Jag spänner blicken i bergen.

 

Jag gör som de flesta andra. Jag följer den gyllene cirkeln. Jag drar fingerspetsen runt, runt glasets gyllene kant. På Island bor 330 000 personer och två tredjedelar av dem bor i området kring Reykjavík. Att bosätta sig utanför huvudstaden är detsamma som att falla utanför glaset. Den gyllene cirkeln markerar utanförskap och innanförskap. De flesta dropparna samlas i glaset liksom invånarna samlas i Reykjavík. Dropparna som spills utanför går förlorade, de sugs in i träytan liksom invånarna utanför Reykjavík hukar sig och blir stenbumlingar i det karga landskapet.

I horistonten avtecknas snöbeklädda bergstoppar mot himlen. De tar bilder av det mäktiga och delar bilderna på nätet; många som inte varit på Island har sett de snöbeklädda bergstopparna. Men bergstopparna försvinner inte då jag stänger av eller då jag vänder bort blicken. De spökar även då jag blundar. Jag är ständigt medveten om mönstret som bergen avtecknar mot himlen, även då bergen är dolda bakom hopträngda hus.

Fram till år 2010 var fiske den största resurstillgången på Island. 2010 spydde Eyjafjallajökul ut ett askmoln som skapade kaos i flygtrafiken. Eyjafjallajökul satte Island på världskartan och sedan dess är turismen tre gånger större är innan, lika stor som fisket. De svarta askpartiklarna lockar. Turisterna korsar gator utan att se sig för. Jag höjer kameran för att fotografera Gullfossen men folk myllrar in från kanterna. Jag sitter i en heitur pottur och försöker lära mig isländska men det är någon som överröstar mina tankar på brittiska: "This is totally amazing. I'm staying here, like, forever."

Inte bara turisterna förstör Island. Islänningarna har stulit värme från gejsrarna. Nu finns bara en enda frisk gejser kvar, den heter Strokkur och har utbrott var femte minut. Efter att jag sett Strokkur går jag upp på en närbelägen, stenig kulle. Det blåser hårt där uppe och regnet svider mot huden. Jag har aldrig varit så nära bergstopparna tidigare, de är spräckliga av snö. Stenarna är knöliga och förhindrar mig från att röra mig obehindrat uppe på bergsryggen, dessutom knuffar blåsten mig åt olika håll. Jag spanar mot bergstopparna. Vem gömmer sig där uppe? Jag har hört. Det dolda folket bor i bergen. Jag spänner blicken i bergen och jag förstår. Det krävs mycket mer av mig än såhär. Vem försöker jag lura egentligen? Jag måste gå in mellan bergstopparna, jag vet det. Jag kan inte stå utanför, bland turisternas kameror, helt och hållet intäckt av nätverket. Det är en lögn att stå på kullen utanför bergskedjan och spekulera. De uppvärmda husen är närmare mig än bergstopparna trots att jag står här uppe. Jag måste vara en av dropparna som faller utanför glaset och sedan måste jag sugas in i bordsytan. Jag måste vandra längre bort, bort till den eviga isen. Och när jag kommer till den eviga isen ska jag ta av mig skorna. Och fortsätta gå.

 

 

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner