Omgiven av ord

Igår gick världshistoriens första Poetry Pub av stapeln på Skärgårdsbaren. Ett evenemang dit Johanna och jag bjudit in Ylva och Adrian samt alla spontana open mic-stjärnor för att läsa poesi. Det var superroligt att läsa på scenen, att få höra de andra och att bara befinna sig bland de personer som trotsat kylan och tagit sig till baren. Det kändes bekvämt och mysigt. Vi har redan bestämt att det kommer att bli en andra gång, i januari eller februari nästa år. Peppigt!

Inne i bubblan av positiv feedback efter kvällen blev jag ändå omskakad av en skeptisk kommentar. En person klappade mig på huvudet och sa att poesi inte har någon riktig chans i samhället, i konkurrensen mot all annan najs kultur. Det sades i all välmening eftersom hen också ville peppa mig och säga att det är beundransvärt att jag och mina vänner tror på poesi och vill fixa grejer som poesikvällar. Men jag blev också väldigt upprörd och har funderat på grejen sedan dess, för att försöka komma underfund med vad som egentligen gjorde mig så ledsen och arg.

Och det här är vad jag har kommit fram till. Att en person säger så innebär att den inte delar min världssyn. I den situation där jag befinner mig är det självklart att poesi = ord = ljud och språk = hela världen. Det finns fortfarande såna som tänker att poesi enbart är en elitistisk konstform som är bunden till bokens pärmar, vilket gör mig ledsen. Jag måste reflektera över min reaktion, eftersom jag inte vill bli arg över en sådan grej nästa gång utan bara acceptera att vi ser olika på saken.

I och med internet och det visuella fokuset i dagens samhälle insuper vi oändligt mycket skrivet varje dag. Vad är det med Trump som gör oss så upprörda - ja, det är hans tomma och elaka ord. Vad är det vi reciterar från serier, filmer och hiphop om inte välformulerad poesi och repliker som varit ett skrivet manus i begynnelsen? Vad är det vi använder för att förstå varandra och växa om inte berättelser? Jag är medveten om att allt här i världen inte är poesi. Att säga att allt är poesi är detsamma som att säga att ingenting är det. Men i den värld jag lever, är jag omgiven av ord. Hela tiden, över allt. Det är en grundfunktion för oss människor att prata, prata, prata. Och det gör att jag vill skriva. Och det känns viktigt att göra det.

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner