Vill du ha en bok på posten?

Kolla vad jag hämtade upp från Förlaget! Mina två författarex av Människohundarna! Boken känns bra i handen, den sträva, mjuka pärmen och turkosa färgen sitter som de ska.

Mitt eget exemplar av boken ska jag slita med hälsa men när jag funderade på vem som ska få mitt andra författarex kom jag på att jag gärna vill skicka boken till nån av er! Nån som läser och skriver blogg. Nån som älskar skramlet av postluckan när en bok trillar in. Boken är alldeles färsk från tryckeriet, vilket innebär att du skulle vara en av de första som får chans att bläddra i den.

Svara bara på frågan: vad betyder "människohund" för dig? Svara innan den 14 juli och glöm inte att skriva din e-postadress så att jag kan nå dig sen. Som en extra bonus lägger jag även några apsnygga vykort med motivet "Vad heter ångest på spanska?" i paketet. Jag vill väldigt gärna att den som får paketet är en bloggare, för det skulle va så himla roligt att läsa ett blogginlägg om Människohundarna där ute i sfären!

Vad är Människohundarna för en bok då? Det är en samling texter av de 12 deltagare som gått författarutbildningen Litterärt skapande. Jag är en av dem.

Min text finns allra längst bak i boken, och den heter Quercus Rubra. Quercus Rubra är nåt jag jobbat med i flera år, och som betyder mycket för mig. Under kursen Litterärt skapande har jag fått hjälp med att bearbeta texten som var väldigt suddig i konturerna till en början. Genom textsamtal i grupp och med feedback från min handledare Heidi von Wright har texten tagit den form som den har nu. Det känns pirrigt att Quercus Rubra lever ett eget liv i bokaffärer, hyllor och förhoppningsvis i händerna på många läsare.

De elva andra som skrivit i Människohundarna heter Anne Hietanen, Michaela von Kügelgen, Martin Högstrand, Marika Aminoff-Sundell, Christa Nordlund-Hiltunen, Ingrid Weckström, Ia Trapp, Terhi Paukku, Ville Lindholm, Patricia Bruun och Lotta Green.

Om jag var du skulle jag vara särskilt nyfiken på att lära känna hunden Utata, följa med Henry till Reykjavik och ta reda på vem som har den snygga förstameningen: "Det här är inget fint yogaställe, det här är ett ställe mina tidigare yogalärare skulle kalla fabrik och här undervisas yoga helt utan någon form avandlig dimension och det passar mig bra."

I baksidestexten till Människohundarna står det att texterna sjuder av liv, rörelse och röst. Jag kan inte låta bli att förundra mig över hur mycket som får plats på 176 sidor. Så mycket inspiration, eftertanke, envishet och gemenskap. Visst vill du ha vår bok? 

Elias undrar hur min skrivprocess ser ut.

För en tid sen frågade Elias hur min skrivprocess ser ut, och eftersom jag är en ~god bloggare~ ska jag nu ta tag i saken och skriva ett inlägg om hur min skrivprocess kan se ut. Så här fungerar det i bloggvärlden: ställ en fråga så får du ett svar.

För det första kan processen se ut på så väldigt många olika sätt. Det finns lika många kreativa processer som det finns projekt. För mig är det viktigaste att låta skrivandet styra processen. Alltså: jag gör inte upp en karta och en timeline för hur det kommer att gå, för jag vet aldrig det när jag börjar. Jag kanske har nån vision av vad som kunde tänkas hända, och jag kanske skriver ner det i nåt häfte nån gång, men jag återgår sällan till mina "planer" för att se om de förverkligats.

Min kreativa process ser ut som så att jag skapar dokument med olika syften eller utgångspunkter och så skriver jag det som driver mig för tillfället. Och sen kan jag kombinera flera scener med varann och märka att de hänger ihop. Om det är nån detalj som skaver i det skedet, så ändrar jag det. Ibland skriver jag i mobilen eftersom jag alltid har den med mig. För att ordna mina tankar och komma fram till vad jag ska skriva, eller skriva synopsis för en scen jag vill skriva en annan gång. Skärmdumpen här ovan föreställer anteckningen jag skrev då jag funderade på min nyaste novell.

Just nu jobbar jag med karaktärer som heter saker som Silver, Milla, Tuukka, Senja, Armi, Maya och Valter. Och de har utformats an efter under en lång tid, i olika häften och dokument som jag inte håller reda på. Längst tid har Tuukka varit med mig, kanske tre år. Han knackar alltid på när jag ska skriva. Silver och Senja var i princip samma person i början men sen märkte jag att de var två ändå. Sånt händer i skrivandet, att personer träder fram ur skuggan. Mest finns de inuti mig just nu, jag har lärt känna dem och vet hur de fungerar. Men så fort jag skriver en ny scen eller försätter dem i en ny situation kan det hända att jag får syn på nya detaljer.

Den senaste tiden har mitt skrivande långt utgått från karaktärerna jag jobbar med. Varje gång jag gör en skrivövning, flödesskriver eller ska skriva en novell så funderar jag vem som passar bäst och så börjar jag skriva. Det är lagom att hålla en karaktär i huvudet som en karta att orientera sig längs med. 

Skärmdumpen här ovan är ett exempel på hur jag kan fiktionalisera verkligheten genom skrivande. Jag skrev de här anteckningarna i mars när jag stod på en balkong och såg ut över stan. Jag samlade upp detaljer och i skrivande stund tyckte jag det blev platt och väldigt tråkigt. Men en tid senare när jag satte mig ner för att skriva på en helt annan plats så hände det något. Jag läste mina stödord och tänkte tillbaka på balkongen och plötsligt blev utsikten Viktig. Det här är min senaste tanke: skriv inte om den plats du själv befinner dig på utan tänk hellre tillbaka på en annan plats och skriv utifrån minnet, stödord eller en bild, det sätter stenarna i rullning.

Just nu jobbar jag med två noveller och en roman. Novellerna är delar av romanen, alltså kunde klistras in där i romanen på olika sätt. Det är för att jag just nu är så ockuperad av min romanidé att allt jag hittar på har att göra med den. Det är lite knepigt att avgränsa och utmejsla ett textsjok ur en roman, men jag tänker det kan vara ganska produktivt på samma gång. I början var det inte heller meningen att min text skulle bli en roman. Men det har hänt det senaste året, och jag har lärt mig tycka om det.

Tycker ni om att läsa om skrivande? Jag vill inte dela med mig för mycket för att jag är rädd att jag ska läsa det här om något år och skämmas för att jag varit så naiv. Jag har inte skrivit nåt på en vecka och det gör mig alltid så ledsen när jag inte har tid. Imorgon ska jag skriva.

Människohundarna kommer i augusti!

Nu är det officiellt: så svart på vitt som det kan bli. Människohundarna av Litterärt skapande kommer i augusti. Hur fint är inte det! Boken är ett resultat av den tvååriga författarutbildning med 12 deltagare som jag går just nu. Så här står det om boken: "De analyserar sig själva, varandra och sina förväntningar på varandet i största allmänhet. En kompakt samling litterära stycken som sjuder av liv, rörelse och röster."

Samtliga 12 av oss har skrivit så väldigt spännande texter, vi skriver alla på så olika sätt. Lotta Green (som är en av oss) har gjort den knäppa, kittlande pärmbilden. Jag tycker särskilt om de pastelliga schablon-aktiga hundarna och den turkosa färgen på pärmen. Det känns lagom att bokdebutera med en antologi, att inte stå där helt ensam, att göra det tillsammans.

Mitt eget bidrag till textsamlingen heter Quercus Rubra och handlar om Rakel. Om du vill ha ett smakprov kan du läsa här. Okej, slut skvallrat, vi får vänta till hösten.

Läs mer om höstens böcker i Förlagets katalog som trivs tillsammans med min garderobsblomma som ni ser. Jag har länge sett fram emot att läsa Johanna Holmströms berättelse om kvinnliga galenskap och Adrian Pereras diktsamling som heter White Monkey. Och så Michaela von Kügelgens Vad heter ångest på spanska? som har en kreisit snygg pärm.

Jag råkade också se att Schildts & Söderströms katalog utkommit, så jag passar på att länka den också. Bland Sets böcker ser jag allra mest fram emot Martina Moliis-Mellbergs 7 som är en hyllning till havet. Jag såg också att debutverket A utkommer i nyutgåva på Modernista, vilket också är så makalöst fint. Bland Sets nyheter gladde det mig också att Posterstories är med, att de börjar med samarbete. Så snyggt jobbat av Kaneli och hennes peeps, och snyggt jobbat av Sets som ser potentialet i konceptet poster+story.

God morgon veckan

Det är inte morgon längre, men bilden jag tog i förmiddagssolen imorse får ändå beteckna starten på en vecka. En vecka som kommer avslutas med vappen och som innehåller ett Poetry slam på torsdag. Välkommen dit, det finns fortfarande plats om du vill tävla!

Veckoslutet var skönt. På fredagen somnade jag tidigt, på lördagen knixade jag med en novell som jag har under arbete just nu och åt lördagsgodis tillsammans med Rakkaus niinku. På kvällen drack jag drinkar, firade Sara och dansade mer än på länge vilket var roligt. På söndagen tjuvstartade jag vappen med hotdogs på balkongen och läste en fenomenal essä av Ylva. Hon skriver så vettigt om dagens feminism: "Problemet med dagens nyliberala identitetspolitiska feminism är att fokus läggs på synliggörande istället för på förändring. Det här leder till att verklig jämställdhet lyser med sin frånvaro, trots att ordet ”feminism” syns överallt."

Det är vår i luften och det skrivande Svenskfinland har belönats med en ny Författarskola ledd av Mia Franck och Monika Fagerholm. Älskar deras kursbeskrivning, sök dit om du vill börja en ambitiös skrivkurs i höst. Mer om skrivande: den här veckan gästinstagrammar jag för Litterärt skapande, vilket betyder att jag kommer lägga upp ett skriv- och läsreleaterat inlägg om dagen.

Jag är nästan klar med min essä om prosaåret 2016 i Svenskfinland, som kommer publiceras i Finsk tidskrift juninummer. Det har tagit en god stund eftersom verken är 37 stycken till antalet och jag gick in för att säga nåt om exakt varje verk. Ikväll har vi bokklubbsträff om Vildsvin, förra gången var innan påsk och då sågs vi hemma hos mig. Vi pratade om Bildhuggarens dotter av Tove Jansson som ju är ett helt fantastiskt verk. På instagram skrev jag att väven av fiktion, idérikedom och Toves sätt att uttrycka sig i text höjer berättelsen till en annan nivå, liksom beyond bra.

Skrivmani och fest. Jag ska aldrig sluta vara skrivande utan vara genom skrivande.

Hej hallå. Jag tänkte berätta lite om skrivläget. Mitt bokmanus har lästs av två smarta personer, som buffat mig framåt med hjälp av sina kommentarer. Sedan kommentarerna har jag kravlat mig framåt hela sju sidor, vilket är mycket om ni frågar mig! Planen är att min handledare Heidi från Litterärt skapande ska läsa alltihopa igen i maj, så det måste hända en del i texten innan det. Men jag trivs mycket i min textvärld, känner mig hemma där, skulle gärna bara grubbla på det dygnet runt. Imorgon har jag tänkt att jag ska göra det igen, efter några dagars paus. Jag ser fram emot det.

Den här våren har jag även haft stor hjälp av skrivkursen på Arbis, som är över redan nu. Skrivrutinen mår så väldigt bra av regelbundna träffar med stimulerande skrivövningar och att odla självförtroende kring orden tillsammans. Ärligt talat, Mia är en helt briljant skrivkursledare, håll koll på hennes kurser. Hon borde alltid sitta på axeln och kraxa "skriv". Vi gjorde flera fina övningar på slutrakan och tre av dem kommer här.

Skriv 15 minuter varje dag, utan att läsa genom vad du skrivit, i en hel vecka. Du får läsa genom först när du samlat ihop sju dagar. Det här är en bra övning för controlfreaks som jag, som kan stampa flera dagar på samma ställe eftersom jag inte kan bestämma mig vilket ord som fungerar bäst. En övning som föder text, ger rum för flödesskrivande, fyller boksidor. Jag skrev för ovanlighetens skull i en skrivbok istället för på datorn. Jag fick också tipset att skriva med vit font på datorn, då går det helt enkelt inte att läsa texten. Smart.

Skriv ett manifest för ditt skrivande, på 10 minuter. Det är viktigt att du gör detta omedelbart, bara skriver. Att du inte sitter och grubblar över meningen med livet eller skrivandet, utan bara liksom slår dig ner och får texten ur dig. Den här övningen var befriande och kom mig verkligt nära. Jag skrev lite så här. "Skrivmani och fest. Jag ska aldrig sluta vara skrivande utan vara genom skrivande. Allt blir bättre genom språket. Jag använder mina svagheter och blir naken, självlysande och skäms men är stolt över det. Imorgon är jag förmodligen liten, för att jag är stor idag. Men då ska jag gå tillbaka till detta manifest, och minnas vart skrivandet kan ta mig, en bättre dag."

Ta en bokstav och välj en känsla utgående från bokstaven. Skriv en mening som innehåller bokstaven du utgått från, och gestalta känslan. Jag fick bokstaven Q vilket fick mig att tänka på känslan snurrig. Min mening blev så här: "När hon spelar squash med en boll och ett racket, slår hon knut på sig själv och tappar balansen."

Hyllning till skrivkursen.

Efter över ett års paus är jag tillbaka på kursen kreativt skrivande som går vid Åbo arbis och leds av Mia Franck. Och nu, så här efter första tisdagskvällen med 2,5h skrivkurs + tillhörande öl efteråt känns det svinbra. Klicka in dig på Mias blogg för att ta del av skrivövningen vi gjorde igår, hon brukar blogga sånt varje onsdag. Jag är säker på att det finns skrivkurser någonstans i din närhet också, kolla upp bibliotek och medborgarinstitut. Annars finns en superbra facebookgrupp för Skrivgäris.

Det är definitionen av lyx att bli tilldelad skrivövningar, skriva snabbt utan att tänka, läsa upp och berätta om sina karaktärer. Jag skulle kunna prata om mitt skrivprojekt konstant, med allt och alla, men det vet jag att man inte ska göra. Folk bryr sig inte så mycket. Karaktärerna kan bli naggade i kanterna. Då är det bästa att få utlopp för snacket i ett rum tillsammans med såna som förstår, bryr sig, och kanske rentav inte tröttnar (återstår att se, det här var ju trots allt bara första träffen).

Jag gick till skrivkursen första gången hösten 2013 och då kändes det inte alls lika självklart och roligt. Jag var livrädd, och första hösten var ångestladdad, jag ville knappt gå dit. Men jag gick ändå för jag visste att, trots att det är tungt, så får jag någonting skrivet åtminstone och ett textutbyte i det där rummet. Idag är jag tacksam över att jag tog mig igenom första hösten, för redan nästa vår kändes det bättre.

Och just nu förstår jag inte riktigt hur jag klarat mig med en över ettårig paus från skrivsällskapet. Men kanske det är just därför det känns så bra igen. Nytt, fräsht, laddat. Jag är inte 21 år längre utan jag har levt (ha!). Och i vår ska jag inte ha några falska undanflykter till att inte skriva, utan jag ska skriva så mycket jag bara kan. Skrivpepp x 1000.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska