Ett stökigt inlägg om Ett litet liv

Jag har läst den där boken som alla andra bloggare och instagrammare har läst. Den där tegelstenstjocka romanen på 732 sidor som folk säger att drar mattan under fötterna på en, lämnar en mållös och oförmögen att läsa nåt annat. Ett litet liv (2016) av Hanya Yanagihara.

Det har sagts att boken påminner om The Secret History av Donna Tartt, vilket den på sätt och vis gör genom att skildra ett college-killgäng. Men själv tänker jag mer på Steglitsan, eftersom även den är en tegelstenstung och skildrar en längre tidsperiod. Ett litet liv skildrar i princip hela Judes liv. Yanagiharas intresse för konst, arkitektur, det amerikanska och vänskap är något som gör närheten till Tartt påtaglig.

Ett litet liv får ett mycket gott betyg av mig. Berättelsen får mig att känna så mycket och starkt. Jag älskar Jude och Willem och jag älskar relationerna Jude har till människorna i sin omgivning. Stundvis undrar jag har jag någonsin skulle förmå få så djupa relationer med någon annan. En läsare sa att hon tyckte boken var obehaglig och visst var avsnitten om Judes barndom obehagliga. Men starkare än obehag kände jag fascination. Yangihara gottar sig i våld, blod och självskadebeteenden, när jag läser kan jag känna huden på mina armar bli skurna. 

Det finns så mycket jag kunde säga om Ett litet liv. Som maskuliniteten. Hur Jude och de andra döljer saker från varann på ett stereotypt manligt sätt, för att framstå som starka. Jag börjar tänka på Breaking Bad och hur Walter White där ville "provide for the family" till vilket pris som helst. Ett prov på maskuliniteten då den blir verkligt giftig. 

Vänskap är ett centralt tema i Ett litet liv. Och viljan att leva eller inte vilja leva. En sak som kommit på tal är huruvida man klarar av att läsa Ett litet liv då man känner sig nedstämd. Jag kan ju inte säga nåt om den saken eftersom jag inte känt mig nedstämd under läsningen men för mig var den mest påtagliga känslan ändå en hoppfullhet och en tro på kärleken. Den kärlek som karaktärerna visar för varandra är beundransvärd och får mig att minnas vad som egentligen är viktigt i mitt liv.

Om jag skulle klaga på något skulle jag klaga på längden: nån gång mot slutet engagerar jag mig inte lika mycket. Fast å andra sidan vet jag inte var jag skulle skära ner.. Det andra är att Ett litet liv på ett medvetet sätt trycker på samtliga punkter: den har kort och gott ALLTING som får ett verk att sälja. Det är nästan billigt när man kombinerar allt, det finns ingen själ eller originalitet kvar. Karaktärerna har flashiga karriärer och lägenheter i New York, Judes bakgrund känns som en film jag sett. Ah vet ni Ett litet liv måste ju bli film eller serie för jag vet precis hur allting ser ut i Ett litet liv. Ok. Jag avslutar här. Har du läst Ett litet liv? Om inte tycker jag du inte ska avskräckas pga sidlängden utan helt enkelt hugga tag i boken. Och låta dig svepas iväg.

Det är väl det fria med sista anhalten. Där kan du i varje fall vara dig själv.

Hej från Pellinge! Själen mår bra här, av att möjligheterna är begränsade. Av ensamheten, stillheten, friden. Jag som vanligtvis är så rastlös och virrig behöver den här påminnelsen.

Igår bearbetade jag mitt manus en del. Men det är så nu, att jag känner att jag mest trampar vatten. På fredag ska jag skicka texten till min läsare och jag ser fram emot att göra det. Få höra nåt, vad som helst. Kanske det börjar kännas så här när det är klart? Att vad mer kan jag göra? Med det inte sagt att jag är helt färdig, jag är säker på att det finns mycket  som kan klippas och klistras ännu. Men det är svårt att se det själv. Varannan dag tycker jag om det jag skrivit och varannan dag känns allt ihåligt och löjligt.

Nåt som är läsvärt och som definitivt inte är ihåligt är däremot Johanna Holmströms roman Själarnas ö (2017). Här märks det att texten bearbetats omsorgsfullt och med mycket kärlek. Själarnas ö är löst baserad på tillvaron och personer som vistades på Sjalö hospital, ett mentalsjukhus för kvinnor som stängdes på sextiotalet. Holmström har satt sig in i kvinnornas situationer med stor känsla. Jag kommer nära dem, förstår deras sätt att agera och ser mig själv i dem. 

Först handlar det om Kristina som dränker sina barn och sedan om Elli som lever rövarliv och till sist om Sigrid som vårdar dem båda. Jag fattade starkt tycke särskilt för berättelsen om Elli, jag var lite mindre engagerad av Kristinas öde kanske eftersom det utspelade sig på slutet av 1800-talet och det syntes i språkdräkten. Själarnas ö innehåller mycket politik, synen på kvinnor och mental hälsa. Berättelsen spänner över en lång tid, fyrtiotalets krig och fascism sätter sina spår i händelseförloppet. Särskilt tyckte jag om tankarna om frihet kontra fångenskap. Är friheten verkligen mer värd än tillvaron på Själö, där kvinnorna får vara sig själv och inte behöver passa in i det rådande samhällssystemet? Själarnas ö är lätt min favorit bland Holmströms romaner - viktig, vacker och väl sammanhållen.

Ömhetsmarker är ett landskap som inbegriper en förteckning av rum där diktjaget kan skapas, skriva och finnas i relation till andra.

Jag har recenserat diktboken Ömhetsmarker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen för Lysmasken: Två författare, ett verk, många rum (läs recensionen i sin helhet där).

Pärm och titel för tankarna till hud, och ingjuter förväntningen på att boken kommer att vara ett verk där en intim vänskap står i centrum. Skrivandet är den kraft som förenar diktjaget med sin vän och för dem bägge till platser där de inte varit, låter dem kommunicera kring det onämnbara och närma sig varandra på ett flyktigt och öppet vis. Vänskapen föder skrivandet och skrivandet föder vänskapen. Texten är ett material som öppnar upp:

Ömhetsmarker är en hyllning till den nära, kvinnliga vänskapen och särskilt vänskapen mellan två skrivande. Tankarna går till Eva-Stina Byggmästars I tvillingarnas tecken (2015) där diktjaget speglar sig i en annan kvinna, genom Emily Dickinson och Marilyn Monroe, samt till det intima, litterära samspelet mellan Edith Södergran och Hagar Olsson. Ömhetsmarker har mottot: "Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig."

Att Hagelbäck och Nielsen valt att skriva ett diktverk tillsammans är nyskapande och väcker mycket tankar. Samtidigt som jag gärna vill veta var gränsen går mellan de två skribenterna, är det uppenbart att meningen inte är den. Med undantag av verkets första dialogdikter upplevs diktjaget som en enda. I den första läsningen av verket förmår jag inte tänka på nåt annat än de två författarna, vilket stör läsningen och gör mig besviken då jag läst klart, eftersom dialogstrukturen inte bibehålls genom verket. I omläsningen är jag mer ödmjuk gentemot dikterna och bäst tycker jag om dikterna då jag slutar tänka att författarna är två.

Ömhetsmarker är ett landskap som inbegriper en förteckning av rum där diktjaget kan skapas, skriva och finnas i relation till andra. Samtidigt konstrueras också ett landskap där jaget kan frigöras och upphöra, vilket hon gör i den avslutande dikten "Titel" där diktsamlingen sluts som en cirkel. Ömhetsmarker utmynnar i det milda, grundläggande och det gemensamma: "Till sist: magert ljus, vintergrönt. Våra arkaiska ömhetsmarker."

I feel like the word shatter. I want to be with someone.

Eventuellt den bästa bok jag läst i år? The Handmaid's Tale (1985) av Margaret Atwood! Läste ut denna roman på hemvägen från Pori Jazz (also: en så bra helg med camping och att dansa till funky tunes, åk dit om du kan nästa år och det råkar va lika imponerande line up som i år). 

Samtliga stycken i The Handmaid's Tale är så vackra. Jag älskar Atwoods sätt att skriva och berätta. Vanligtvis är jag inte ett stort fan av dystopier men det här är definitivt läsvärt. USA har blivit ett mycket religiöst Gilead där alla personer är indelade i klasser och särskilt kvinnor är förtryckta. Personerna har fråntagits sina namn och rättigheter, och det finns så kallade Eyes som övervakar alla.

Berättaren är en tjänarinna vars enda uppgift är att befruktas och föda barn åt en Commander och hans fru. Hon sitter på sitt rum, har fråntagits sin familj och blir våldtagen i en ceremoni en gång i månaden när hon har ägglossning. Det allra sjukaste är att detta dystopiska samhälle inte verkar helt otänkbart, utan tvärtom framstår som väldigt realistiskt.

Jag känner väldigt starkt för berättaren, som i mina tankar får rösten av berättaren i HBOs tv serie som är aktuell nu. Jag gjorde misstaget att se halva serien innan jag började läsa. Serien följer långt romanens handling vilket gör att läsupplevelsen inte fick ett lika stakt driv då jag redan visste vad som skulle hända. Jag uppskattar dock att serien har samma "ton" som boken, att berättaren nästan direkt citerar Atwoods berättelse. Förhoppningsvis får jag chansen att se de sista avsnitten av serien snart, så kan jag berätta vad jag tyckte sen.

Jag är väldigt glad att jag läst The Handmaid's Tale. Boken väcker tankar om frihet och frihetens betydelse, samt makthierarkier och potentiella samhällen. Hur människan är förmögen att vänja sig vid nästan vad som helst. Hur mycket lycka det finns i väldigt små saker och hur mycket närhet betyder för en kropp. En feministisk agenda och tanken om systerskap är starkt närvarande men även konkurrens inom den kretsen skildras. Det är relevant att ifrågasätta samhällsordningen. Atwood framställer inte heller åttiotalets verkliga samhälle som någon utopi.  

Romanen avslutas öppet, det är möjligt att förutspå flera avslut för tjänarinnan som berättar berättelsen. Samtidigt som det öppna slutet är provocerande tycker jag om det - på det här viset får jag själv tänka hur jag vill att boken slutar och mina tankar dröjer kvar vid alternativa scenarion. Jag vill tro det allra bästa men samtidigt önskar jag att jag fått höra det av Atwood, annars vet jag ju inget med säkerhet.

Jag tänker också att The Handmaid's Tale kan vara en berättelse om någon som känner sig instängd. Som sitter och skriver och känner sig fjättrad av någon orsak, som har förlorat en avgörande bit av sin identitet. Hur som haver. The Handmaid's Tale. Ta dig tid för den i sommar!

Jag är så mycket mer förförisk i mina gestalter.

Förra veckan recenserade jag God morgon (2017) av Susanne Ringell för tidskriften Horisont. Jag tyckte mycket om verket! Det var humoristiskt, allvarsamt och språkligt finslipat. Boken krävde lite tålamod men när jag gjorde lite omläsningar djupnade verket för mig. Jag tycker mycket om hur Ringell vidgar ramarna för det realistiska berättandet och hur hon leker med berättarrollen: "Jag är så mycket mer förförisk i mina gestalter." Särskilt novellerna Boa Morte och Parmiddag gjorde ett stort intryck på mig. Du får läsa hela min recension i augusti när Horisont utkommer.

Hela maj och juni har jag sagt: i juli ska jag skriva på min bok. Och nu är vi redan inne på den elfte dagen i månaden. Idag tar jag sats. Idag skapar jag ett dokument som heter skrivrutin juli. Där ska jag skriva varje dag från och med nu. Redan idag lyckades jag fånga upp ett korn som jag kunde plantera i mitt manus som idag är 77 sidor sammanlagt. Förra veckan läste jag och möblerade om lite i texten. Kanske jag redan påbörjade skrivandet lite grann då, kom in i stämningen? Imorgon ska jag skriva ut mina sidor, för att kunna läsa allt från sida 1 till sida 77, och förhoppnigsvis få syn på nya saker.

Istället för att skriva på min bok har jag fikat på cafeer och i lekparken, köpt nya jeans, packat upp, inrett och instiftat en ny löprunda. Börjat titta på Six feet under och älskat varje sats i boken Handmaid's tale som jag är halvvägs genom men redan beredd att ge tia i betyg. Jag har druckit skumvin på flera terasser och dansat till Zara Larsson och sjungit med Ultra Bra på en dammig strand. Bland annat. Jag har lyssnat på sommarprat! Det är mycket bra lunchsällskap. Sommarlov är inte alltid så lätt. Förra året var jag ofta ledsen och stressad. Jag kände mig ensam. Just nu känns det bra eftersom jag överlag befinner mig på en bättre punkt än då. Till dig som läser det här och har sommarångest: håll ut. <3

Den första hela veckan i Helsingfors.

Visste ni att ett av mina framtidsmål varit att bo intill spårvagnsrälsen i Helsingfors? Nu gör jag det. Så nära att jag är den som inte behöver mecka med nattbussar då det gäller att ta sig hem från centrum. Så nära att jag korsar väg med kartläsande turister varje dag.

Jag läser artiklar om att sänka sina förväntningar och njuta av det lilla. Jag ältar mina destruktiva tankebanor över ett glas riesling på Grotesk innergård. Jag vill att min närmaste person stryker mig över håret, jag är liten och omöjlig. Vi går promenader till alla närbelägna klippor och kvadratmetrarna som utgör hemmet blir lite trivsammare för varje dag som går. Hösten och det som händer då känns långt borta. Nu är det sommar i en ny stad, vi dansar till stängning och på vägen hem vill jag ta bilder av hur det ljusnar, men jag gör det inte, jag kommer gå den här vägen många gånger om.

Och så läser jag ungdomsboken Gudarna (2016) av Elin Cullhed. Den är ganska virrig faktiskt. Inte alls så bra som jag hade förväntat mig. Språket har mycket attityd, på ett nästan irriterande sätt. Huvudpersonen Jane/Janne och hennes vänner Bita och Lily vill krossa patriarkatet. Läsningen är underhållande och lätt att ta till sig men jag berörs inte på djupet.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska