Augustikultur

Film
→ Det finns fyra kortfilmer på Svenska yle just nu. Kortfilm är ett kul format, jag tyckte särskilt mycket om Glaspärlan som skildrar fattigdomsfinland. Inte kanske ett så nytt tema men jag tyckte om sättet på vilket storyn berättas, bland annat genom kopplingen till mobilspel, skildringen av skolmiljön och valet av dämpade, gråa färger.

Litteratur
Ett litet liv av Hanya Yanagihara ♡
White Monkey av Adrian Perera ♡
→ De kommer att drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru

Musik
→ Musikmånaden präglades av att jag spontant köpte en söndagsbiljett till Flow festivalen och gick för att se främst Frank Ocean. Jag hade inga särskilt höga förväntningar på honom men han erbjöd en helt megabra show som helhet. Hur ljudet kom från olika håll (sounddesignen typ) var imponerande och gjorde det dynamiskt. Jag tyckte hans lekfulla scenshow och roliga/snygga visuals gjorde helhetsupplelvelsen givande. Drog mig till nåt så drastiskt som att kalla keikkan den bästa jag nånsin upplevt? Sen dess har jag nu lyssnat på Frank Oceans nyaste album Blonde. Nikes!

→ Förutom Frank såg jag Princess Nokia, Marie Davidsons dj set och BadBadNotGood i Balloon tent, varav den sista av dem var den som gjorde starkast intryck på mig. Hade inte lyssnat på det kanadensiska boybandet tidigare men deras positiva energi och funky instrumentala musik var så bra.

→ Därtill såg jag Vasas flora och fauna spela live. Sjöng med i alla sånger och dansade trots regnet.

Podcast & radio
→ Under sensommaren tappade jag lusten för att lyssna på sommarprat men hörde Johannes Ekholms prat som du inte bör missa! Och så gick ju Flora & Frida poddens sista avsnitt innan de slutar (eller pausar, för hur länge vet man inte), och jag tycker deras prat blivit bara bättre hela tiden. Kommer sakna Flora & Frida-avsnitten. Säg till om det finns nån liknande som jag kunde ersätta dem med!

Utställningar & upplevelser
→ Konstens natt på Förlaget. Jobbade/minglade på Förlaget under hela Konstens natt. Vi serverade vin och tog del av läsningar.
→ Jag tog del av Sibbos första pride som gick längs stora byvägen i regn, och det var fint att se hur folk engagerade sig kring paraden.
→ På Ihan Pihalla som jag var med och ordnade hade mina vänner Vera och Jenna en konstutställning som hette Hemma bra, borta bäst och där de hängt upp vita tyger kring ett träd och fixat med ljus och grejer. När mörkret lade sig på kvällen var det fint att lägga sig inne i tältet och bara vara. Gillar såna där konstinstallationer.
→ Jag gick på Kugges releasefest för Vad heter ångest på spanska? Bokmingel är bästa mingel.

Mat & dryck
→ På Förlagets höstfest fick vi plockmat och vin på Baskeri & Basso. Jag måste gå dit och äta middag nån gång för det vi fick smaka på där var helt otroligt delish.
Fat Ramens vegetariska nudelwok med marinerade rädisor som jag åt på Flow var kanske det Godaste jag ätit på hela sommaren, seriously så gott.
Good Sås Truck i Åbo hade också god vegelunch.

En drömskt svävande berättelse om flickan Rakel, en magisk trädgård och en familjeidyll i upplösning.

Igår var det recensionsdag för Människohundarna och vi fick inte bara en utan tre omsorgsfullt skrivna recensioner. Det som gladde mig mest var hur olika recensenterna hade tyckt om böckerna, vilket visar att det finns något för alla läsare i Människohundarna. De beskrev också bokens spännvidd i så fina ordalag. Samtliga ville också tycka till om skrivkurser. Det är spännande med recensioner! 

Jag tänkte om nån bryr sig att den kan kolla här:

Inte bara hantverk skriver Anna-Lina Brunell i Hbl. "Brottstycken bidrar också antologins yngsta medverkande, Hanna Ylöstalo (f. 1992) med. Hennes Marie Norin-aktiga "Quercus rubra" skiljer sig i sin romantiska högstämdhet från de övriga texterna, men en känsla av ansträngning skymmer sikten för vad hon vill berätta."

Fingerövningar av litterära löften skriver Gustaf Widén i Vasabladet: "Regelrätta noveller samsas med fragmentariska skisser. Men genomgående är en strävan efter att gestalta en berättelse, ofta med thrilleraktiga inslag." Han avslutar recensionen med att boosta mitt skrivförtroende ~en aning~ (se bild).

Svenskfinland går en skrivande framtid till mötes skriver Ylva Larsdotter för Yle: "Samlingen förenar teman som våldtäkt, föräldraskap, psykiskt illamående, förälskelse, vänskap, förtröstan, död, passion."

You'll just be their monkey.

Här ligger Adrian Pereras debutbok White Monkey (2017) och är strålande.

Här ligger hans behagliga bilder, smidiga språk och lättillgängliga struktur. Dikterna går mycket nära författarens biografi - det påminner om Århundradets kärlekssaga genom den uppriktiga tonen och den underliggande frustrationen/kraften. Ett vittnesmål skrivet av en författare men som sträcker sig förbi gränserna för individen och börjar säga något om samhället i stort. Eftersom diktboken är så välskriven och spännande fungerar den lika bra också genom att "bara vara sig själv" (som Laleh skulle säga och som jag tycker är viktigt att säga här - det händer så lätt när man säger att ett verk är si eller så att man glömmer att nämna bredden som verket har, White Monkey är alltså "inte bara" en politisk diktsamling utan känns angelägen på ett mycket personligt plan).

Här ligger White Monkey och får recensioner med guldstjärnor i kanten: "För mig utgör White Monkey och Adrian Pereras skarpsynthet en vändpunkt för den finlandssvenska litteraturens vita rum." Boken jämförs med Yahya Hassans diktbok som utkom för några år sedan i Danmark, och jag håller med, vill också jämföra White Monkey med andra politiska diktsamlingar, som arbetarklasskilldringen Kallskänken av Jenny Wrangborg.

Här ligger White Monkey. En omvälvande läsupplevelse. Vi får gå in under huden på pappan, mamman, mormor, diktjaget, vi får stå tillsammans med diktjaget och möta journalister, kompisar. Det här handlar inte bara om diktjaget utan även om den som bemöter diktjaget - alla de dumma frågor som andra ställer. Mammans och pappans dragkamp om honom. Förläggaren som säger att diktjaget fyller en nisch: det farliga i att säga så, som om en bok kunde säga allt som finns att säga, som om alla böcker med dylikt tema är likadana. I dikterna med journalisten händer det att jag kastas ut ur diktvärlden, blir mer medveten om mig själv än om dikten, ser verkligheten starkare än fiktionen. 

White Monkey. Titeln och pärmen och layouten är spot on. Höstens hetaste diktsamling!

Anteckningar och bilder från en sommar

Det är lördag, jag lyssnar på Leevi and the Leavings och det känns som om sommaren börjar lida mot sitt slut. Det hinner säkert komma varma, fina dagar ännu men de tidiga morgnarna doftar höst och färgerna har blivit mer rostiga. Idag har jag skrivit eftersom jag vaknade redan vid nio med en hel uppsjö idéer i skallen.

Jag har jobbat hela dagar både på torsdag och fredag, vilket jag tyckt varit skönt. Det är bra att ha jobb igen, jag känner mig så väldigt utvilad efter den här sommaren att jag är mer än redo att hugga tag i nya projekt. September är det riktiga nyåret osv. Jag ser inte den här platsen som en bilddagbok men jag har varit ledig och tagit så många lyckade bilder i sommar så jag nu tänker lägga upp dem med några anteckningar.

I juni bodde jag ännu på Slottsgatan i Åbo, nära Barkerparken där vi hittade ett så här vackert gullregn när vi gick en klassisk kvällspromenad som inbegrep en åktur med Förin. Det här var en av våra sista kvällar som Åbobor, den melankolin.

Åbotidens slut firades med inflyttningsfest hos Lina och Tuomas i Puolalaparken.

14 juni: "Jag är inte beredd på att det ska vara din tur att avvisa mig. Att ha Senja för dig själv. Jag är inte beredd på att du ska ha allt medan jag har ingenting. Senja har en lugn aura runt sig, ett flärd, hennes blick på mig är som fläderblom."

Vi firade midsommar med spretiga bomkransar!

Sen var det Helsingfors som gällde. Jag blev utskrattad här eftersom jag hade med mig ett Iittalaglas till Leninparken. Varför inte, tyckte jag, vin är godast ur vinglas. Jag var mitt i flyttkaos. 

29 juni: "Jag hatar mina sakar. Jag hatar alla lådor med odefinerbart krimskrams. Det är svårt att flytta för jag kvävs under prylarna. Fyller skåpet med saker. Om jag rensade ut allt jag inte vill ha. Vad skulle jag ha kvar?"

Att bo i Helsingfors har många positiva sidor. Som det här en vanlig onsdag kväll.

11 juli: "Hon hade varit i Riga med sina föräldrar. Och det var en silverkedja och stenen låg som en daggdroppe i min handflata. Log mot mig, det var en bärnsten. Hon knäppte det runt min nacke."

Och att vara nära det här <3

14 juli: "När det löser sig. När saker och ting blir som de blir. Nyckelbenen är svaret på Rakels frågor. Och jag behöver även Mayas och Millas röster. Jag läste halva boken igår och kände: det är en bok. Med någon sorts trög dramaturgi."

19 juli: "Vad var det jag tänkte, om resor. Om Silvers resor.
Jag tänkte: Nyckelringen."

Besök från Falun och en natt i Tammelund.

24 juli: "Min vän, min vän. Varför är du så konstig, så spänd? Min vän. Biljard – karaoke – tuoppi / bisse / olut. Copa Copacabana Music and Passion are always in fashion. Skrattar åt skämt du inte hör. Vad är det – att skratta åt skämt du inte hör. Du gör en narr av dig själv."

Sibboåkrar, bastun och grönsakslandet. Otrolig bild, om jag får säga det själv, Eetu tog bilden då vi badade bastu efter Ines lagt sig.

Jag var i Pellinge.

24 juli: "Pellinge: regn, varm luft, grönt som det bara är i slutet av juli, en vattenpump som stular, en radio som spelar inslag på tall ships race, en klocka med kitchig gädda, en bordduk med kitchiga körsbär"

26 juli:
"Rökugn regn
regn sommarlugn

Famn

Sovit oroligt i natt, förra natten, natten dessförinnan, och innan det
Gått från säng till säng
Bland lakanen vänt mig
Vägrat lyssna. Inte lyssnat alls. Bara lyssnat på nattens orosljud"

27 juli: "En dag finns du inte längre för mig. Det går att minnas, tänka tillbaka, men allt det där handlar om någon som är död."

Varit tre dagar på tre festivaler! Ruisrock, Pori och Flow. Jag har också varit på tre kräftskivor. Saker som gör en sommar.

Och sen blev det augusti och jag fick besöka Åbo igen för att träffa Frida för en kväll.

15 augusti: "räddskap, räddsla, räddisor, och var söker du skydd då?"

Och nu är det slutet av augusti. Festivalen Ihan Pihalla som vi varit med och fixat är över.

24 augusti och jag sitter på en buss från Konala: "Att låta sig själv stå frågvis inför verket. Att låta sig själv förundras. Inte bara tycka om, utan låta sig själv ogilla, äcklas, bli uttråkad och uppleva effekterna av detta. Inte alltid ha svar på tal och vara beredd att definiera och analysera det som sker." 

Så! Slut på den inkompletta reprisen av mitt sommarsinne.

Söndagstankar om våldsdåd

I fredags när jag var påväg hem till mina föräldrar på kräftskiva nåddes jag av nyheterna att det skett ett våldsdåd i min gamla hemstad Åbo. Det var bara någon dag efter terrordådet i Barcelona, så det kändes mycket oroväckande när poliserna spärrade av hela Åbo centrum och förbjöd folk från att röra sig utomhus. Det känns så otroligt, fruktansvärt orättvist och oberättigat att en man drar en kniv på salutorget och riktar sitt uppror/sin frustration mot andra människor. Mina tankar är hos de drabbade och anhöriga.

Sedan jag flyttat till Helsingfors och det gått rykten om bombhot mot Tempelplatsens kyrka har jag varit extra försiktig när jag rör mig ute på gatorna. Jag har minskat på mitt podcastlyssnande och försöker att inte knappra på telefonen när jag är utomhus, utan istället vara uppmärksam på min omgivning. Man vet aldrig när det smäller eller varför.

Åboincidenten har gett upphov till så mycket olika debatter. Rasismen florerar i kommentarsfält och jag orkar inte läsa det. På tal om det läser jag eminenta White Monkey av Adrian Perera som delvis handlar om den strukturella rasismen. Istället för skrämmande Suomi ensin-kommentarer läser jag försvarstexter, Åbopolitikern Panda Eriksson är en av dem som skriver att detta inte handlar om färg, och jag glädjer mig över artiklar som handlar om dem som ingrep när katastrofen var ett faktum. Jag undrar vad jag själv hade gjort. Om jag själv hade sprungit eller om jag hade stannat för att hjälpa dem som blödde.

På lördagen läser jag Monika Fagerholms kolumn om försommarens vålsdåd i Ekenäs, där en ung man mördade sig själv och sin ex-flickvän. Fagerholm är briljant som vanligt och då jag läste om händelserna i Ekenäs visste jag att det låg så fruktansvärt nära Fagerholms berättelser om ond bråd död att hon skulle komma att skriva en dylik text. Vi måste prata med varandra när det sker något så här omskakande. Vi måste prata om våld och de underliggande strukturer som möjliggör ett sådant scenario. Fagerholm skriver om 1) drogerna, 2) idrottsföreningen 3) kvinnorollen. Gå in och läs: Monika Fagerholm: Vi måste tala om mordet: för hennes, offrets skull

Jag är så ledsen att människor mår dåligt och väljer att ta till vapen. Jag är så ledsen att människor inte får hjälp i tid. Kärlek till alla. Ge varandra tid, var ärlig med dina svagheter och kramas ofta.

Ett stökigt inlägg om Ett litet liv

Jag har läst den där boken som alla andra bloggare och instagrammare har läst. Den där tegelstenstjocka romanen på 732 sidor som folk säger att drar mattan under fötterna på en, lämnar en mållös och oförmögen att läsa nåt annat. Ett litet liv (2016) av Hanya Yanagihara.

Det har sagts att boken påminner om The Secret History av Donna Tartt, vilket den på sätt och vis gör genom att skildra ett college-killgäng. Men själv tänker jag mer på Steglitsan, eftersom även den är en tegelstenstung och skildrar en längre tidsperiod. Ett litet liv skildrar i princip hela Judes liv. Yanagiharas intresse för konst, arkitektur, det amerikanska och vänskap är något som gör närheten till Tartt påtaglig.

Ett litet liv får ett mycket gott betyg av mig. Berättelsen får mig att känna så mycket och starkt. Jag älskar Jude och Willem och jag älskar relationerna Jude har till människorna i sin omgivning. Stundvis undrar jag har jag någonsin skulle förmå få så djupa relationer med någon annan. En läsare sa att hon tyckte boken var obehaglig och visst var avsnitten om Judes barndom obehagliga. Men starkare än obehag kände jag fascination. Yangihara gottar sig i våld, blod och självskadebeteenden, när jag läser kan jag känna huden på mina armar bli skurna. 

Det finns så mycket jag kunde säga om Ett litet liv. Som maskuliniteten. Hur Jude och de andra döljer saker från varann på ett stereotypt manligt sätt, för att framstå som starka. Jag börjar tänka på Breaking Bad och hur Walter White där ville "provide for the family" till vilket pris som helst. Ett prov på maskuliniteten då den blir verkligt giftig. 

Vänskap är ett centralt tema i Ett litet liv. Och viljan att leva eller inte vilja leva. En sak som kommit på tal är huruvida man klarar av att läsa Ett litet liv då man känner sig nedstämd. Jag kan ju inte säga nåt om den saken eftersom jag inte känt mig nedstämd under läsningen men för mig var den mest påtagliga känslan ändå en hoppfullhet och en tro på kärleken. Den kärlek som karaktärerna visar för varandra är beundransvärd och får mig att minnas vad som egentligen är viktigt i mitt liv.

Om jag skulle klaga på något skulle jag klaga på längden: nån gång mot slutet engagerar jag mig inte lika mycket. Fast å andra sidan vet jag inte var jag skulle skära ner.. Det andra är att Ett litet liv på ett medvetet sätt trycker på samtliga punkter: den har kort och gott ALLTING som får ett verk att sälja. Det är nästan billigt när man kombinerar allt, det finns ingen själ eller originalitet kvar. Karaktärerna har flashiga karriärer och lägenheter i New York, Judes bakgrund känns som en film jag sett. Ah vet ni Ett litet liv måste ju bli film eller serie för jag vet precis hur allting ser ut i Ett litet liv. Ok. Jag avslutar här. Har du läst Ett litet liv? Om inte tycker jag du inte ska avskräckas pga sidlängden utan helt enkelt hugga tag i boken. Och låta dig svepas iväg.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska