Den sista dagen i Lappland och Rich boy

Det är den sista dagen i södra Lappland, 68 km söder om Rovaniemi, 76 km öster om Simo vid bottenviken. Det har varit omfattande bränder i Sverige, i Finland är klimatet rekordtorrt. Igår mötte vi en ren på vägen bort från forsen där vi varit och fiskat. Jag läser ut Rich boy där jag sitter och läser med kaffet i den heta dagssolen, jag visste med en blick genom fönstret att klockan redan var tolv när jag vaknade eftersom trappan badade i sol. Vilken tid myggen är värst på bryggan vet jag också nu, liksom jag vet hur långt jag törs simma ut i vattnet.

Rich boy av Caroline Ringskog Ferrada-Noli överraskade mig med att vara smärtsam, en berättelse om psykisk ohälsa som berör. Vi har tre generationer kvinnor: Gully, Marianne och Annika som är yngst. På ett omsorgsfullt och känslonära vis skildras hur kvinnorna ärver varandras ohälsa och sorger. Det handlar om manipulation, våld och självskadebeteende. Pengar, socioekonomisk ställning och sexualitet. Kvinnorna i huvudroll är på många sätt väldigt störande, men också möjliga att relatera till. Ynkliga, går in i rollen som offer, men samtidigt också: berättigade till det, väldigt utsatta. Boken är över 400 sidor och får mig i korta glimtar att tänka på Ett litet liv - det är i stunder då det värker till i bröstet och jag tänker ”nej det får inte bli ännu värre, det får inte gå så här.” Rich boy driver det självfallet inte riktigt så långt som Ett litet liv.

En riktigt bra bok alltså, men jag grubblar över titeln. Jag förstår att Rich boy syftar på att kvinnorna står i skuggan av männen, de blir ekonomiskt och emotionellt beroende av männen, det handlar om kvinnor i en värld som styrs av män. Ändå frågar jag mig om titelvalet är det bästa. En engelskspråkig titel på en story som utspelas i Sverige och som sträcker sig från mitten av nittonhundratalet fram till tvåtusentalet och inte använder sig av engelskspråkiga ord i nån betydande omfattning, känns missvisande? Jag kan inte ruska av mig den känslan. Att titeln på nåt vis skaver.

Solen närmar sig bryggan nu, jag tror den kommer vara framme om en halvtimme, innan det hade jag tänkt ta en promenad längs en stig som jag inte tidigare promenerat. Huden är len av solstrålarna och av det söta, rena vattnet i ån som rinner förbi stugan.

Det är också min nästnästsista dag innan semestern är över. Vad semester är: att vakna utan väckarklocka, utföra monotona sysslor i lugn och ro, bada ofta och glömma bort jobbet och andra kontexter för korta stunder. En av de bästa sakerna med min semester är att jag hunnit skriva pyttelite, och hunnit tänka, och tagit ett beslut om mitt eget bokmanus. Jag har skrivit nytt och har en riktning som jag tror på. När jag slutar jobbet efter mitt halvår som vikarie vet jag vad jag ska skriva, det ger mig tillförsikt, får mig att se fram emot livet också i höst, efter den här varma, på många vis lyckliga, sommaren.

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio