Everstinna växer upp i hatets och hämndens tid

Everstinna (2017) är Rosa Liksoms andra roman, efter flera omtyckta novellsamlingar och Finlandia-vinnaren Hytti nro 6 (2011). Till Liksoms kännetecken hör den korta prosaformen, talspråk och brutala berättelser om samhällets utslagna, berättade med mörk humor och rappt tempo.

I Everstinna ligger fokus på fascism: om makt, underkastelse och ondskans kulörer. Huvudpersonen är baserad på författaren Annikki Kariniemi (1913-84) som var gift med en överste. Everstinna handlar om fascismens uppgång och blomstring, samt huvudpersonens överlevnad i förhållande till den sadistiska Eversti som misshandlar henne grovt både mentalt och fysiskt. Berättaren speglar Eversti i Hitler och döper sin katt efter Eva Braun.

Händelserna är förlagda i Rovaniemi och första kapitlet skildrar ett sommarläger för lottor. Huvudpersonen framträder som en rakryggad, duktig flicka, som tror på sin pappa och de läror han hämtat från Tyskland: ”Olin täynä lotta-aatetta ja suojeluskuntahommaa. Molemat perustu saksalaisele itealismile ja ylemmyyentunnole sekä ryssävihale ja ajatuksele, että meän tehtävä on liittää kaikki suomen kieltä puhuvat kansat Suohmeen. Kaiken perustana oli kuitekki pyhä kolminaisuus: koti, uskonto, isänmaa.”

Liksoms roman är skriven på talspråklig dialekt, vilket bjuder på en viss distans, eftersom jag får anstränga mig för att uppfatta nyanserna, och ibland utnyttja ordlistan som finns till hands. Risken är att språket blir komiskt, exempelvis då namn omvandlas från Der Führer till ”Vyyreri” och Beethoven till ”Peethooveni”.

Samtidigt bidrar dialekten till karaktärsbygget, miljöskildringen och läsupplevelsen på ett effektfullt sätt, som gör helheten autentisk och njutbar. Berättaren är säregen men hon har gelikar i Liksoms tidigare noveller, andra berättare som talat liknande dialekt och levt i ett liknande Lappland: ruttet familjevåld och natursköna vyer. Porträttet av Everstinna är fylligt och trovärdigt, jag lider med henne trots hennes politiska åsikter.

Everstinna är en berättelse om förändringar under tidens gång och omständigheternas inverkan på människor: ”Mie hunteerasin, että ihminen on ko rotta, se soppeutuu aina.” De nazistiska lärorna som genomsyrar barndomen mister sin charm, från att ha assisterat vid fångläger går Everstinna vidare och nazisterna blir fiender. Everstinna hittar en ny kärlek som är betydligt yngre än hon, och romanens avslutning pekar på det cirkulära förloppet, lugnet i en avskalad tillvaro nära naturen och förmågan att förlåta det mesta.

I tider av extremistiskt tänkande, våld och främlingsfientlighet är Everstinna en roman med hög samhällelig relevans och som helhet en tidlös, mycket stark berättelse.

✧✧✧ Recensionen publiceras i affärsmagasinet Forum 1/2018.

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio