Kärlekens antarktis

Mordoffrets brutala historia 

Sara Stridsberg är en av Sveriges främsta samtida berättare, med Augustprisvinnaren Drömfakulteten (2006) om Valerie Solanas som främsta bedrift. I den nu aktuella Kärlekens antarktis (2018) återvänder Stridsberg till Stockholm som skådeplats, tidigare utforskad bland annat i mentalsjukhus-skildringen Beckomberga (2014).

I Kärlekens antarktis möter vi en ung, missbrukande kvinna som blir våldtagen, strypt och styckad vid en sjö av en anonym man som kallas jägaren. Berättaren Inni når oss från dödsvärlden och hon berättar utan att moralisera om sitt liv. Hon beskriver sin otrygga barndom, en tvåsamheten som gått i stöpet, barn som hon förlorat och kärleken till kokainet. Inni överger sina barn och ber om att få dö.

Närheten till 80-talsmordet på Catrine da Costa är påfallande. Det nya med Kärlekens antarktis är att mordoffret får en röst, att hon själv får berätta sin familjehistoria. I det här fallet är offret inte oskyldigt utan har en egen agens.

Cirklande

Kärlekens antarktis är som en landskapsmålning i dova färger. Sjön utanför staden ligger stilla och disig, i ån som rinner förbi barndomens hus är vattnet brunt. På Herkulesgatan rör sig prostituerade som blir upplockade av bilar. Metallen kring drogerna blänker, lockande.

Det är olidligt vackert, rörelserna är cirklande. Vi rör oss bara i bekanta scener, varav den främsta är scenen då huvudpersonen blir dräpt. Känslan är att dödsögonblicket pågår i romanens 313 sidor, vilket är effektfullt men också en aning utdraget.

Det är obarmhärtigt att ruset och paniken återkommer så starkt och så ofta, och frågan är huruvida det egentligen gör helheten gott. Det samma gäller språket som är väldigt vackert, till en början tänker jag att alla meningar kunde vara värda att citera, men efter hälften av romanen upplever jag språket som stelt.

Skildringen av berättarens barns vuxenliv ter sig särskilt distanserat. Jag kommer aldrig nära dem och upplever dem som bekanta figurer från Stridsbergs tidigare produktion, återanvända som statister här.

Stilvalen kan ses som en biprodukt av den avlägsna berättarpositionen. Stilen motiveras också av att samhället som skildras är så ogästvänligt. Romanens handling är ingen trevlig helhet och istället drar den paralleller till deckargenren och mediernas besatthet av missbruk och våld.

Snövit och modern

Det finns dubletter av det mesta. Berättarens död är en upprepning av hennes lillebrors drunknande i barndomen. Hans död är utgångspunkten för berättarens sorg:

"Alla gråter utom jag, men det är någonting som har stelnat i mig." Och vidare: "det är blodets fryspunkt, det är kärlekens yttersta Antarktis."

Inni själv har fått två barn, även de en flicka och en pojke. Det finns inga isolerade händelser eller liv, vi rör oss i fotspår som redan trampats ut för oss. Det är en skildring av släktskap och hur känslor går i arv, vuxna lägger för mycket ansvar på barnen.

Berättaren för ett samtal om Snövit och jägaren, och delvis är Kärlekens antarktis en ny version av den klassiska sagan. Den onda mammafiguren låter jägaren föra Snövit ut i skogen för att dödas. 

Moderskap är ett av de främsta teman. Den förstfödde tas ifrån mamman och den andra lämnar hon självmant bort. Relationen mellan berättaren och mamma Raksha (notera parallellen till vargmamman i Djungelboken) är det egentliga kugghjulet, det framgår att Inni känner sig övergiven.

Problemet är eventuellt att det är så många relationer som utforskas att helheten blir snårig på ett inte helt lyckat vis. Det blir aldrig riktigt tydligt var den egentliga brännpunkten ligger. Det tydliga är helvetet och ensamheten.

Undergången

I klimatångestens tid anlägger Antarktis en förväntan om miljödiskussion, men det samtalet förs i varje fall inte explicit mellan romanens sidor. Liksom vattennivåerna stiger på Antarktis är undergångskänslan genomgående i Stridsbergs roman.

Den ger ändå inga svar om varken eftervärlden eller undergången och titeln syftar istället mer uppenbart på kärlekens baksida. Innis mörka historia är en historia om att fly kärleken och den grundläggande besvikelsen:

"också glaciären är på väg bort, den smälter som den ryska tundran och Antarktis. Allt försvinner, allt man älskar dör."

Romanen avslutas med några livsråd från en död mänska till oss levande, och jag lämnar Kärlekens antarktis med en känsla av att den varit för mycket. För välformulerad, för utdragen, för kylig. Kanske är det så samtiden ser ut just nu.

Recensionen publiceras i Forum 11/2018.

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio