Fyra events att markera i din kalender

Hej hallå vi är halvvägs inne i augusti och jag har inte så mycket tid för att blogga. Jag läser Ett litet liv av Hanya Yanagihara och bär hem bokhögar från Förlaget. Jag plockar vinbär och bockar av saker från sommarens bucket list: att simma i möträsk och baka pavlova. Men jag tittar in här för att det finns fyra datum som ni mycket gärna får skriva upp i era kalendrar 

Releasefest för Vad heter ångest på spanska? redan nu på onsdag då vi firar Kugges bok men också Människohundarna och där jag kommer läsa ur min text Quercus Rubra.

Öppet hus hos Förlaget på Konstens natt då du kan titta in för att mingla, köpa böcker och lyssna på läsningar. Jag kommer kanske att läsa där. Vi lever i spänning.

Vasas flora och fauna uppträder i Sibbo på festivalen Ihan Pihalla som jag är med och ordnar. En gratis spelning av Vasas flora och fauna, dessutom blir det konstinstallation och picknick och allt som är trevligt.

Releasefest för Människohundarna för dig som bor i Åbo eller känner för att besöka staden en fin lördag kväll. Det bjuds på bubbel och jag lovar att vår favo ratatait Anne Hietanen är där. Alltså kom dit nu bara!

Julikultur. Festival, Sommarprat, The Handmaid's Tale.

Film
☆ Min granne Totoro (1988). Jag har tänkt se Totoro typ i tio år men aldrig fått det gjort. NU ÄNTLIGEN såg vi den. Se den om du har lust att sen nåt animerat, mysigt och lagom sorgligt.
☆ Okja (2017). Vi såg den nya Netflixfilmen Okja med min lillebror en dag på stugan. Den var ganska cute och tog ställning emot köttindustrin, men jag tyckte det blev för mer fokus på politik än på själva berättelsen. Ni vet när syftet med filmen tar all uppmärksamhet. Fast om man letar efter en pedagogisk film som problematiserar köttindustin genom en fiktiv berättelse så är Okja ultimat.

Litteratur
The Handmaid's Tale av Margaret Atwood ♡
☆ God morgon av Susanne Ringell
Själarnas ö av Johanna Holmström ♡
☆ Under jorden sjönk av Miriam Tuominen

Serier & teve
☆ The Handmaid's Tale. Jag älskade romanen Handmaid's Tale och uppskattar att HBOs nya tv serie med samma namn långt utgår från boken. Det är främst i de fyra sista avsnitten som skillnaderna börjar märkas. De valde att gestalta ett lite tydligare motvärn och utvidga karaktärer som inte fått utrymme i boken. Kort och gott en sevärd serie, särskilt om du inte har lust att läsa boken.

☆ Six feet under season1. Vi har börjat kolla på Six feet under, som jag hittills tycker mycket om! Karaktärerna är underfundiga och mångfacetterade, jag tycker om den mörka humorn och så känns det som om serien tar upp kontroversiella frågor och problematiserar dem ur olika vinklar. Innehållsmässigt är serien inte ofräsch fastän den spelats in på början av 00-talet. Estetiskt märks det att serien är äldre och så är tempot trögt ibland men jag tycker det bidrar till charmen.

Musik
☆ Ruisrock. Jag gick på söndagens Ruisrock för att kolla på Ultra bra. Till på köpet såg jag Zara Larsson, Anssi Kela och Vesala. Publiken var så himla pepp under Ultra bras spelning. Jag har lyssnat en del på bändet de senaste åren och det var nice att höra dem live eftersom de hade en stor uppsättning musiker på scen och deras låtar är så fiilis. Jag har faktiskt aldrig förr varit på Ruisrock och var kanske lite besviken på att festivalen kändes som ett studieevenemang eftersom medelåldern där var så låg och många var alltför berusade. Det kändes också som om folkmassan var lite över kapacitet? Men stranden som scen i finaste sommarväder hade hög wow faktor. Annars var jag positivt överraskad av Vesala. Hon var väldigt stärkande och hade bra lyrics och dansanta låtar. Zara Larssons spelning var väldigt satsad, med koreografi och välplanerade mellansnack och så.

☆ Pori Jazz. Jag var också en dag på Pori Jazz, främst för att se Erykah Badu! Hon är legendarisk, sjöng både låtar från nya skivan och från 90talsalbumet Baduizm. Hon var lagom mycket diva och coolness kombinerat med ödmjukhet. Jag tycker mycket om stämningen på festivalområdet fastän den nog var bättre förr då det inte fanns lika stora alkoholområden. Förr var det alltså tillåtet att ha med sig sin egen picknick korg med vinflaska och tro det eller ej men det funkade väldigt bra. Anyway. Pori var så nice att jag redan där började planera att köpa tredagarsbiljetter till nästa år. Vi såg också Grace Jones och Chaka Khan men förutom Erykahs spelning gillade jag Cory Henry & the Funk Apostles bäst. De hade så skön positiv energi. Annars tycker jag det är ganska svårt att skriva om musik, hoppas jag inte uttrycker mig väldigt krystat här nu.

Podcast & radio
Svenska sommarprat. Jag har lyssnat på följande svenska sommarprat: Cherrie, Johannes Anyuru, Linda Boström Knausgård, William Spetz och Linnéa Claeson. Tyckte mycket om dem, jämfört med Vegas sommarprat har de svenska väldigt mycket tyngd tycker jag. De framstår som mer genomarbetade, kan tänka mig att de fått redaktörshjälp. Jag rekommenderar särkilt Anyurus tankar om främlingsfientlighet, Cherrie för tankarna om att växa upp i Finland och Claeson för en feminstisk kick. 
☆ Vegas sommarprat. Bland Vegas sommarpratare lyssnade jag på Ellen Strömberg, Linnea Skog, Malin Kivelä, André Linman och Eva-Stina Byggmästar. Rekommenderar särskilt Byggmästar och Strömberg, den tidigare om du har lust att fundera på poeticitet och konstnärsskap.

Utställning & upplevelse
☆ Teurastamo Poetry Slam. Jag gick på Poetry Slam till Teurastamo och imponerades av estradpoesiscenen. Det var mysigt att sitta utomhus och området vid Teurastamo är stämningsfullt. Där finns flera barer och restauranger och även bord och grill där det var okej att fixa sin egen mat vilket jag tyckte mycket om.
☆ Beerger. Det dyker upp nya restauranger och barer i Helsingfors på löpande band men en av sommarens nya terasser som jag gillade starkt var Beerger som ligger i Telakkaranta. Där spelar djs om kvällarna, ölen är extragod och fabriksmiljön vid havet har rätt vibe.
Botaniska trädgården i Helsingfors fick ett eget inlägg.
☆ Lappvikens sjukhusområde i Tölö och omgivande gravgårdar är stämningsfulla och historieladdade miljöer att promenera i. Vid Lappviken finns också tex lunchrestaurang och ett galleri (som jag tyvärr inte lyckats tajma ett besök till eftersom det alltid är måndag då jag rör mig där). På gravgården kan man leta efter bekanta namn (som Alvar Aalto och Tove Jansson) och se på fina skulpturer.

BILDBOMB från min favorithögtid.

Den här helgen hade vi Kräftisolympis igen. Kompisgängets viktigaste årliga tradition då vi drar ut till något sommarställe. Vi grillar, lyssnar på hits från början av 00-talet, eldar bastu, kryper upp på stenen ute i vattnet tillsammans, har en kreisi sommarolympiad där vi bl a testar minnet och gissar smak i babymat, solar på ställen som ligger i lä, sjunger snapsvisor på flera språk, skalar kräftor, blandar mimosa och kramas. Vi spelar would you rather tills helt för sent och precis innan gryningen placeras en napue i min hand.

Allt är inte hundra procent härligt hela tiden. Vi sover dåligt men mycket tätt ihop och sitter tysta ibland. Ibland känner jag mig missförstådd. Någon har betalat för kräftor och andra har handlat allt som krävs för brunchen. Somliga blir stungna av myggor, andra får vin över sig och de flesta fryser i blåsten när natten lägger sig. Vi går till utedasset tillsammans och diskar stora högar med tallrikar. Det finns vattendunkar som blir tomma och burana-tabletter och kortisonsalvor konsumeras. Vi gnabbas med varandra. Nån gång har vi kontakt med fastlandet och alla bär på någon form av ansvar, sorg och trubbel.

Men vi har Kräftisolympis tillsammans. Med allt vad det innebär. Klipporna är släta och varma och jag stannar upp gång och gång för att bara känna på havsbrisen, lyssna till pågående diskussioner längre bort, vila blicken på ett flöte som ligger på ytan. Jag känner mig så lyckligt lottad över att få vara jag just där, just då.

Det är väl det fria med sista anhalten. Där kan du i varje fall vara dig själv.

Hej från Pellinge! Själen mår bra här, av att möjligheterna är begränsade. Av ensamheten, stillheten, friden. Jag som vanligtvis är så rastlös och virrig behöver den här påminnelsen.

Igår bearbetade jag mitt manus en del. Men det är så nu, att jag känner att jag mest trampar vatten. På fredag ska jag skicka texten till min läsare och jag ser fram emot att göra det. Få höra nåt, vad som helst. Kanske det börjar kännas så här när det är klart? Att vad mer kan jag göra? Med det inte sagt att jag är helt färdig, jag är säker på att det finns mycket  som kan klippas och klistras ännu. Men det är svårt att se det själv. Varannan dag tycker jag om det jag skrivit och varannan dag känns allt ihåligt och löjligt.

Nåt som är läsvärt och som definitivt inte är ihåligt är däremot Johanna Holmströms roman Själarnas ö (2017). Här märks det att texten bearbetats omsorgsfullt och med mycket kärlek. Själarnas ö är löst baserad på tillvaron och personer som vistades på Sjalö hospital, ett mentalsjukhus för kvinnor som stängdes på sextiotalet. Holmström har satt sig in i kvinnornas situationer med stor känsla. Jag kommer nära dem, förstår deras sätt att agera och ser mig själv i dem. 

Först handlar det om Kristina som dränker sina barn och sedan om Elli som lever rövarliv och till sist om Sigrid som vårdar dem båda. Jag fattade starkt tycke särskilt för berättelsen om Elli, jag var lite mindre engagerad av Kristinas öde kanske eftersom det utspelade sig på slutet av 1800-talet och det syntes i språkdräkten. Själarnas ö innehåller mycket politik, synen på kvinnor och mental hälsa. Berättelsen spänner över en lång tid, fyrtiotalets krig och fascism sätter sina spår i händelseförloppet. Särskilt tyckte jag om tankarna om frihet kontra fångenskap. Är friheten verkligen mer värd än tillvaron på Själö, där kvinnorna får vara sig själv och inte behöver passa in i det rådande samhällssystemet? Själarnas ö är lätt min favorit bland Holmströms romaner - viktig, vacker och väl sammanhållen.

Ömhetsmarker är ett landskap som inbegriper en förteckning av rum där diktjaget kan skapas, skriva och finnas i relation till andra.

Jag har recenserat diktboken Ömhetsmarker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen för Lysmasken: Två författare, ett verk, många rum (läs recensionen i sin helhet där).

Pärm och titel för tankarna till hud, och ingjuter förväntningen på att boken kommer att vara ett verk där en intim vänskap står i centrum. Skrivandet är den kraft som förenar diktjaget med sin vän och för dem bägge till platser där de inte varit, låter dem kommunicera kring det onämnbara och närma sig varandra på ett flyktigt och öppet vis. Vänskapen föder skrivandet och skrivandet föder vänskapen. Texten är ett material som öppnar upp:

Ömhetsmarker är en hyllning till den nära, kvinnliga vänskapen och särskilt vänskapen mellan två skrivande. Tankarna går till Eva-Stina Byggmästars I tvillingarnas tecken (2015) där diktjaget speglar sig i en annan kvinna, genom Emily Dickinson och Marilyn Monroe, samt till det intima, litterära samspelet mellan Edith Södergran och Hagar Olsson. Ömhetsmarker har mottot: "Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig."

Att Hagelbäck och Nielsen valt att skriva ett diktverk tillsammans är nyskapande och väcker mycket tankar. Samtidigt som jag gärna vill veta var gränsen går mellan de två skribenterna, är det uppenbart att meningen inte är den. Med undantag av verkets första dialogdikter upplevs diktjaget som en enda. I den första läsningen av verket förmår jag inte tänka på nåt annat än de två författarna, vilket stör läsningen och gör mig besviken då jag läst klart, eftersom dialogstrukturen inte bibehålls genom verket. I omläsningen är jag mer ödmjuk gentemot dikterna och bäst tycker jag om dikterna då jag slutar tänka att författarna är två.

Ömhetsmarker är ett landskap som inbegriper en förteckning av rum där diktjaget kan skapas, skriva och finnas i relation till andra. Samtidigt konstrueras också ett landskap där jaget kan frigöras och upphöra, vilket hon gör i den avslutande dikten "Titel" där diktsamlingen sluts som en cirkel. Ömhetsmarker utmynnar i det milda, grundläggande och det gemensamma: "Till sist: magert ljus, vintergrönt. Våra arkaiska ömhetsmarker."

Män som stör på festival.

Ruisrock 9 juli kl 21:21. Stranden badar inte längre i sol. Vi dansar till Zara Larsson, det är trångt i folkmassan och trycket runt kroppen är starkt. Till skillnad från Ulta bras spelning är Zara Larssons amerikansk - finslipad men lite opersonlig. Jag tänker att allt hon säger och gör på scenen är inövat och det gör att en del av charmen går förlorad.

Ljudet från ett gäng stökiga unga män närmar sig bakifrån. Jag känner spritandedräkten i luften, de bestämmer sig för att stanna bakom oss. Han som står bakom mig rör sig yvigt, jag tänker att berusningen får honom att förlora sin kontroll. Jag försöker att inte låtsas om dem, fortsätter dansa. Det går inte att ignorera dem när de börjar skrika, hundra meter från scenen är det ingen chans att Zara Larsson hör dem men jag skäms ändå. De skriker att de älskar henne, att de vill att hon ska ta dem hem.

När den som står bakom mig nuddar i mitt huvud med armbågen tänker jag att övertrampet är tillräckligt stort, så jag vänder mig om och möter deras rödbrusiga, barnsligt uppspelta ansikten. Jag frågar om han kan flytta ett par centimeter bakåt. Han ser överrumplad ut och bestämmer sig för att förlöjliga mig istället för att tro på vad jag säger. Jag säger att han slog mig i huvudet med sin armbåge. Då ser han uppriktigt ledsen ut för en sekund men det går över fort och han frågar varför jag måste vara så tråkig, han lägger handen på min axel och jag ruskar av mig den.

Vi är två stycken och de är fem, vi förflyttar oss några meter bort. Jag önskar ändå jag fått stå kvar. Att det varit de som fattat att gå bort. Det besvärar mig att de inte möter motstånd när de beter sig som grobianer. Det besvärar mig att de kanske inte minns mig, att de inte bryr sig, att de inte förstår hur mycket de stör.

Pori Jazz 15 juli kl 18:08. Vi dansar till Cory Henry and the Funk Apostles, bakgrundssångarna dansar koreograferat och svettas i solen och Oskar lutar sig till mitt öra, berättar att trummisen var den sista att spela med Prince innan han dog. Cory Henry har en glädjefylld energi som smittar av sig, jag skrattar med honom och deras cover av Hit the road Jack.

Vi står så nära scenen att det känns som om vi kan röra dem. Mellan låtarna är det tyst, bändet dricker lite vatten, talar med varandra. Då är det en ung man nära mig som tar sig chansen att ropa Soittakaa paranoid. Det hörs utspridda skratt i publiken. Jag tänker att det är tur att han ropar på finska eftersom bändet inte talar finska. I fortsättningen mellan låtarna fortsätter samma individ att ropa. Han ropar att de ska sjunga på finska istället. I början skrattar några andra i publiken men snart märks det att ingen längre är road. Jag undrar varför han vill ha uppmärksamhet där i publiken, varför han inte kan nöja sig med att stå bland alla andra och titta upp mot scenen? Till sist ropar han: ”well done monkey”. Mellan honom och mig står en ung tjej, jag tror de är där tillsammans och när jag försöker se på honom tittar hon på mig. Hon är mycket söt, jag undrar om hennes leende är urskuldande. Jag undrar vad hon gör där tillsammans med honom? Eller är det något jag inte förstår? Jag skäms för att den unga personen ropar på engelska och bändet kan höra honom, jag är ledsen för att ingen säger ifrån.

Efter en stund försvinner den unga mannen bort, jag kan njuta av de sista låtarna, publiken hoppar. Jag fortsätter undra. Om det är okej att ropa vad som helst åt personer som befinner sig på en scen. Hur står artister ut med att bli objektifierade och kommenterade? Jag undrar om jag är den enda som bryr mig? Om jag är den enda där i folkmassan som blev arg?

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska