Elias undrar hur min skrivprocess ser ut.

För en tid sen frågade Elias hur min skrivprocess ser ut, och eftersom jag är en ~god bloggare~ ska jag nu ta tag i saken och skriva ett inlägg om hur min skrivprocess kan se ut. Så här fungerar det i bloggvärlden: ställ en fråga så får du ett svar.

För det första kan processen se ut på så väldigt många olika sätt. Det finns lika många kreativa processer som det finns projekt. För mig är det viktigaste att låta skrivandet styra processen. Alltså: jag gör inte upp en karta och en timeline för hur det kommer att gå, för jag vet aldrig det när jag börjar. Jag kanske har nån vision av vad som kunde tänkas hända, och jag kanske skriver ner det i nåt häfte nån gång, men jag återgår sällan till mina "planer" för att se om de förverkligats.

Min kreativa process ser ut som så att jag skapar dokument med olika syften eller utgångspunkter och så skriver jag det som driver mig för tillfället. Och sen kan jag kombinera flera scener med varann och märka att de hänger ihop. Om det är nån detalj som skaver i det skedet, så ändrar jag det. Ibland skriver jag i mobilen eftersom jag alltid har den med mig. För att ordna mina tankar och komma fram till vad jag ska skriva, eller skriva synopsis för en scen jag vill skriva en annan gång. Skärmdumpen här ovan föreställer anteckningen jag skrev då jag funderade på min nyaste novell.

Just nu jobbar jag med karaktärer som heter saker som Silver, Milla, Tuukka, Senja, Armi, Maya och Valter. Och de har utformats an efter under en lång tid, i olika häften och dokument som jag inte håller reda på. Längst tid har Tuukka varit med mig, kanske tre år. Han knackar alltid på när jag ska skriva. Silver och Senja var i princip samma person i början men sen märkte jag att de var två ändå. Sånt händer i skrivandet, att personer träder fram ur skuggan. Mest finns de inuti mig just nu, jag har lärt känna dem och vet hur de fungerar. Men så fort jag skriver en ny scen eller försätter dem i en ny situation kan det hända att jag får syn på nya detaljer.

Den senaste tiden har mitt skrivande långt utgått från karaktärerna jag jobbar med. Varje gång jag gör en skrivövning, flödesskriver eller ska skriva en novell så funderar jag vem som passar bäst och så börjar jag skriva. Det är lagom att hålla en karaktär i huvudet som en karta att orientera sig längs med. 

Skärmdumpen här ovan är ett exempel på hur jag kan fiktionalisera verkligheten genom skrivande. Jag skrev de här anteckningarna i mars när jag stod på en balkong och såg ut över stan. Jag samlade upp detaljer och i skrivande stund tyckte jag det blev platt och väldigt tråkigt. Men en tid senare när jag satte mig ner för att skriva på en helt annan plats så hände det något. Jag läste mina stödord och tänkte tillbaka på balkongen och plötsligt blev utsikten Viktig. Det här är min senaste tanke: skriv inte om den plats du själv befinner dig på utan tänk hellre tillbaka på en annan plats och skriv utifrån minnet, stödord eller en bild, det sätter stenarna i rullning.

Just nu jobbar jag med två noveller och en roman. Novellerna är delar av romanen, alltså kunde klistras in där i romanen på olika sätt. Det är för att jag just nu är så ockuperad av min romanidé att allt jag hittar på har att göra med den. Det är lite knepigt att avgränsa och utmejsla ett textsjok ur en roman, men jag tänker det kan vara ganska produktivt på samma gång. I början var det inte heller meningen att min text skulle bli en roman. Men det har hänt det senaste året, och jag har lärt mig tycka om det.

Tycker ni om att läsa om skrivande? Jag vill inte dela med mig för mycket för att jag är rädd att jag ska läsa det här om något år och skämmas för att jag varit så naiv. Jag har inte skrivit nåt på en vecka och det gör mig alltid så ledsen när jag inte har tid. Imorgon ska jag skriva.

Om en månad bor jag inte här längre.

Efter en helg med studentfirande sitter jag nu i min säng i Åbo och har tänt ljusslingan i taket. För ovanlighetens skull är jag ensam hemma och jag laddar upp regnbågsbilder jag tagit från balkongen på en bloggis nära dig. Och jag känner mig så där sorgesam som man bara gör när det är dags att vända blad. Jag är riktigt dålig på att ta avsked från sånt som jag börjat tycka mycket om.

Redan inom den här månaden ska jag säga hejdå åt min adress och mitt sexåriga Åboliv. Oskar har fått praktikplats i Helsingfors och vi flyttar dit för åtminstone ett år, och efter det är allt öppet igen. Det har hänt så jekla mycket inom mig under det här taket. Det har känts så mycket i hela kroppen på olika övergångsställen i den här staden. För sex år sen när jag tog studenten och flyttade var jag så oviss. Att bo annanstans kommer bli roligt på så många sätt men sedan jag fick veta att vi ska flytta har jag flera gånger hittat mig själv promenerande över regnvåt trottoar, liten och ledsen. Det hör väl till min avskedsprocess, och jag antar det bereder plats för den stora känslan som innebär att upptäcka Helsingfors. Övergångar i livet, att ta studenten och flytta hemifrån eller att riva upp rötterna som långsamt rotat sig i ny mark känns på så många sätt.

Annars gjorde Julia en hemma hos-film från den lägenhet där jag nu bor i Åbo och det är också hon som tagit bilden som föreställer mig i inlägget du konsumerar just nu. Ett fint initiativ av Julia, det där med besök hemma hos olika bloggare i olika städer.

Jag tänker på mina och Mikas alla gömställen. Jag tänker på vad gömställe betyder.

Igår var det första juni och vi träffades med Åbokklubben för att tala om Ormbunkslandet (2016) av Elin Bengtsson och blanda somriga drinkar! Jag kände redan på förhand att jag ville blogga omständligt om vår bokklubbsträff eftersom jag var ovanligt pepp, kanske för att det var länge sedan vi träffats och för att Ormbunkslandet väckte så mycket tankar som jag ville prata om. Vi gav boken tre stjärnor av fem möjliga, vilket är samma vitsord som vi gav Vildsvin och Naondel. Ett gott vitsord och en mycket trevlig kväll på elfte våningen.

För att komma ihåg allt vad samtliga tyckte om boken så spelade jag in vår diskussion, och nu sitter jag i tåget mot Helsingfors och lyssnar på bokklubbsträffen igår. Det borde helt klart bli en podd. Vi låter så fjantiga och briljanta. Och mellan varven hörs slurpande och knaster från chipsätande. *mys* Väldigt stor del av diskussionen handlar om saker "på sidan av" boken, men jag ska försöka hålla mig till boken här. En intressant fråga vi tog upp var hur olika personer läser boken och det var smått komiskt att Lina som studerar nationalekonom exempelvis hade funderat på hurdan hyra Margit, Paco och Ina betalade för lägenheten i Malmö. Julia å andra sidan tyckte mycket om språket och formuleringarna, medan jag tyckte författaren ofta var lite för kortklippt. Vi enades om att många väldigt centrala samtal utelämnades, såna samtal vi verkligen velat höra. Som när Margit slutligen berättar för en nära person om förhållandet hon haft med sin bror.

I Ormbunkslandet trängs många stora teman. Man kunde nästan säga att det är *för mycket* för att fungera. Det allra mest akuta temat är INCEST eftersom Ormbunkslandet handlar om att Margit och hennes bror Mika haft en sexuell relation och att de nu skiljs åt för första gången, när Mika åker till armén och Margit flyttar till Malmö. Ormbunkslandet är den plats där de två får vara tillsammans. Några av oss tyckte att den här tematiken kunde ha utvecklats ännu mer, fått vara bokens enda tema. Jag kände att jag inte kom nära skildringen av deras intimitet, flera av oss kände att vi inte riktigt förstod vad som drev dem till att ha sex med varandra, annat än att det var någon sorts naturlig följd. Bengtsson lyckades ändå med att göra Margits och Mikas relation till vilken nära relation som helst.

Ett brännande tema i boken var AKTIVISM. Ina vill göra uppror, leder demonstrationer och strider mot rasism och förtryck. Jag tycker Ina inte var en så trovärdig karaktär, det kändes som om hon saknade något. Lina och Sara tyckte hela aktivist-tematiken var ganska klyschigt skildrad, och Lina tyckte det borde varit något mer än att dyka bland sopor, demonstrera och invadera hus. Och ungefär i det här skedet av podden konstaterar vi att Saras undre läpp svällt upp av att hon ätit apelsin. Vi pratade om privilegier. Om att en vit medelklassperson får välja att ta ställning i rasistiska frågor, medan den som utsätts för rasism inte har ett val.

Ett tredje starkt tema var IDENTITET eller Margits identitetsskapande, att bli självständig. Jag tyckte det bästa med Ormbunkslandet var hur jag anefter lärde känna Margit och förstå hennes temperament. I relation till Mika var Margit dominerande, och hon hade också nån form av adhd. Ensamhet var ett viktigt tema för både Julia och mig, hur Margit först lärde sig att överleva utan Mika och sedan småningom började trivas med ensamheten. Några av oss tyckte att barndomsskildringarna var det intressantaste, medan jag tyckte hela den nya tillvaron i Malmö som 19-åring var mest spännande: det blev som om hela Malmötillvaron med jobbet på gravgården och i aktivstkretsarna blev Margits nya Ormbunksland, hennes sätt att omformulera fantasilandskapet i en verklig vardag. Jag tycker om Margits inställning till livet, att hon förstår att livet inte handlar om samhällets regler och prestationer.

Nu när jag skrivit om Ormbunkslandet känns tre stjärnor nästan som ett vitsord i underkant. Fast det tyckte jag även om Vildsvin, som jag personligen gav fler än tre stjärnor åt. Ormbunkslandet var verkligen en fin bok, och ett mycket lämpligt underlag till en bokklubb för det fanns så väldigt mycket att prata om. Jag gjorde många hundöron och tänkte även mycket på rumslighet, att jag gärna skulle använda Ormbunkslandet för att skriva en essä om rumslighet. Åh. Vad bra Ormbunkslandet ändå var. Det är konstigt hur ens känsla för en bok lever över tid.

Majkultur: Babel, Twin Peaks & Levant.

Film
Get out. Jag såg en briljant film, nämligen Get out av Jordan Peele. Filmen är smart, creepy och spännade, samt lägger korten på borden vad gäller rasism och förtryck. Get out är en mörk satir av samhället och av psyket, och filmen tar en helt galen, överraskande vändning i andra halvan. Somliga karaktärer är obehagliga, oförglömliga och filmen är spännande både på handlingsnivå och psykologisk nivå. Get out är ett mästerverk, bara se den.

Litteratur
Kris av Mirjam Tuominen
Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg
☆ Ormbunkslandet av Elin Bengtsson
☆ Tidig tvekan av Mirjam Tuominen
(ingen av böckerna fick ett hjärta den här månaden </3)

Serier & teve
Twin Peaks s3. Twin Peaks är tillbaka! Efter de två första avsnitten var jag lite skeptisk men efter fyra avsnitt var jag ombord. Nu längtar jag efter mer. När man kollar på Twin Peaks (David Lynch) gäller det att släppa taget och bara *åka med*. Det är viktigt att inte tro att säsong 3 ska vara detsamma som säsong 2, utan att det är nåt helt nytt. Och att låta sig fascineras av detaljer, tillåta sig vara irriterad och tillåta sig att underhållas av allt det bisarra. Jag ska återkomma med fler tankar om säsongen när jag sett klart. Just nu är jag mest imponerad av rollen som Kyle MacLachlan spelar, och jag kan berätta att den första scenen med Wally "Brando" Brennan (Michael Cera) gjorde mig upprymd på så många plan. Helt galen scen, så träffsäker, obekväm och så rolig. Du kan peppa med att läsa Taivassalos kolumn: Nästa gång jag ser mig är det inte jag: TWIN PEAKS - det händer igen.

Babel. Jag ser sällan på SVTs litteraturprogram Babel, men den här månaden har jag sett ett avsnitt, nämligen avsnitt tio som sänds från Helsingfors. Ett måste då Martina Moliis-Mellberg inleder avsnittet med att läsa ur sin A. Jag har annars svårt att ta mig tid för att se på teve och har aldrig fastnat för Babel. Undrar vad det är som inte passar mig? Det kan hända att jag skulle gilla Babel bättre om varje avsnitt fokuserade mer tydligt på ett tema eller ett författarskap, alltså fungerade mer som dokumentäravsnitt. Det blir så kortklippt nu och hela studiomiljön känns lite dammig.

Podcast & radio
Hietanen & Kela. Svenska yles litteraturpodd heter tillfälligt Hietanen & Kela då Henrikson är föräldraledig. Och jag skrev ju om deras podcast då den var nystartad men framförde även en lätt önskning om att få höra mer personliga reflektioner. Podcasten har hela tiden blivit bättre och bättre, och klarade även övergången till Kela med hedern i behåll. Nu tycker jag det nya paret överträffade sig i förra veckans avsnitt och vill ge dem en extra puff: Avsnitt #19 Viva Italia! där de talar om Silvia Avallones Stål som utspelas i Neapel, och de delar med sig av egna erfarenheter av flickskap, kön och makt. Lyssna!

Musik
Iiris Viljanen. Jag har stiftat bekantskap med den finlandssvenska sångaren Iiris Viljanens låtar den här månaden. Om du tycker om kryptiska lyrics, närvaro och Vasas flora och fauna kommer du definitivt tycka om Iiris Viljanen. Hennes senaste album heter Mercedes och jag tycker särskilt mycket om låtarna Total Eclipse of the Heart och Plötsligt ful.

Utställning & upplevelse
Poetry pub. Vårens sista Poetry pub på Skärgårdsbaren.
Klubb Tigern. Helsingforsbaserade Ny tid och Tigern gjorde en turne i Åboland, vilket jag tycker var ett smart drag av dem. Såg ett samtal mellan Ylva Perera och Marcus Prest, lett av Ylva Larsdotter, där de funderade på bl a öken som tema i texten. Det fina med dylika litteraturevent är också det mingel som uppstår i anknytning till dem.

Mat & dryck
Levant. Vegerstaurangen Levant har kommit till Kallio, och vi var där en lördag och åt meze som fick mvg i betyg!
DiTrevi. Det var egentligen i slutet av april som jag blev bjuden på tapas vid DiTrevi i Åbo, men jag bloggade inte om det då vilket var synd eftersom jag tyckte mycket om maten där. En del av de tapas vi fick var rätt basic medan t.ex teriyaki laxen var nåt extra. Och god sangria till.

en kväll när döttrar lutar armbågar allmänt mot spiselkransar i egnahemshusområden

Hej från Pellinge där jag skriver och läser vid havet. Lyssnar på Radio Vega, badar bastu och äter grillad sparris. Det är skönt här. Jag tänkte blogga om en bok jag ägnat mig lite tid åt, nämligen Handbok att bära till en dräkt (2016) av Catharina Gripenberg. Jag skriver inte "läst" eftersom jag bara bekantat mig med boken och alltså inte riktigt kan "ringa in den" eller hur man nu ska säga. Handbok att bära till en dräkt är en bok jag kommer fundera på länge.

En omfattande recension av verket som jag tyckte om var följande: Strövtåg på slätten, med läsanvisning av Mia Österlund. Gripenberg är en av våra främsta svenska poeter sedan hon belönades med prestigefyllda Sveriges radios lyrikpris. Jag såg henne på Författarserien i Åbo i oktober och fascinerades då verkligen av hennes läsning ur Ta min hand det vore underligt. Det blir som att jag hör hennes röst då jag läser hennes dikter nu.

Det fina med Handbok att bära till en dräkt är att Gripenbergs poesi utgår från rollen som flicka. Omslagsbilden och titeln fungerar som utgångspunkt i läsningen. Boken är en handbok, en dräkt, en bok om roller, släkter, flyktighet och platser. Inte en lättillgänglig berättelse utan ett utforskande av alternativ. Skrivandet är viktigt för texten, hur processen och språket är och lever ett eget liv. Jag tycker Gripenbergs poesi också känns uppdaterad, fräsch, genom överraskande val, global prägel och engelskspråkiga ord. Tillgängliga meningar och små situationsskildringar varvas med listor och uppräkningar av olika slag. Allt som allt en spännande väv av betraktelser och begrundanden. 

Urusla villkor tystar kulturkritiken

Mitt namn står som underteckning till en debattartikel om villkoren för kulturkritik, som krivits av Ylva Perera och publiceras av flera tidningar i Svenskfinland. Nu är texten tillgänglig även online: Urusla villkor tystar kulturkritiken – vi kräver förbättring!

Jag är medlem i Intresseföreningen för finlandssvenska kritiker och om du känner dig träffad tycker jag att du ska mejla oss: ifffkontakt@gmail.com. Vi är ett litet sällskap som funderar på hur villkoren för kulturkritiken ska förbättras. Som det nu är, sköts kritiken ofta på frilansbasis, vilket föder ett hårt klimat av konkurrens och dessutom är dåligt betalt. Om en tar emot jobb för oskäligt lågt arvode straffar det samtliga. Det är därtill svårt att utvecklas som kritiker eftersom en sällan eller aldrig får feedback för sina texter. IFFF tänker att det borde finnas en byrå som tog hand om finlandssvenska kritiker.

Det är säkert många som tänker att kulturkritik bara är en sorts marknadsföring eller att det rentav är onödigt, men kulturkritik är en konstform (då det finns resurser = tid och pengar) och nödvändigt för kulturens fortbestånd. Kritikernas uppgift är inte att synliggöra produkter utan att gå i dialog med dem, problematisera och ta verket eller konsten till den nivå den förtjänar. Tatjana Brandt sa i ett föredrag att litteraturen realiserar sin potential i samtalet, vilket jag tyckte var mycket träffande och jag har tänkt på den meningen sedan dess. Litteraturen behöver sin läsare, och det är i mötet med och kring litteraturen som den verkligen kommer till sin rätt. Att höra någon insatt berätta om ett verk eller läsa en omsorgsfullt skriven recension kan vara ögonöppnande, lärorikt och njutningsfullt.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska