Kisses on the body bring tears.

Här kommer två täta, helt fenomenala klassiker som jag läst de senaste veckorna: Älskaren av Marguerite Duras och We Have Always Lived in the Castle av Shirley Jackson.

Shirley Jackson (1916-1965) var en amerikansk författare som skrev psykologiska, gotiska historier. We Have Always Lived in the Castle (1963) är tillsammans med Haunting of Hill House (1959) Jacksons främsta romaner.

Berättarstrukturen i romanen är tät. I början hade jag svårt att ta till mig texten eftersom den krävde så mycket av mig, nästan varenda mening gav ett starkt efterskalv, med associationer och mångtydighet. En söndag hade jag ändå mer tid att sätta på boken, och kunde då förundras, och föras med i dramaturgin, Merricats röst grep tag om mig och gjorde ett avgörande intryck på mig. Huset där händelserna utspelas framträdde påtagliga i sina konturer, det kändes som om jag rörde mig i urtypen av övergivet adelshus som förvandlats till skräckhus i bybornas skvaller.

Merricat är 18, hennes syster Constance lite äldre, och de bor i huset tillsammans med Uncle Julian som är rullstolsbunden. Alla tre är traumatiserade och under stor press efter en outredd förgiftning av samtliga övriga familjemedlemmar. De har isolerat sig från resten av världen och rör sig i mycket noga inövade rutiner, nåt som sätts på spel när kusin Charles kommer på besök. Karaktärerna förhåller sig makabert till varandra och till förgiftningen, de skämtar om det som skett, samtidigt som man förstår att det är djupt känsligt och tabubelagt.

På slutet framstår det för mig åtminstone klart vem som gjort sig skyldig till förgiftningen. Flickorna smälter in i verandan, klär sig i gardiner och går på så vis in i huset som efter en brand förfaller mer och mer. We Have Always Lived in the Castle är en rörande igenkännbar berättelse om att upprätthålla familjen, samtidigt som den är en spökhistoria som kunde vara spunnen helt ur fantasin.

Älskaren (1984) är Marguerite Duras (1914-1996) kändaste verk. På 30-talet i Indokina utspelas en kärlekshistoria mellan den femtonåriga jagpersonen (som vi långt läser som författaren själv) och en rik, 12 år äldre kinesisk man. Flickan ingår i en familj inflammerad av en psykiskt instabil mor. Jag läser Älskaren för andra gången och mjuknar nu för verket.

Tiden växlar, författaren sitter i ett vuxet nu och skriver, blickar tillbaka över sitt liv. En av kärnorna är hennes rätt att berätta, rätten att skriva. Berättaren skriver om nåt personligt hon vill förmedla, det känns, det handlar om sexualitetens uppvaknande, passionen, förmågan att älska. Men fram för allt om sorgen över existensen. I skenet av den första kärlekshistorien blottas den outgrundliga ensamheten och oförmågan att känna sig älskad eller älska. Älskaren kanske är det sorgligaste jag har läst, Älskaren får mig att gråta. 

Samtidigt tänker jag mycket på makt och klass. Jagpersonen är inte ett offer i en destuktiv relation men kan hon ändå omedvetet vara slav under strukturer? Hon är vit, men hon är fattig, hon är åtråvärd men det är hennes åtrå som dominerar. Kriget sipprar in mellan raderna och lägger till en ytterligare komponent som öppnar upp emot samhället, mot tiden. Konstellationerna är rörliga. Storebror är avskyvärd, han har tagit pappans plats i familjen, han är också mammans älsklingsbarn.

Om det här är Duras urberättelse, den hon kan berätta ärligt först nu då hennes mamma dött - vad innebär det? Mamma-dotterrelationen är en central punkt i berättelsen, kanske det är modern som är den egentliga bifiguren i Älskaren. Jag påverkas mycket av författaren Duras, romantiserar bilden av henne som den intellektuella, svala, vassa skribenten. Älskaren är en bok som behöver en bokklubb eller annan typ av förankring för att komma till sin rätt, jag kan rekommendera samtalet om Älskaren på Lundströms bokradio med Farnaz Arbabi och Håkan Nesser som jag råkade hitta och lyssna på.

 

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar varje onsdag.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio