Vad vi pratar om när vi pratar om vänskap

Elizabeth och Jessica sitter mittemot varandra på kaféet, det är söndag. Jessica dricker latte och Elizabeth cappuccino, men egentligen dricker ingen av dem någonting. De rör varken drycken eller croissanterna. Elizabeth bläddrar förstrött i magasinet Stål och Jessica pillar på sin telefon. Stället håller på att tömmas, dj:n spelar sextiotalssoul. De har inte setts på ett år, men ändå verkar de inte ha någonting att säga varandra. Ett oroligt minspel av outtalade ord, bara.

”Enhörningen står för hopp”, lyser paraden på Stål, ”det är en glittrig semester från en verklighet som många uppfattar som allt mörkare”. Det är frustrerande att de inte verkar hitta ord för en början. Deras tystnad skapar ett slut. Jessica harklar sig, Elizabeth lägger ner tidningen. Hon väntade bara på en signal.

Jessica: Jag drömde att min katt åt upp ditt nyfödda barn.

Elizabeth: Va? 

Jessica: Jag drömde att Behemot åt upp ditt barn och spydde upp det som en hårboll. Fostret överlevde, men var inte längre normalt – på bara några minuter växte det upp till en ung kvinna.

Elizabeth: Du sökte en tjänare, du fann en kvinna – du är besviken.

Jessica: Jag vaknade ledsen och skamfylld, kunde inte skaka av mig känslan. Nu är vi här. Kanske drömmen säger något om oss? Dig, och mig. 

Elizabeth: Ett förspel till tragedin om oss.

Jessica: Tragedin?

Elizabeth: Jag ska vara helt ärlig. Jag vill förstå hur jag kunde älska dig så mycket att jag bara blev en bild av en människa tillsammans med dig.

Jessica: En bild? Jag förstår ingenting.

Elizabeth: Han närmar sig, för en sekund tror jag leendet är riktat mot mig och jag besvarar det när han lutar sig närmare, viskar: ”Vem är din kompis?”

Jessica: Jag förstår inte, vem pratar du om?

Elizabeth: Alla och alltid. Jag kan inte växa vid din sida. När den ena älskar mer än den andra – då är det inte kärlek längre. Det är makt.

Jessica: Varför har du inte sagt något tidigare, om du känt dig trängd? Vänskapens första och enda regel är att aldrig ljuga.

Elizabeth: Jag har alltid varit rädd för att du ska gå. Är det inte rädsla som styr vad vi pratar och tiger om? Först när du åkte förstod jag hur trångt det var.

Jessica: Du använder en röst som jag aldrig tidigare hört. Det förvirrar mig att du kallar dig själv en skuggväxt, att du finner dig i det.

Elizabeth: Jag fann mig i det för att jag tvivlade. Du å din sida litade på att jag skulle finnas kvar. Eller? Det skrämmer mig att jag inte ens kan uttala mig tvärsäkert om min bästa vän. Hon vill ha ägget löskokt och kaffet svart? Jag vet inte längre. Kanske har vi sökt vår form under alla dessa år när det bara inte var meningen att försöka pressa ner en kvadrat i ett triangelformat hål.

Jessica: Behemot har ätit upp ditt barn och sedan spytt upp det. Jag har alltid sådana drömmar. En är att jag glömt att mata henne och hon svälter ihjäl. Jag kan inte rädda henne! Om du är ond så är vi det äntligen båda två. Jag trodde aldrig att jag skulle skada någon så.

Elizabeth: Vi kan göra varandra ont utan att vara onda. Det är inte vad vi är utan vad vi gör tillsammans. Vad vi gör varandra till. Jag vill inte göra dig till ett monster och du vill inte göra mig till en skuggväxt, men kan vi göra något annat?

Jessica: Det här är min livs största rädsla, att jag ska döda den som jag fått ta hand om, och nu visar det sig att den rädslan är sann. Jag vill inte vara stark, för då betyder det att den jag jämför med måste vara svag. Jag vill inte vara starkare än någon. Jag vill inte utplåna en annans röst.

Elizabeth: Till och med i din svaghet är du stark, till och med dina svagheter är styrkor för mig att avundas! Inte ens din skam är skamfull, den är ren. I den kamp jag fört med mig själv har jag insett att den feministiska kampen inte bara handlar om den mellan könen. Den handlar också om den mellan kvinnor, om avund och missunnsamhet, rädsla och osäkerhet. Mellan vänner.

Jessica: Men vi kan inte förstöra kampen inifrån, vi måste hålla ihop! Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.

Elizabeth: Sluta vara så välformulerad hela tiden! Du gömmer dig bakom ord, bakom andras tankar. Det känns som att vi pratar om vår vänskap ur någon sorts teoretiskt och intellektuellt perspektiv när vi i själva verket pratar om något som ätit upp oss, skapat och återskapat oss.

Jessica: Jag försöker bara relatera till andra människors ord för att inte känna mig så ensam och borttappad. För det gör jag, jag skäms över att du känner som du gör! Jag har inte medvetet förtryckt dig. Det är svårt för mig att använda ett ord som ”förtryck” om mig själv. Det gör ont, men jag försöker förstå vad du ser då du ser på oss, och då måste jag använda det ordet. Jag ångrar allt. Jag vill inte vara jag. På grund av den inverkan jag haft på dig, på grund av allt det som gör att vi har den här diskussionen idag. Men nu känns det som om vi bara talar om mig. Hur misslyckad jag är som människa, vi behöver inte alls tala om det. Vi kan tala om nåt roligare. Om ljussättningen, om den här låten. Om framtiden, fortsättningen. Om dig.

Elizabeth: Det här är kretsloppet, the circle of our friendship. Det har alltid varit så: jag berättar hur jag känner och du svarar med något som ger mig skuldkänslor över det jag precis sagt! Dina känslor har varit viktigare, större, djupare. Vet du vad det har gjort med mig? Att jag gjort mig själv till andra prioritet för mig själv. Jag fattar det inte förrän nu, hur vår relation har blivit en arketyp för alla mina relationer efter det. För min roll i den, för vad jag söker, för vad jag tror mig behöva. Du har lärt mig vem jag är, eller ska vara. 

Jessica: Jag har märkt att du gjort så med andra, men inte förstått att det speglar oss. Vi har aldrig klarat av att prata om vår vänskap. Vänskap behöver den här typen av samtal, också då det gör ont. Det skrämmer mig att du övervägt att lämna mig utan att prata. Att du bara velat att det som är vi ska ta slut. Som i en parrelation där den ena partnern plötsligt en dag packar sin väska och flyttar ut. Jag har alltid tyckt det är orättvist. Men det kanske också är det lättaste. Om man sätter sig ner och pratar finns en risk för att ilskan mattas av. 

Elizabeth: Samtal förvirrar mig. De tar mig längre bort från mina tankar, hur de såg ut innan de mötte någon annans. Nu när de möter dina vet jag inte om deras spel tar mig i rätt eller fel riktning. Jag vet inte om vi någonsin kommer att förstå varandra. Våra ord är bara ungefärliga uttryck för våra tankar och alla ord betyder olika saker för alla människor.

Jessica: Nu är det du som teoretiserar, de där orden hör inte hemma i det avskalade och nära. Eller kanske det inte går att prata utan att teoretisera? För då skulle vi bara sticka kniven i varann från olika håll, spy fram våra känslor utan självbevarelsedrift. Att säga nåt överhuvudtaget är ett tolkande och teoretiserande av något onämnbart. Våra ord är bara symboler. Språket är en teknologi.

Elizabeth: Okej jag ska sluta teoretisera och säga som det är. Jag ville klippa bort dig och ditt perfekta liv ur mitt. Jag såg dig på bilder, men du var alltid på väg mot något viktigare än våra samtal. Jag hörde dig prata, men det kändes alltid som om du pratade till någon jag varit eller någon du ville att jag skulle bli.

Jessica: Jag är bara rastlös, det vet du! Jag har inte förstått att nån nånsin skulle vara avundsjuk eller känna sig utanför mitt liv. Jag har varit upptagen med att själv vara avundsjuk på dig och andra. Du har haft kvar livet här hemma, medan jag missat allt. 

Elizabeth: Varför har det blivit viktigare att visa upp en verklighet som människor jämför sig med istället för en som människor kan relatera till? Beundran skapar ingen närhet, bara avstånd. Jag beundrar dig, jag avundas dig till och med när du mår dåligt för att det gör dig djupare, mer nyanserad. Det har skapat det avstånd jag känner till dig.

Jessica: Jag har tröttnat på att vara ensam med mina tankar.

Elizabeth: Vi är ensamma tillsammans. Varför, igen?

Jessica: Imorse när jag promenerade genom stan, solen började gå upp över viken, kände jag mig ledsen och kunde inte sätta fingret på varför. Nu inser jag att jag att det handlar om vår tid tillsammans. Att jag varit tillsammans med min bästa vän men ändå helt ensam. 

Elizabeth: Vi har passerat gränsen, vi har ett samtal som ingen av oss vill ha. Vi riskerar varandra genom det vi säger. Men vi fortsätter fastän vi kanske aldrig glömmer. Jag har alltid varit rädd för tryckta ord, för deras evighet. Men sagda, sårande ord varar lika länge i minnet, i kroppen.

Jessica: Om vi inte var sårbara, nakna, nära, så skulle vår vänskap inte vara betydelsefull. Det skulle va en artig fasad. Jag är inte på väg någonstans. Om vi sa hejdå och skiljdes åt skulle du spöka för mig och vi skulle vara fångade i en vänskap där vi inte får plats, för evigt. 

Elizabeth: Men vad känner du? Vad har varit mest problematiskt i ditt förhållningssätt till mig, eller är det bara jag som schizofrent både älskat och hatat både mig själv och dig? Hur bär man sig åt med ett hat som inte får finnas?

Jessica: Jag har bara velat bli älskad. Allt annat är sekundärt. Jag har tänkt att du får såra mig, vara distanserad. Du får vara en idiot, men det kommer inte att förändra vår vänskap. Jag har känt att “störst av allt är kärleken” och att vår vänskap är evig. Den enda verkliga oro jag haft är den att du en dag inte ska älska mig. 

Elizabeth: Vet du vad som skrämmer mig? Att vi båda har ett sätt att tänka som påminner om det hos misshandlade kvinnor. Gör vad du vill med mig bara du stannar kvar, jag har säkert förtjänat att bli trampad på. Hur kan vi båda vara underdog?

Jessica: Jag är en simpel människa. Jag kan vara elak, jag kan vara dum i huvudet, jag kan vara självupptagen, jag kan vara många positiva saker. Meningen är aldrig att skada en annan! Och jag vill bli omhändertagen, kramad och uppskattad. Är inte det mänskligt? Känner inte alla så – att de är beredda att offra en hel del för kärlek?

Elizabeth: Ingen vill skada en annan men vi kan ju inte annat. För att undvika att såra varandra borde vi känna exakt samma sak på exakt samma tidpunkt hela tiden, och det är ju en omöjlighet. Du och jag borde vara exakt lika viktiga för varandra hela tiden och det är vi inte, för vi är ingen isolerad enhet.

Jessica: Kanske vi inte ska vara rädda för att såra varandra? För det kommer alltid hända? 

Elizabeth: När du åkte förstod jag att vi inte var som vi skulle. Vänskap ska stärka och bekräfta, inte göra mig maktlös. Jag förstod hur stor del av makten över mig själv som jag gett dig när jag började ha ont i magen. Sova dåligt. Känna mig nedstämd. Förkroppsligad maktförlust. Man inser att man förlorar. Att man ger mer än man tar. 

Jessica: Jag känner mig också maktlös. Vad ska vi göra med varandra? 

Elizabeth: Måste vänskap resultera i beroende? I vilja att äga och ovilja att dela? Jag vill inte dela dig. Jag vill vara den sista du ringer om du sitter på ett kapat flygplan. Jag börjar undra om det finns något mer dramatiskt än vänskap. 

Jessica: Jag vet inte om jag kan vara din första och din sista. Det är ett stort ansvar. Dessutom är det väldigt motsägelsefullt att du säger så – det är du som tagit avstånd från mig det senaste året. Kanske vi inte är i jämvikt. Kanske du vill satsa mer.

Elizabeth: Det där sårar mig. Jag vill inte att du ska vilja dela mig heller.

Jessica: Jag kan också känna att jag vill äga, men då du nu försöker äga mig gör jag reträtt.

Elizabeth: Kanske man förhåller sig till vänskapsrelationer som till kärleksrelationer? Om man kan ha öppna förhållanden eller väljer tvåsamhet. Det förändrar bilden av vad man kräver av varandra. Jag kanske vill ha bara dig och du många. Vi kan inte gå med på varandras villkor. 

Jessica: Vad händer om du förälskar dig i någon? Då behöver du inte längre mig? Jag kommer alltid ha plats för dig. Inte som den första och enda, men jag vill hålla dig nära.

Elizabeth: Jag skulle väl inte känna mig lika hotad om jag också hade någon, om jag hade lika mycket socialt kapital. Kapital och makt, det känns ledsamt att använda de orden om vänskap. Men ändå kan jag så tydligt se sambandet till ett samhälle där vi ska konsumera och vara attraktiva nog att bli konsumerade. Att vänskap är kapitalism och riskinvestering. Jag är rädd för att investera. Det är så sorgligt när vänskap rinner ut i sanden. Jag går inte ut för att skaffa vänner, det leder bara till besvikelse.

Jessica: Vänskaper förlorar sitt värde över tid, precis som materiella ting. Vi “shoppar” en vänskap som inte kan vara aktuell för evigt. Vi behöver olika saker olika tider, ändå är museum för brustna relationer det värsta vi kan tänka oss. Kanske det inte alltid är sorgligt att gå vidare? “Gå vidare” antyder ju en positiv förändring. 

Elizabeth: Det är en rörelse. Det är aldrig en människa som lämnar en annan, man lämnar varandra. Man har blivit en kropp och den kroppen faller sönder. Det är okej om vi båda vill gå vidare, som ett gemensamt beslut, men somliga kan vara mer benägna att dröja kvar och hålla fast. Minns du hur jag inte ville lämna lågstadiet, inte ville lämna högstadiet, hur jag ville stanna kvar till vilket pris som helst? 

Jessica: Jag ville vidare till gymnasiet så snabbt som möjligt för att jag trodde att det kanske var en bättre plats. Jag finner trygghet i tanken om vad som kan finnas.

Elizabeth: Hur kan ovisshet ge dig trygghet? Det känns som en svindlande tanke för mig.

Jessica: Det är inte ovissheten som ger mig trygghet, det är möjligheten. Tryggheten i att veta  att det här inte är det slutgiltiga och enda.

Elizabeth: Jag tror att jag söker det slutgiltiga. Jag ser fram emot att få sluta ifrågasätta. Jag vill finna något som äntligen ska vara tillräckligt.
 
Jessica och Elizabeth mäter varandra med blicken. På bordet mellan dem står allting utom kaffet fortfarande orört. De har varit fokuserade på att orientera sig i deras gemensamma värld. Händer det något när de pratar med varandra? Är det här alltings början eller alltings slut? Personalen bakom disken väntar otåligt, de är de sista som sitter kvar, kaféet Sweet Valley har redan stängt. Vännerna tittar bara på varandra, utforskande, känner av varandras existens i rummet. Vänskapen är kärlekens vardag. I morgon är det måndag igen.
 

Heidi Hakala & Hanna Ylöstalo

Skribenterna ville illustrera temat vänskap genom valet av skrivmetod och texten är ett resultat av collaborative writing. Texten uppstår i en interaktiv process där skribenternas bidrag flyter ihop.

Publicerat i tidskriften Kontur 1/2018 @tidskriftenkontur

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner