Murakami. Det kommer aldrig bli du och jag.

 

Ledsen att säga detta, men Haruki Murakami och jag är INTE lika med sant. Första halvan av "Den färglöse herr Tazaki" (2013) väger sidorna ett ton. Jag förstår inte alls alls alls var det är för bra med att fyra av fem personer i kompisgänget heter en färg i efternamn och att den femte personen inte gör det. Och att han senare blir utfryst och att han känner sig färglös. Det är ruskigt förutsägbart och tråkigt. Det andra jag inte kan låta bli att förargas över är den snäva kvinnosynen. (!!!)

 

 

Låt oss avsluta med det jag gillar. I andra halvan av boken händer det mer vilket jag uppskattar, i takt med Tazaki får vi veta allt mer spännande om nåt som hänt för 16 år sedan. Det är också charmigt att Tazaki reser till Finland, det får mig att se vår kultur och landskap från ett perspektiv utifrån. Det bästa med boken är filosofierna kring gränsen mellan dröm och verklighet, nåt som är ett återkommande tema hos Murakami. Hur kan Tazaki veta vad han egentligen gjort? Tänk om han har mördat någon? Det är fullt möjligt för honom att föreställa sig det, hur vet han om det bara är en föreställning eller rentav ett minne?

 

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner