nu att pärmen inte alls motsvarar innehållet och att tankarna typ går till romance. Mina tankar om Naondel bloggade jag om för flera månader sedan. Jag ser redan fram emot att träffas för att prata om nästa bok, kriminalromanen Sommarön av Eva Frantz.

Det vill jag säga dig, Lidia, jag är ingens skam och det är inte du heller.

Vänd om min längtan (2016) av Ann-Luise Bertell är en väldigt fin roman. Boken är ursprungligen utgiven på Marginal men nyligen utkommen även på Förlaget i en vackrare utgåva.

Boken vann Svenska Yles litteraturpris med motiveringen: "Vänd om min längtan är en Amerikaroman som trollbinder från början till slut. Där man kanske hade väntat sig en utvandrartrilogi bestående av tjocka tegelstenar vänder Ann-Luise Bertell fördomsfritt upp och ner på konventionerna. Hon skriver kort och koncist i berörande och hjärtskärande scener."

Maria växer upp i Vörå och flyttar till Canada för att sedan återvända till Vörå. I boken varvas brev till Lidia, skrivna av Maria då hon är gammal, med skildringar av Marias liv från barndomen till vuxen ålder. Perspektiven stöder varandra, och läsaren får bit för bit veta mer om vem Lidia är och vad som egentligen hänt.

Boken handlar om relationen mellan Maria och hennes mor, och samtidigt om Marias relation till hennes egen dotter. Maria gör uppror och skiljer sig från sin man, något som hennes mamma aldrig skulle ha gjort. Hur Maria först förblindas av kärleken, men sedan klarar av att vara stark och göra det som krävs. Jag berördes även av skildringen av syskonskap. Jag tycker om den ärliga, direkta berättartonen i Vänd om din längtan. Boken är en passande present till en mamma.

Du är hundra miljoner dollar. Alltid.

Det finns mycket prestationskrav kring läsande. Igår hade jag ett samtal om att jag känner mig som en både lat och dålig läsare. I gymnasiet då jag slutade nöjesläsa snabbt och mycket dök ångesten upp, och den har inte riktigt släppt. Typiskt duktig flicka-syndrom. Det är inte bättre då jag studerar litteratur eftersom omgivningen handlar så mycket om att läsa och dessutom att läsa nogaSärskilt då jag läser för att recensera är jag oerhört rädd för att vara en dålig läsare och missa relevant information eller inte dra rätta paralleller. FÅNIGT. Ett år utmanade jag mig själv att läsa en bok i veckan för att jag ville känna mig bättre, snabbare och mer kompetent. Jag läste verkligen den mängden böcker, men på köpet tappade jag läslusten och läste slarvigare än någonsin.

Detta skulle vara ett inlägg om Bim Erikssons Det kändes lugnt när mina känslor dog (2016) men jag hamnade helt tydligt in på ett sidospår. Det jag liksom vill säga är att: en bok som den här släpper mina prestationskrav och jag tror det är bra att fly in i såna nu som då. Ta den tunnaste boken i hyllan, en bilderbok, en barnbok, en gammal favo, eller något annat som inte frammanar press hos dig som läsare. Eller ta Bim Erikssons bok som är riktigt BRA. Och blogga inte om innehållet om det känns så, utan visa bara några bilder som gjorde dig upprymd. Du är hundra miljoner dollar. Alltid.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska