Everstinna växer upp i hatets och hämndens tid

Everstinna (2017) är Rosa Liksoms andra roman, efter flera omtyckta novellsamlingar och Finlandia-vinnaren Hytti nro 6 (2011). Till Liksoms kännetecken hör den korta prosaformen, talspråk och brutala berättelser om samhällets utslagna, berättade med mörk humor och rappt tempo.

I Everstinna ligger fokus på fascism: om makt, underkastelse och ondskans kulörer. Huvudpersonen är baserad på författaren Annikki Kariniemi (1913-84) som var gift med en överste. Everstinna handlar om fascismens uppgång och blomstring, samt huvudpersonens överlevnad i förhållande till den sadistiska Eversti som misshandlar henne grovt både mentalt och fysiskt. Berättaren speglar Eversti i Hitler och döper sin katt efter Eva Braun.

Händelserna är förlagda i Rovaniemi och första kapitlet skildrar ett sommarläger för lottor. Huvudpersonen framträder som en rakryggad, duktig flicka, som tror på sin pappa och de läror han hämtat från Tyskland: ”Olin täynä lotta-aatetta ja suojeluskuntahommaa. Molemat perustu saksalaisele itealismile ja ylemmyyentunnole sekä ryssävihale ja ajatuksele, että meän tehtävä on liittää kaikki suomen kieltä puhuvat kansat Suohmeen. Kaiken perustana oli kuitekki pyhä kolminaisuus: koti, uskonto, isänmaa.”

Liksoms roman är skriven på talspråklig dialekt, vilket bjuder på en viss distans, eftersom jag får anstränga mig för att uppfatta nyanserna, och ibland utnyttja ordlistan som finns till hands. Risken är att språket blir komiskt, exempelvis då namn omvandlas från Der Führer till ”Vyyreri” och Beethoven till ”Peethooveni”.

Samtidigt bidrar dialekten till karaktärsbygget, miljöskildringen och läsupplevelsen på ett effektfullt sätt, som gör helheten autentisk och njutbar. Berättaren är säregen men hon har gelikar i Liksoms tidigare noveller, andra berättare som talat liknande dialekt och levt i ett liknande Lappland: ruttet familjevåld och natursköna vyer. Porträttet av Everstinna är fylligt och trovärdigt, jag lider med henne trots hennes politiska åsikter.

Everstinna är en berättelse om förändringar under tidens gång och omständigheternas inverkan på människor: ”Mie hunteerasin, että ihminen on ko rotta, se soppeutuu aina.” De nazistiska lärorna som genomsyrar barndomen mister sin charm, från att ha assisterat vid fångläger går Everstinna vidare och nazisterna blir fiender. Everstinna hittar en ny kärlek som är betydligt yngre än hon, och romanens avslutning pekar på det cirkulära förloppet, lugnet i en avskalad tillvaro nära naturen och förmågan att förlåta det mesta.

I tider av extremistiskt tänkande, våld och främlingsfientlighet är Everstinna en roman med hög samhällelig relevans och som helhet en tidlös, mycket stark berättelse.

✧✧✧ Recensionen publiceras i affärsmagasinet Forum 1/2018.

Störst av allt och the sun and her flowers

Här kommer tips på två böcker jag läst!

Rupi Kaur håller läsarens hand. Hjärtesorg, förälskelse, trauma, femininitet, övergrepp, helande och migration är teman som bär den canadensiska poeten Rupi Kaurs andra diktsamling The Sun and Her Flowers (2017). Med debuten Milk and Honey (2014) låg hon på New York Times lista över bästsäljare i över ett år, vilket är en anmärkningsvärd bedrift för en poesisamling.

Med The Sun and Her Flowers befäster Kaur sin position som en av världens mest säljande samtida poeter idag. Den som letar efter experimentell poesi med språklig glöd kommer inte att intressera sig för Kaur. Kaur erbjuder direkt tilltal, simpelt men stilrent språk, blottande självbiografi och en stämning som stundvis är politisk och stundvis ligger nära yoga.

The Sun and Her Flowers är fylligare än debutverket och särskilt välkommet är avsnittet med temat ”rooting”, som behandlar immigrationen till Canada. Som immigrant och kvinna representerar Kaur en marginaliserad grupp i den engelskspråkiga litteraturen: ”they have no idea what it is like / to lose home at the risk of / never finding home again / to have your entire life / split between two lands and / become the bridge between two countries”.

Kaur utvidgar poesins fält både gällande tema och tillvägagångssätt, vilket är glädjande med tanke på genrens livskraft. Dikterna ackompanjeras av illustrationer och kapitelindelningen formulerar dikternas tematik och det förekommer även stödord i kursiv som öppnar upp dikten. Kaur håller läsarens hand genom hela verket. ✧✧✧ Recensionen publiceras i affärsmagasinet Forum 1/2018.

Gymnasiet och anklagad för mord. Störst av allt (2016) av Malin Persson Giolto gjorde henne till bästsäljande författare i Sverige och boken fick stämpeln "Årets bästa kriminalroman". Jag läser sällan deckare men valde att läsa den här på mellandagarna, vilket jag är glad över att jag gjorde. 

Boken handlar om adertonåriga Maja och hennes rättegång då hon skjutit två personer i sitt klassrum och är misstänkt för att ha planerat en skolskjutning tillsammans med sin pojkvän Sebastian. Miljön är överklassens Stockholm och relationerna mellan gymnasieeleverna står i centrum. Boken är snabbläst, spännande och ändå inte lättsmält. Maja är medberoende till Sebastians drogmissbruk, hans infekterade papparelation och hans depression. Maja anklagas för att ha planerat mordet av sin bästa vän.

Störst av allt är en lyckad skildring av en adertonåring och hennes perspektiv och den gymnasievärld där drama mellan vänner blir störst av allt. Jag blev arg på Majas inskränkthet då hon åker till en av Stockholms förorter och ibland kändes Sebastians pappa överjordiskt elak och kall. Rättegångsprocessen var detaljerad och intressant nästan hela vägen. Oavsett en fin bok, om kärlek, skuld, uppoffringar och svek.

Julnatt och tre ljudböcker värda att lyssna på

Då var det dags för jul igen. Jag har hunnit dricka saffranglögg och äta lussekatter, utbyta några julklappar. 

Till jullovet kanske nån tänkt lyssna på ljudböcker? Isåfall kan jag rekommendera Glöm mig av Alex Schulman, Cat person av Kristen Ropenian och Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen. Jag tycker mest om när författare själva läser sina verk och det gör samtliga de här tre.

Glöm mig är en självbiografisk roman där Schulman berättar om sin mammas långvariga alkoholproblem, som han hemlighållit nästan hela livet. Cat person är en novell utgiven av New Yorker och som är en skildring av en dejtingupplevelse där en kvinna går ut på med en lite äldre man. På ett lågmält och rakt sätt skildras en me too-situation som inte är alltför obehaglig men ändå visar hur skadade dejtingsituationer lätt kan bli. Århundradets kärlekssaga i författarens inläsning är tipptopp.

Sköt om er, jag ska fortsätta med glöggandet.

Ser du Ami, jag skulle vilja skriva denna bok om dig.

Har läst Sönder - om framkallning av veloxpapper (utgiven postumt 1932) av Henry Parland. Jag tycker den finlandssvenska klassikern är charmig och porträtterar en ganska motbjudande ung man på 20-talet i Helsingfors. Jag har länge velat läsa boken och jag blev inte besviken. Det är en svindlande berättarkonst som konserverats här.

Berättelsen handlar om huvudpersonens obsession av en ung kvinna som heter Ami och som har dött. Sönder är en stark text. Berättaren framkallar bilden av Ami som han framkallar sina fotografier på veloxpapper. Hans perspektiv är skarpt, sjukligt och sinnligt. Jag gör en massa hundöron pga alla fina ord och förflutna formuleringar.

Avslutar med denna vackra observation om kravatter: "Men kravatter äro allt annat än tillförlitliga varelser, man kan knyta en idealisk rosett 6 dagar på rad och på den sjunde dagen strejkar den. Det finns då ingen annan möjlighet än att låta den vila en tid, dess egensinne går efterhand över och om några veckor visar den den mest slaviska lydnad man kan begära av en kravatt."

Speglande samtal/Recension av Samtal med vänner

Sally Rooney (f. 1991) är en irländsk debutant som lyckats skapa sig ett namn internationellt redan efter en roman. Samtal med vänner (2017) är en samtids- och relationsskildring som på ett skarpt, politiskt och medryckande vis skildrar hur världen ter sig genom en ung kvinnas perspektiv.

Frances. Frances, 21, är studerande i Dublin, skriver poesi och gör spoken word tillsammans med sin exflickvän Bobbi. Frances har en vacklande självkänsla och hennes perspektiv är sårbart och säreget. Hon känner sig fattigare än dem hon umgås med och hennes pappa är radikalt alkoholiserad, vilket figurerar som ett underliggande hot. Känslor av skuld och skam präglar Frances relation till sin pappa och klassperspektivet.

Frances går bakom ryggen på sin bästa vän Bobbi och har därtill bristande självinsikt. Frances anklagar sig själv för att vara känslokall och hon distanserar sig från känslor av äkta affektion. Den svala ytan, ”coolheten”, känns tidsenlig. Romanen är indelad i två delar och andra delen utgörs av en radikal nedmontering av karaktären. Hon går in i sig själv på ett destruktivt sätt, isolerar sig från omvärlden och vill inte ta emot någon hjälp. Det framstår som att den här fasen av självförakt är nödvändig för berättelsen.

Det är sorgligt att se på och samtidigt känns det bekant. Tankarna går till utbredda siffror av mental instabilitet. Inte alla unga människor har svårt att hantera vardagen, men det är påfallande vanligt.

Snårig vänskapsdynamik. Det framgår att Bobbi är Frances första riktiga vän, och att Frances skapat sig sin självbild genom att spegla sig i henne:

”Våra samtal var långa och intensiva och jag upplevde dem som så betydelsefulla att det hände att jag om kvällarna skrev ner delar av dem ur minnet. När Bobbi pratade om mig var det som om jag såg min egen spegelbild för första gången någonsin.”

Deras dynamik är problematisk eftersom Frances är beroende av Bobbis bekräftelse.

Vänskap är romanens viktigaste tema. Banden är snåriga: Bobbi och Frances umgås tätt men är inte längre ihop och de två andra polerna utgörs av de något äldre, framgångsrika gifta paret Melissa och Nick.

Det skapas konkurrens mellan de fyra då Bobbi visar intresse för Melissa och problematiken djupnar när Francis inleder ett hemligt förhållande med Nick. Samtidigt jämför både Bobbi och Nick Frances med Melissa, en parallell som Frances själv har svårt att se. Flirtandet är intelligent och att få någon att skratta är en vinst.

Den snåriga vänskapsdynamiken uttrycker flexibilitet och utsatthet. Vem kan man lita på? Positionerna sätts i gungning ytterligare då Frances publicerar en novell som handlar om Bobbi. Bobbi känner sig utnyttjad vilket får mig att ifrågasätta berättaren Frances agenda och därtill reflektera över den fiktiva novellens relation till den faktiska romanen.

Den andra kvinnan. Det tycks inte heller finnas några alternativ när det gäller relationen mellan Frances och Nick. Deras känslor för varandra är oklara, men ganska snart förstår vi att Frances har stora känslor på spel. De har mycket sex på hennes initiativ även om hon är förvirrad.

Stundvis ser Frances sig själv som misshandlad och sexet beskrivs som våldsamt. Hon intar frivilligt en offerposition för att sedan efter en stund återta makten. Frances älskar Nick men Nick kommer att välja sin fru först:

”Nu när jag låg i det tysta huset kändes det som om jag hade tappat kontrollen över allting. Det enda jag kunde bestämma var om jag skulle ha sex med Nick eller inte; jag kunde inte bestämma vad jag skulle känna eller vad mina känslor skulle betyda.”

Frances och Nick misstolkar varandra upprepande gånger och senare framgår det att Nick på sätt och vis också befinner sig i en utsatt position.

Gränserna för förhållande och vänskap är inte självskriven, ett äktenskap är ingen garanti för att leva monogamt. Karaktärerna ifrågasätter varandra och sexualiteterna är rörliga. Samtal med vänner är en skarp och snyggt förpackad roman, i lyckad svensk översättning av Klara Lindell.

✧✧✧✧✧✧✧✧✧✧✧

Recension publicerad i affärsmagasinet Forum 11/2017.

Novemberkultur

Film
Under november såg jag två filmer på bio: The Square och Tuntematon sotilas. The Square av Ruben Östlund var fantastiskt bra. Den kändes nyskapande så där som alla bästa filmer (trots att den nog påminner om Östlunds tidigare Force Majeure). På ett tankeväckande och underhållande vis skildrar Östlund en välfärdsstad, här Stockholm, och dess puttrande strukturer av småsinthet, självupptagenhet, livet i en bubbla.

Utspelsplatsen är år 2020 på ett museum för modern konst och huvudpersonen en man i maktposition. Den danskpratande Claes Bang är både odräglig och lite sympatisk i sin enkelhet. En så träffande representant för patriarkatet, då han upprätthåller sjuka strukturer utan att egentligen mena något illa. Jag älskar hur Elisabeth Moss karaktär skildras - som om hon är påträngande och gränslöst uppfordrande, när hon egentligen ställer rimliga krav och har hjärtat på helt rätt ställe.

Aku Louhimies Tuntematon sotilas får inte en lika stor rekommendation som The Square. Jag ville se Tuntematon sotilas för att "veta vad alla talar om". Min värsta skam över nationalismen fick jag ändå innan hela filmen börjat - då visades nämligen en drös reklamer om Finland hundra år och trailers för kommande finska filmer som handlar om oerhört relevanta saker så som vinsten i Ishockey VM 1995.. Dog lite inombords.

Men då filmen började blev jag positivt överraskad. Kariluoto som skulle leda första anfallet i filmen klarade inte av det eftersom han fick någon sorts panikångestattack vilket skildrades väldigt övertygande med kombo av filmning, skådespel och ljudvärld. Jag översköljdes av sorgsenhet över hur meningslöst och jobbigt krig är. Därtill tyckte jag det var intressant att följa huvudpersonerna under berättelsen. Helheten var filmtekniskt snygg, speltiden var helt för lång och jag skulle inte se filmen igen.

Litteratur
Tärnornas station - en drömbok av Susanne Ringell (efter De langerhanska öarna och God morgon har jag blivit Ringells fangirl och också den här prosalyriska boken var en behaglig läsupplevelse. Boken är utgiven på det lilla österbottniska poesiförlaget Ellips. Kan rekommendera deras utgivning.)
Sent i november av Tove Jansson
Pappan och havet av Tove Jansson
Samtal med vänner av Sally Rooney ♡
Sönder av Henry Parland
Snön över Azharia av Minna Lindeberg och Jenny Lucander 

Serier & teve
Liksom alla andra såg jag Stranger things tredje säsong som släpptes på Halloween! Anslaget i Stranger things är stort vilket påminner mer om film än om serie. Tyckte helheten var ojämn - somliga avsnitt var fenomenala medan vissa lämnade mer att önska. Jag kom också att fundera vad poängen med "den nya familjen" egentligen var? Karaktärerna djupnade mycket från första serien vilket jag tyckte om. Obs. The 'Stranger Things' Kids Were Nearly a Motown Super Group

Därtill kollade vi den nya säsongen av min finska favorit komediserie Siskonpeti. Det bästa som görs på finsk teve (säger jag som egentligen inte har så bra koll, alltså ta det med en nypa salt). Det är tredje säsongen nu och jag börjar tänka att de kanske inte kommer att vara kapabla att förnya konceptet eller skapa lika roligt innehåll i en evighet, att man kanske kunde kritisera dem för att ändå vara strömlinjeformade och på sätt och vis upprepa liknande skämt och konstellationer. De kunde vara ännu djärvare, mer inkluderande och mångsidiga i nästa säsong.

Utställningar & upplevelser
Under vår mini-skrivhelg gick vi på två gallerier i närheten av Gamla kyrkan i Helsingfors: Galerie Forsblom och Helsinki Contemporary. Jannis Varelas: The Pomegranate Circus/Under the Chair, som bilden föreställer, hade ett roligt groteskt och gatukonst-aktigt uppslag som ni kan se. Särskilt mycket tyckte vi om ett rum där två filmer visades. De två filmerna skavde mot varann vilket skapade en spännande dynamik. Ena duken föreställde en "fransk mimare" i stel mask som år spaghetti på ett väldigt glupskt sätt, medan den andra föreställde pastellfärgade blomblad som singlade omkring.

Därtill var jag på Amos scenen på Svenska teatern och såg Nu imorron. Hem, identitet, avstånd och utanförskap var temat kring vilket Martina Moliis-Mellberg, Adrian Perera och Christoffer Mellgren samtalade. Under en del av samtalet tänkte jag att det kanske var för många personer på scenen och de kanske därför inte lyckades få till en fungerande dynamik som under Nu imorron med Dikert, Donner och Ekholm. Tematiken förblev den här gången ganska abstrakt. Det kunde kanske ha hjälpt om moderator Maïmouna Jagne-Soreau hade tagit mer plats och styrt samtalet, men å andra sidan var det inte ett lätt uppdrag då tiden ändå var knapp och det fanns tre intressanta personer med helt olika perspektiv på scenen. Oavsett en fin kväll - fint att se vad kombinationen av verk och författare ger upphov till!

Kan nämna att jag också fick närvara på utdelningen av Finlandiaprisen i litteratur vilket var högtidligt och roligt. Särskilt gärna vill jag länka till Juha Hurmes tacktal som på Alexandersteatern bemöttes av skratt och jublande applåder (men i efterhand också mötts med kritik). Han säger bland annat För er, som inte förstod vad jag nyss sa, har jag ett enkelt råd: opetelkaa ruotsia, juntit. Ett politiskt, roligt och viktigt tal som inte bara tar ställning för svenskan i Finland, utan också diskuterar hotande klimatförändringar och onda strukturer på det sociala planet. Konst och bildning är Hurmes lösning på att bekämpa girighet, dumhet och rädsla.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska