Djuphavsgravar och skeppsvrak

Dags att erkänna att oktober, som jag trodde skulle bli månaden av rasande produktivitet, närmar sig sitt slut. Redan? Jag tittar in för att berätta om en bok som tog mig med storm. Tog mig som de brusande vågorna tar klipporna vid kusten. Tog mig som bara havet kan. Den helt nyligen utkomna poesiboken 7 (2017) av Martina Moliis-Mellberg.

Debutboken A har gått sitt segertåg i Sverige i våras och i Finland för cirka två år sedan. Förväntningar eller inte, det bryr jag mig inte längre om, nu är boken 7 äntligen här, och den är så rysligt vacker, välkomponerad, nästan matematisk i sin exakthet och enligt mig mer relaterbar, ännu djupare och mer djärv än A. Stilmässigt är 7 mångsidigare, bjuder på mer variation.

Havet är temat för 7. Namnet till trots boken består av fem diktsviter eller berättelser. Den text som kommer mig allra närmast på ett personligt plan är Östersjön som är placerad precis i mitten av samlingen.

Jag tänker mig att Martina skriver på en ö som påminner om Klovharun, och när jag läser Östersjön är det på Klovharun jag befinner mig. Det är rysligt ensamt och huvudpersonen kallas du. Miljön är påtagligt nära. Du-personen driver sig målmedvetet till sina ytterligheter och pressar sig över sina gränser för besinning och kropp. Utanför gränserna främliggörs kroppen och paranoian tilltar i styrka. Jag tänker på Martinas eget skrivande, jobbet med boken 7.

Martinas karaktärer är förvridna, maniska och förhäxade av sina uppdrag. De engagerar sig i sina förehavanden på ett svartvitt sätt. De är tillspetsade versioner av sina verkliga företrädare i världen.

Precis som i A använder sig Martina av historiska händelser och karaktärer eller grekiska myter för att väva fram historierna. Vi får träffa nöjesparkentreprenören och knarksmugglaren Witte, vi får läsa en dialog mellan Andromeda och Aiolos vid Adriatiska havet.

Vid första läsningen av 7 är det förutom texten Östersjön även texten om Norra ishavet som fängslar mig starkast. Den som är familjär med ishavet hos Bea Uusma kommer inte bli besviken över ishavet här. Huvudpersonen i texten om Norra ishavet har mycket gemensamt med Jacques Cousteau från A. Även här är kroppen tätt knuten till havet. Det lidande geniet heter Lomonosov och paralellen ligger i Lomonosovryggen som är en jordskorpa på botten av ishavet.

7 drar skarpare konturer kring Martinas litterära universum, som har en egen kärna, en egen grundton. En plats som jag starkt rekommenderar att du besöker.

Tre lördagslänkar

1. Nu är det allvar i stugan. Hon har skrivit en artikel om självmord. Jag är spänd på kommentarer och det här är min första artikel för Yle så det känns stort. I artikeln skriver jag om Besk brygd, Ett litet liv, Tretton skäl varför och Fågeltanken. Klicka gärna in dig för att läsa! 

Långläsning: Kan man förstå självmord genom berättelser?

Det litterära självmordet - kan det hjälpa att bryta tabut och skuldbeläggandet av självmord? Hanna Ylöstalo har läst och tittat på berättelser om självmordet.

2. Sofi Oksanens öppna brev till Melania Trump (om det nu är nån som missat det), publicerat på finska i Helsingin sanomat och på svenska i Expressen: Du kan bli vår hjälte, Melania Trump! Oksanen skriver att Melania kunde bli östblockflickornas förebild. Det är en stor sak redan att hon tagit sig till vita huset. 

En längtan efter att verka mer västerländsk är den enklaste förklaringen till varför du bytte namn från det slovenska Melanija Knavs till Melania Knauss. Men jag tror det fanns något annat också. För vid det laget hade östeuropeiska tjejer fått ett visst rykte i väst.

3. Därtill vill jag berätta att det har blivit officiellt: att nästa Posterstories utkommer till bokmässan och det är jag som skrivit texten! Novellen heter Silver och jag kan lova att affischen är alldeles fantastiskt fin.

Milla drar ut på tiden, låter den rinna som sanden genom ett timglas, rinna mellan fingrarna, hamna på sidan som ligger där under och där hon aldrig varit.

✨✨ ha en fin lördag!

Internationella flickdagen och Systrar i jeans

Det är internationella flickdagen idag och jag har läst om Systrar i jeans: fjärde sommaren av Ann Brashares som jag senast läste för tio år sedan. Då var jag femton år gammal och hade följt systrarna sedan jag var tio. Jag funderar på hur flickorna skildras och undrar om boken håller för en ung läsare 2017?

Jag minns knappt vem jag var då jag läste den här boken sist och det är nästan omöjligt att minnas hur jag tänkte då. Jag tänker kanske att bokserien är ultimat för en lite yngre läsare än femton, så jag tror jag kanske kände att sista delarna inte tilltalade mig lika mycket som de första. 

Systrar i jeans handlar om ett par magiska jeans som passar exakt lika bra på bästa vännerna Bridget, Carmen, Tibby och Lena. Det är otroligt att det gör det, eftersom de inte alls har lika kroppsbyggnad. Ändå måste Carmen tappa vikt i början av fjärde sommaren för att hon är rädd för att inte passa i jeansen. Om jeansen var magiska skulle det verkligen inte spela nån roll.

Kroppsfixeringen och skildringen av skönhet i Systrar i jeans är inte helt okej - men jag tänker samtidigt att övervikten här används som en markör för hur obekväm hon är i sin kropp - inte för att det heller känns okej. Är det inte sjukt att målet är att alla fyra flickor måste passa i samma jeans? Ok jag förstår att jeansen är magiska men ändå. Varför skulle målet vara att alla hade samma jeans? Jag förstår att det hänger ihop med gruppbeteende och samhörighetskänslor men ändå.

Under somrarna skickar huvudpersonerna jeansen mellan varandra för att klara sig på skilda håll. I fjärde boken börjar tiden med jeansen att tat slut och jeansen börjar symbolisera en viss tidsperiod då de utvecklat sina identiteter på egen hand men också med stöd från varandra.

Det bästa med Systrar i jeans är de fyra tjejernas vänskap. När jag läser idag slår det mig att vänskapen är utopisk, nästan för bra för att vara sann. De är jämlikar. De är medvetna om varandras olikheter och de håller varandras ryggar. De litar på varann på ett väldigt fint sätt.

En stor del av intrigen kretsar kring pojkar och pojkvänner. Nu minns jag inte de första böckerna så bra men i del fyra är tjejerna 18-19 år gamla. De lever unga vuxna kvinnors liv men deras tankevärldar är inte så utvecklade, därför passar böckerna för yngre läsare. Jag slås av vilket viktigt tema oskuld är. Att mista oskulden skildras som något omvälvande för både Lena och Tibby. Hela begreppet "oskuld" och att "förlora" den känns ganska avlägset? Är övergången från oskuld till icke-oskuld verkligen ett så markerat steg, är det inte mer nån sorts gränsland?

Romanen innehåller laddning mellan kroppar och begär, vilket kan hända att är en av orsaken att bokserien blev så populär då det begav sig. Också unga tjejer är sexuella varelser och det är viktigt att skildra sexet rättvist och lagom sexigt. Det tycker jag Ann Brashares lyckas bra med, tjejerna själva är genomgående i blickfånget och ingen av dem blir beskyllda för att vara för pryda eller för generösa. Brashares spelar mycket med små detaljer: att en speciell sorts blick kan kännas så väldigt starkt.

Gällande representation i romanen tyckte jag frågan om att va färgad eller inte kom fram på ett väldigt diplomatiskt sätt. Berättaren nämner inte hudfärg eller etnicitet (förutom då det gäller Lena som är en "grekisk oskuld" vilket är stereotypiskt och fånigt), utom en gång då Lena och Carmen chattar med varann. Då får vi veta att Leo (som Lena dejtar) liksom Carmen är färgad, och det är Carmen som för diskussionen och poängterar att hon har rätt att göra det pga sitt eget utgångsläge.

Då det gäller representation har litteraturen och konsten om flickgrupper utvecklats sedan Systrar i jeans. Representation är kanske kännetecknet för 10-talet, och det saknas både sexuella minoriteter och ett smartare klass-, kropp- och genustänk i Brashares berättelse. Jag kan tänka mig att Systrar i jeans fortfarande blir läst av av flickor i slutet av lågstadiet. Då hoppas jag de minns skillnaden på att vara nitton och att vara tretton år gammal. Minns du Systrar i jeans? Vad tyckte du om bokserien?

Horisont 3/2017 och skrivarlusten

Det nyaste numret av Horisont damp ner på dörrmattan här i veckan. Jag låter tidskriften ligga framme för att den är så behaglig att se på och dofta på och dra handen över.

På fredag läser jag intervjun med Monika Fagerholm och blir så mäkta inspirerad. Det handlar om verket DIVA och att använda sig av rösten när man skriver. Det handlar om att inte krångla till det eller försöka verka klipsk i texten utan istället gå tillbaks till det banala. 

Jag kommer att tänka på artikeln Monikas hemliga skrivarskola som jag läste för någon tid sedan, och vilket stort intryck Monika gjorde på mig en skrivardag med henne för flera år sen. Hennes drivkraft, hennes sätt att kasta sig in i textvärlden, hennes sätt att leva litteratur upphör aldrig att inspirera.

Skrivarlusten. Vissa dagar är jag tom som en ekande tunna. Då kan jag bli äcklad av mina texter och allt jag vill och försöker göra. Andra dagar gör jag långa listor på scener jag måste få skriva, böcker jag måste få läsa och inte kan bestämma mig för vilken ända jag ska börja i för att jag helst vill göra samtliga saker parallellt och på direkten. Jag skapar playlists för mina karaktärer i Spotify, funderar vad de lyssnar på, där i sina sängar, i sina öronsnäckor.

Just den här fredagen när jag läser Horisont (som innehåller en recension av God morgon som jag har skrivit och som jag blev ovanligt nöjd med), har jag förmånen att få skriva tillsammans med en vän. Vi sitter mittemot varann på café Marocco och skriver i djup koncentration i flera timmar.

Jag bearbetar mitt manus nu i oktober och i torsdags läste jag helheten och skrev samtidigt en lista på scener/element jag måste utveckla eller fundera vidare på. Det visade sig vara ett elementärt tillvägagångssätt. Nu är jag på kartan.

Så på fredagen skriver jag två scener till mitt manus. Ett nytt kapitel fem ur bikaraktärens perspektiv och om kropparna i badkaret i kapitel två. Idag gör jag research genom att läsa Systrar i jeans som jag hämtat hemma hos mina föräldrar och imorgon tänker jag gå tillbaks till Marocco och hoppas skrivarlusten från i fredags sitter kvar där, i caféets väggar.

Septemberkultur: AVA, Kupa & Mästaren och Margarita på teater Viirus.

Film
Jag såg två mycket sevärda filmer: AVA av Léa Mysius och Oscarvinnaren Moonlight som jag velat se väldigt länge. Jag gillade båda filmerna starkt. Moonlight är fulländad och berörande, som ni vet.

AVA är Mysius första film och den handlar om sexuellt uppvaknande och kroppslighet, och jag tyckte det unga perspektivet fångats så himla bra. Jag kände igen mig i Ava och filmen imponerade också med snygga bilder, som t.ex öppningsscenen på en simstrand som är tagen ur en enda kameravinkel, där det myllrar av personer och skeenden. Om Ava var en bok kunde den vara Kupa av Marie Norin, alltså ingå i min bästa, märkliga kategori. 

Enda minus med AVA var att filmen i andra halvan inte riktigt var lika väl sammanhållen, vilket gjorde att säcken inte knöts ihop så bra, och hela paketet då blev lite si och så. Jag kan inte minnas hur filmen slutade. Om jag hade fått bestämma hade filmen nog slutat vid en euforisk dansscen i öknen, till låten Sabali av Amadou & Miriam. Jag letade alltså också upp några låtar ur filmens soundtrack och började lyssna på dem, eftersom jag fortfarande vill dröja kvar i filmens värld.. Lyssna också på Passacaglia della vita av Rosemary Standley & Dom La Nena.

AVA såg jag på Korjaamo Kino under filmfestivalen Rakkautta ja anarkiaa, som jag tyvärr vaknade upp sjukt sent till. Om jag hållit lite mera koll hade jag också passat på att se Cannes 2017 vinnare The Square av Ruben Östlund, samt kanske Sami blood av Amanda Kernell. Men förhoppningsvis hinner jag se dem snart istället.

Litteratur
Kupa av Marie Norin ♡
Besk brygd av Mirjam Tuominen
Vad heter ångest på spanska? av Michaela von Kügelgen
Fågeltanken av Sinéad Obrey

Teater
Gå och se Mästaren och Margarita på teater Viirus! Jag är lite partisk eftersom jag sett delar av pjäsen redan upprepande gånger då jag börjar jobba där som värd under föreställningar. Men den här föreställningen i regi av Egill Pálsson tog mig med storm från början. Skådespelar gör Maria Ahlroth, Martin Bahne, Robert Enckell, Minna Haapkylä, Iida Kuningas, Oskar Pöysti och Tobias Zilliacus.

Det är flera år sedan jag läste Mästaren och Margarita av Michail Bulgakov men genom pjäsen återvänder allting till mig: jag tycker verkligen de lyckas med att göra den ryska kultromanen rättvisa men samtidigt tolka på ett helt nytt sätt. Scenografiskt och musikaliskt är helheten svindlande: jag älskar att musiken görs på scenen (under ledning av Ville Kebrell), integreras i föreställningen och hur skådespelarna leker med mikrofoner och assisterar varann. En cementblandare blir en spårvagn och en borr blir en spruta. På kvällarna efter föreställningen är det svårt att sluta tänka på de ryska namnen som ropas under föreställningen: Bosja, Stiopa, Korovjev. För att inte tala om professor Woland..

De mest påtagliga känslorna är creepy, skratt och mörk eufori. Stundvis är närheten till Twin Peaks stor (genom musiken och särskilt vid ett tillfälle då Tobias Zilliacus dansar). Då jag ser Mästaren och Margarita på nytt upptäcker jag alltid nya detaljer och jag tycker det nästan är orättvist att inte alla gäster får se den flera gånger. Lyckans mig som får se pjäsen ännu x antal gånger den här hösten.

Utställningar & upplevelser
Jag gick på Kritikerafton med Kritiker, två stycken Viirusfester på Busholmen samt releasefest för Människohundarna i Åbo samt Själarnas ö på Lappvikens sjukhus. Poesiläsningarna under Kritikerafton var så fina, av Matilda Södergran och Catharina Gripenberg t.ex.

På litteraturscenen Nu imorron på Svenska teaterns Nicken-scen såg jag ett samtal mellan Johannes Ekholm och Ulla Donner, om generation y och den förlorade vuxenheten. När jag gick dit tänkte jag att det kanske var onödigt eftersom jag har läst båda verken och tänkt så mycket på dem. Men jag hade fel, deras samtal var givande, både Ekholm och Donner är så väldigt skarpa men också down to earth på ett sympatiskt sätt. Det går helt klart att se hur Spleenish och Kärlek liksom går i dialog med varann. Nånting som lyfte helheten var Johanna Dikert som fungerade som intervjuare. Bra grej med Nu imorron.

I Viirus foajé finns just nu utställningen Viirus 30 som sammanfattar Viirus alla produktioner och de händelser som ägt rum vid samma tider. Utställningen är kurerad av Janne Strang, och är ett fint exempel på hur journalistik kan integreras i konst. Därtill gick jag till Musikhuset där Eetu och hans fotoklass från Helsinki Design School hade en gemensam examensutställning på temat Hemligheter.

Serier & teve
Vi ser fortfarande på Six feet under vars tredje säsong var betydligt starkare än säsong två. Jag gillar familjen Fisher så mycket. Dessutom såg jag på serien 13 reasons why på Netflix, som egentligen är helt för ytlig och amerikansk för mig. Men jag tycker om highschoolmiljöer, och så är temat självmord triggande och spännande. Nåt jag tycker är väldigt konstigt är hur serien inte alls lyckas få mig att Känna för huvudpersonen Hannah som har tagit sitt liv. Hon känns väldigt frånvarande och jag skulle så mycket hellre komma nära henne. Det är ju hennes öde som är det centrala i serien. Dessutom tycker jag serien ägnar för mycket tid åt bilder på Clays ansikte eller scener där Clay bara promenerar runt och ingenting egentligen händer.

Musik
Några låtar jag lagt till på min playlist i september.

Podcast & radio
Jag har börjat lyssna på den litteraturvetenskapliga Harry Potter-podcasten Witch, Please som Kaneli tipsade mig om. Jag tycker verkligen om Witch, Please! Ofta när jag lyssnar på bokpoddar saknar jag fördjupning och Witch, Please är bra just eftersom den går in på djupet och tolkar och analyserar mer. Lyssna från början där de i varje avsnitt talar om turvis en bok och en film, från första boken fram till sista filmen. Om jag hade en bokpodd skulle mitt mål vara att göra som Witch, Please. Det känns också som att läsa Harry Potter-serien på nytt då jag lyssnar på podden, ibland har jag lust att delta i diskussionen eftersom de har helt FEL eller inte minns någon fakta. Men oftast håller jag med dem och tycker de breddar min syn på Harry Potter-världen.

Dessutom är Yles litteraturdpodd Hietanen och Henrikson tillbaka efter sommaren och jag har också lyssnat på radioteatern "... And nobody else but you" av Viirus och Radioteatern på Yle. Bra sällskap på bussen.

Ja, kunde jag få dina mungipor att skälva av oemotståndligt skratt - detta skratt, som plötsligt väller fram beskt, mörkt och starkt, hur mycket hade jag inte då lyckats förändra dig.

I min hand håller jag: en mörk liten bok om ondska, från 1947, skriven under trycket från Förintelsen. Om du inte har lust för något tungsint ska du titta åt ett annat håll.

Det här passar inte riktigt till min sinnesstämning just nu eftersom jag kom hem fem i morse från teater Viirus premiär där jag jobbade och firade Mästaren och Margarita samt Viirus 30 år. Så roligt!

Fast på sätt och vis handlar ju även Mästaren och Margarita om världens ondska och under Viirus föreställning får man skratta åt mörkret. Så Besk brygd + Mästaren och Margarita är inte en så dålig kombo. Jag ska skriva mer om föreställningen en annan gång. Nu ska jag berätta om den här boken som jag recenserat:

Besk brygd (1947) av Mirjam Tuominen.

Besk brygd är en finlandssvenska klassiker som är aktuell i nyutgåva. En bok att ta till om du vill fundera på nazism, antifascism, ondska, dödslängtan, meningen med livet, djurens rättigheter, magin med spädbarn och överlag: det essentiella i livet. Äsch, ta bara och läs min recension, Angelägnare än någonsin: Mirjam Tuominen, och Besk brygd som bara är 114 sidor lång men som rymmer ett helt liv. Quote ur recensionen:

Vad har jag gett mig in på som ställer mig inför att recensera Besk brygd? Verket är ett sådant som inte vill recenseras – det ges ut i nyutgåva sjuttio år efter sin publicering vilket skvallrar om innehållets livslängd och kvalitet. Tuominens språk är oumbärligt, hon skriver essän med en böljande, impulsiv kraft som tillåter henne att pausa där det krävs och med lätt hand driva över från ett nattsvart mörker till ironi. Hon pendlar känslomässigt och stilistiskt: från poetiska bilder av frihetens hav till ett rasande allvar som övergår i skratt.

Tuominen går till angrepp på läsaren: ”Du människa, som i denna stund med en axelryckning slår igen min bok och lägger undan den för att återgå till din dagstidning – gör det inte, just för dig, just till dig talar jag – just dig gäller detta.” Och hon nöjer sig inte med att peka ut läsaren och få hen att vrida på dig i stolen. Tuominen vill diskutera barnamord och självmord, och sedan vill hon kalla läsaren för bödel och få hen att skratta.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska