Han tänkte på dem som färger och Arielles första kärlek

 

  

 

"Han tänkte på dem som färger" av Johanna Thydell, om den unga mannen som bara vill ha one-night stands och vars mamma ligger på sjukhus. Två omvälvande händelser följer tätt på varann. Ett för oproblematiskt slut på det hela gör novellen tunn. Innebörden av orden, själva berättelsen, det är som om jag hört den förr. Men den är trygg och mest tycker jag om huvudpersonen och de fina formuleringarna. Som: Han har jord under naglarna. Det kallas sorgekanter.

 

"Arielles första kärlek" av Monika Fagerholm. Det borde liksom ringa en klocka när en novell med det namnet börjar med meningen "Gå med farfar, diplomaten." Ändå letar jag desperat efter en annan kärlek i berättelsen än farfar men den som beskrivs som första kärleken, Daniel, är bara en flyktig parentes.

I novellen finns Monikabilder jag känner igen från förr: badstrand med hopptorn, ung bråd död, flickperspektivet. Tristessen hos Arielle påminner mig om Lolita och flickan i Bonjour Tristesse - något så sorgligt över det hela. Flickan som dör är en utbytbar spelpjäs för mig, hon är i själva verket Arielle. Novellen är snårig men jag gillar det verkligen, det finns så mycket här: exempel på kvinnoförtryck, förebilden som har den unga flickan i ett grepp, livet som är både spännande och fullständigt meningslöst.

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner