Djuphavsgravar och skeppsvrak

Dags att erkänna att oktober, som jag trodde skulle bli månaden av rasande produktivitet, närmar sig sitt slut. Redan? Jag tittar in för att berätta om en bok som tog mig med storm. Tog mig som de brusande vågorna tar klipporna vid kusten. Tog mig som bara havet kan. Den helt nyligen utkomna poesiboken 7 (2017) av Martina Moliis-Mellberg.

Debutboken A har gått sitt segertåg i Sverige i våras och i Finland för cirka två år sedan. Förväntningar eller inte, det bryr jag mig inte längre om, nu är boken 7 äntligen här, och den är så rysligt vacker, välkomponerad, nästan matematisk i sin exakthet och enligt mig mer relaterbar, ännu djupare och mer djärv än A. Stilmässigt är 7 mångsidigare, bjuder på mer variation.

Havet är temat för 7. Namnet till trots boken består av fem diktsviter eller berättelser. Den text som kommer mig allra närmast på ett personligt plan är Östersjön som är placerad precis i mitten av samlingen.

Jag tänker mig att Martina skriver på en ö som påminner om Klovharun, och när jag läser Östersjön är det på Klovharun jag befinner mig. Det är rysligt ensamt och huvudpersonen kallas du. Miljön är påtagligt nära. Du-personen driver sig målmedvetet till sina ytterligheter och pressar sig över sina gränser för besinning och kropp. Utanför gränserna främliggörs kroppen och paranoian tilltar i styrka. Jag tänker på Martinas eget skrivande, jobbet med boken 7.

Martinas karaktärer är förvridna, maniska och förhäxade av sina uppdrag. De engagerar sig i sina förehavanden på ett svartvitt sätt. De är tillspetsade versioner av sina verkliga företrädare i världen.

Precis som i A använder sig Martina av historiska händelser och karaktärer eller grekiska myter för att väva fram historierna. Vi får träffa nöjesparkentreprenören och knarksmugglaren Witte, vi får läsa en dialog mellan Andromeda och Aiolos vid Adriatiska havet.

Vid första läsningen av 7 är det förutom texten Östersjön även texten om Norra ishavet som fängslar mig starkast. Den som är familjär med ishavet hos Bea Uusma kommer inte bli besviken över ishavet här. Huvudpersonen i texten om Norra ishavet har mycket gemensamt med Jacques Cousteau från A. Även här är kroppen tätt knuten till havet. Det lidande geniet heter Lomonosov och paralellen ligger i Lomonosovryggen som är en jordskorpa på botten av ishavet.

7 drar skarpare konturer kring Martinas litterära universum, som har en egen kärna, en egen grundton. En plats som jag starkt rekommenderar att du besöker.

Internationella flickdagen och Systrar i jeans

Det är internationella flickdagen idag och jag har läst om Systrar i jeans: fjärde sommaren av Ann Brashares som jag senast läste för tio år sedan. Då var jag femton år gammal och hade följt systrarna sedan jag var tio. Jag funderar på hur flickorna skildras och undrar om boken håller för en ung läsare 2017?

Jag minns knappt vem jag var då jag läste den här boken sist och det är nästan omöjligt att minnas hur jag tänkte då. Jag tänker kanske att bokserien är ultimat för en lite yngre läsare än femton, så jag tror jag kanske kände att sista delarna inte tilltalade mig lika mycket som de första. 

Systrar i jeans handlar om ett par magiska jeans som passar exakt lika bra på bästa vännerna Bridget, Carmen, Tibby och Lena. Det är otroligt att det gör det, eftersom de inte alls har lika kroppsbyggnad. Ändå måste Carmen tappa vikt i början av fjärde sommaren för att hon är rädd för att inte passa i jeansen. Om jeansen var magiska skulle det verkligen inte spela nån roll.

Kroppsfixeringen och skildringen av skönhet i Systrar i jeans är inte helt okej - men jag tänker samtidigt att övervikten här används som en markör för hur obekväm hon är i sin kropp - inte för att det heller känns okej. Är det inte sjukt att målet är att alla fyra flickor måste passa i samma jeans? Ok jag förstår att jeansen är magiska men ändå. Varför skulle målet vara att alla hade samma jeans? Jag förstår att det hänger ihop med gruppbeteende och samhörighetskänslor men ändå.

Under somrarna skickar huvudpersonerna jeansen mellan varandra för att klara sig på skilda håll. I fjärde boken börjar tiden med jeansen att tat slut och jeansen börjar symbolisera en viss tidsperiod då de utvecklat sina identiteter på egen hand men också med stöd från varandra.

Det bästa med Systrar i jeans är de fyra tjejernas vänskap. När jag läser idag slår det mig att vänskapen är utopisk, nästan för bra för att vara sann. De är jämlikar. De är medvetna om varandras olikheter och de håller varandras ryggar. De litar på varann på ett väldigt fint sätt.

En stor del av intrigen kretsar kring pojkar och pojkvänner. Nu minns jag inte de första böckerna så bra men i del fyra är tjejerna 18-19 år gamla. De lever unga vuxna kvinnors liv men deras tankevärldar är inte så utvecklade, därför passar böckerna för yngre läsare. Jag slås av vilket viktigt tema oskuld är. Att mista oskulden skildras som något omvälvande för både Lena och Tibby. Hela begreppet "oskuld" och att "förlora" den känns ganska avlägset? Är övergången från oskuld till icke-oskuld verkligen ett så markerat steg, är det inte mer nån sorts gränsland?

Romanen innehåller laddning mellan kroppar och begär, vilket kan hända att är en av orsaken att bokserien blev så populär då det begav sig. Också unga tjejer är sexuella varelser och det är viktigt att skildra sexet rättvist och lagom sexigt. Det tycker jag Ann Brashares lyckas bra med, tjejerna själva är genomgående i blickfånget och ingen av dem blir beskyllda för att vara för pryda eller för generösa. Brashares spelar mycket med små detaljer: att en speciell sorts blick kan kännas så väldigt starkt.

Gällande representation i romanen tyckte jag frågan om att va färgad eller inte kom fram på ett väldigt diplomatiskt sätt. Berättaren nämner inte hudfärg eller etnicitet (förutom då det gäller Lena som är en "grekisk oskuld" vilket är stereotypiskt och fånigt), utom en gång då Lena och Carmen chattar med varann. Då får vi veta att Leo (som Lena dejtar) liksom Carmen är färgad, och det är Carmen som för diskussionen och poängterar att hon har rätt att göra det pga sitt eget utgångsläge.

Då det gäller representation har litteraturen och konsten om flickgrupper utvecklats sedan Systrar i jeans. Representation är kanske kännetecknet för 10-talet, och det saknas både sexuella minoriteter och ett smartare klass-, kropp- och genustänk i Brashares berättelse. Jag kan tänka mig att Systrar i jeans fortfarande blir läst av av flickor i slutet av lågstadiet. Då hoppas jag de minns skillnaden på att vara nitton och att vara tretton år gammal. Minns du Systrar i jeans? Vad tyckte du om bokserien?

Ja, kunde jag få dina mungipor att skälva av oemotståndligt skratt - detta skratt, som plötsligt väller fram beskt, mörkt och starkt, hur mycket hade jag inte då lyckats förändra dig.

I min hand håller jag: en mörk liten bok om ondska, från 1947, skriven under trycket från Förintelsen. Om du inte har lust för något tungsint ska du titta åt ett annat håll.

Det här passar inte riktigt till min sinnesstämning just nu eftersom jag kom hem fem i morse från teater Viirus premiär där jag jobbade och firade Mästaren och Margarita samt Viirus 30 år. Så roligt!

Fast på sätt och vis handlar ju även Mästaren och Margarita om världens ondska och under Viirus föreställning får man skratta åt mörkret. Så Besk brygd + Mästaren och Margarita är inte en så dålig kombo. Jag ska skriva mer om föreställningen en annan gång. Nu ska jag berätta om den här boken som jag recenserat:

Besk brygd (1947) av Mirjam Tuominen.

Besk brygd är en finlandssvenska klassiker som är aktuell i nyutgåva. En bok att ta till om du vill fundera på nazism, antifascism, ondska, dödslängtan, meningen med livet, djurens rättigheter, magin med spädbarn och överlag: det essentiella i livet. Äsch, ta bara och läs min recension, Angelägnare än någonsin: Mirjam Tuominen, och Besk brygd som bara är 114 sidor lång men som rymmer ett helt liv. Quote ur recensionen:

Vad har jag gett mig in på som ställer mig inför att recensera Besk brygd? Verket är ett sådant som inte vill recenseras – det ges ut i nyutgåva sjuttio år efter sin publicering vilket skvallrar om innehållets livslängd och kvalitet. Tuominens språk är oumbärligt, hon skriver essän med en böljande, impulsiv kraft som tillåter henne att pausa där det krävs och med lätt hand driva över från ett nattsvart mörker till ironi. Hon pendlar känslomässigt och stilistiskt: från poetiska bilder av frihetens hav till ett rasande allvar som övergår i skratt.

Tuominen går till angrepp på läsaren: ”Du människa, som i denna stund med en axelryckning slår igen min bok och lägger undan den för att återgå till din dagstidning – gör det inte, just för dig, just till dig talar jag – just dig gäller detta.” Och hon nöjer sig inte med att peka ut läsaren och få hen att vrida på dig i stolen. Tuominen vill diskutera barnamord och självmord, och sedan vill hon kalla läsaren för bödel och få hen att skratta.

Här inleder Åbokklubben hösten

Åbokklubben har startat hösten med femstjärnig dystopi, spansk ångest och kärlek liksom. Först ut en THE HANDMAIDS TALE av Margaret Atwood som vi älskade och som fick fem av fem guldglimmande stjärnor i betyg. Så här skrev vi på Instagram:

"Vi pratade växelvis om boken och serien och förväxlade dem med varandra, vi förundrades över hur dystopin från -85 kan kännas så dagsaktuell. Hur lätt det är att kuva människor o inordna dem i ett nytt system. Vi fick hjälpa varann att minnas vissa faktan som blivit lite oklara: som hur många år Gilead funnits innan berättelsens nu.
Vi talade om Atwoods författarskap som är värt ett Nobelpris och tyckte hennes språk var smidigt och lättillgängligt, samt att bokens långsamma tempo väl motsvarade den stämning som rådde också för berättaren. Vi tyckte mycket om tonen och att man glimtvis fick veta mera. Vi tyckte inte om epilogen men älskade/hatade det öppna slutet. Och hade varierande inställning till Nick.
Våra tankar gick till surrogatmödraskap, adoption och rätten till barn och vikten vid att äga sin egen kropp!"

Skalan för våra stjärnor kan du läsa mer om i ett tidigare inlägg.

Därefter läste vi VAD HETER ÅNGEST PÅ SPANSKA? av bloggdrottningen Michaela von Kügelgen. Det känns som om some svämmat över av denna bok så vi ville också vara med.

Vi hade en hetsig diskussion om och kring boken. Om huvudpersonens gränslöshet och genrerna den tangerar: chiclit, harlequinn, ungdomsbok, erotik. Prestationsångesten som tema är nåt som jag tycker finlandssvenska debutanter varit bra på att gestalta på 00-talet.

Rebecca från bokklubben har skrivit en omsorgsfull recension på sin blogg, läs mera där!

Till näst blir det KÄRLEK LIKSOM (som jag bloggat om i våras: Rakkaus niinku) av Johannes Ekholm. Jag gillar den här romanen starkt: överlag känns boken fräsch, som nåt jag aldrig tidigare läst, vilket är det bästa betyget. Huvudpersonen Joona är en trettioårig man som "stagnerat" och försöker finna sig i det, och som borrar in i sig själv och personerna i sin närhet genom att spela in deras samtal. Han känns äkta på ett avskalat och enerverande sätt.

Av nån orsak gav boken mig större förståelse för vissa unga män i min närhet. Den tampas med frågor som lönearbete, maskulinitet och generationsklyftor. Såklart också: kärlek och vad är meningen med livet egentligen? Strukturmässigt är boken spännande eftersom den är skriven på dialog, lite som ett teatermanus.

Ikväll ska jag se Johannes Ekholm med Ulla Donner på Nickenscenen när det är Nu imorron: Generation Y och den förlorade vuxenheten. Kanske vi ses där? Nu? Imorron?

I natt drömde jag att jag satt utanför huset. Antagligen var huset litet, som en modell av det verkliga huset, eller så var jag stor som en jätte.

Typisk måndag idag: betar av saker på min to do-list och försöker koncentrera mig på en sak åt gången. En av mina svagheter är att jag har svårt att fokusera på en sak, vilket gör att jag ofta har svårt att hålla en röd tråd eller samla mina tankar. Jag borde göra en sak åt gången men det är svårt att begränsa sig.

Anyway: jag ville skriva om två saker här nu. 

1) Den lilla boken Kupa (2007) av Marie Norin. En alldeles fantastisk bok! Påminner mig lite grann om Vildsvin av Hannah Lutz, hos Lutz handlar drömmarna om vildsvin, hos Norin handlar drömmarna om grisar: "I natt drömde jag att jag födde upp grisar."

Hos Lutz är spelplatsen naturen, miljön, bygden medan spelplatsen hos Norin är huset. Huset som på ett kafkaeskt sätt samtidigt är det mänskliga psyket. Nu använde jag verkligen ordet kafkaeskt men det tycker jag man får när bokens motto är signerat av honom: "Att rätt uppfatta en sak och att missuppfatta samma sak utesluter inte helt varandra." Övriga litterära referenser jag associerar till: The Bell Jar av Sylvia Plath och Ett dockhem av Henrik Ibsen och The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman.

Jag älskar det märkliga med Kupa. Med betoning på Älskar. Den klassas som en psykologisk thriller och språket är så lätt och fint och helheten är utmanande och absurd och lite äcklig. Stark rekommendation på Kupa. Nu är mitt enda problem att jag verkligen vill ha boken i min hylla men den finns ju inte längre till salu. Råkar du ha ett exemplar av boken skräpande där hemma?? Så bra tur kan jag omöjligtvis ha.

2) Utmaningen 500 ord om dagen i 21 dagar med Skrivgäris. Från förra måndagen skriver jag femhundra ord om dagen tillsammans med skrivgruppen för gäris och icke-binäris på Facebook och det fungerar jättebra! Igår skrev jag kanske inte riktigt femhundra ord men ändå. Jag tycker summan ord är just lagom: det blir cirka en sida skriven text och det är ganska kravlöst att få till det, så ifall jag får flyt är det sedan enkelt att fortsätta skriva en längre stund.

Texten jag skriver är flödestext vilket ytterligare gör det enklare. Flödesskrivande är ni bekanta med men det tål att upprepas: man bara skriver rätt och slätt det som man kommer att tänka på. Ingen censur, ingen korrektur. Jag skriver på mitt bokmanus och tänker kring scener som ska läggas till där. Det är lite utmanande att skriva början tycker jag. Jag försöker göra det intuititvt, skriva det som känns och finns i mitt medvetande, inte krysta fram nåt. Vi får väl se.

Om fjorton dagar har jag åtminstone ett dokument med minst tjugoen helt nya sidor och då ska jag läsa genom stoffet och se om det finns nåt där inne som går att utnyttja.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, litterärt skapande och kantarellsäsong.

Hej, jag skriver detta från en buss.

Min generella feeling just nu är inspirerad: eftersom jag läst två starka texter (Michael Hardt: Kärlekens förfaranden och Hanna Kuusela: Writing Together), ätit sushibuffé med Fanny, läst ut Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

"Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater." Står det hos Norstedts. Den påminde mig till strukturen och stilen om Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns, genom att luckra upp genom perspektivbyten och opålitliga berättare.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) är den första bok av Anyuru jag läst och jag är definitivt sugen på att läsa En storm kom från paradiset. Jag kommer inte glömma denna berättelse. Det var kittlande, akut, sorgligt och vackert.

Oh boy jag var i Åbo på helgen för att gå Litterärt skapande och dessutom fira vårt boksläpp: Människohundarna! Här har vi två roliga bilder på gruppen, där alla utom Lotta och Ingrid är med (en liten fanfar också för dem, om jag får be).

Under skrivkurshelgen slog dig mig hur bekväm jag blivit i gruppen. Trots att jag ännu har vissa issues kan jag vara mig själv på ett helt annat sätt nu än tidigare. Ville kommenterade när vi åt lunch att han inte riktigt insett hur mycket jag har för vana att älta saker och känna mig skamfylld, och det kändes så skönt att visa mig sårbar och be om ursäkt och sen veta att allt är okej. Hur hög tolerans de har för mig.

Vi kommer varandra nära när vi träffas och skriver tillsammans, tar del av varandras texter och utsätts för press. När vi jobbar och får belön för mödan. Att ha skrivande människor i form av kurskompisar och handledare runt sig är en sån lyx.

Och så hann jag även gå i svampskogen med två söta förra veckan. Så skönt.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska