en kväll när döttrar lutar armbågar allmänt mot spiselkransar i egnahemshusområden

Hej från Pellinge där jag skriver och läser vid havet. Lyssnar på Radio Vega, badar bastu och äter grillad sparris. Det är skönt här. Jag tänkte blogga om en bok jag ägnat mig lite tid åt, nämligen Handbok att bära till en dräkt (2016) av Catharina Gripenberg. Jag skriver inte "läst" eftersom jag bara bekantat mig med boken och alltså inte riktigt kan "ringa in den" eller hur man nu ska säga. Handbok att bära till en dräkt är en bok jag kommer fundera på länge.

En omfattande recension av verket som jag tyckte om var följande: Strövtåg på slätten, med läsanvisning av Mia Österlund. Gripenberg är en av våra främsta svenska poeter sedan hon belönades med prestigefyllda Sveriges radios lyrikpris. Jag såg henne på Författarserien i Åbo i oktober och fascinerades då verkligen av hennes läsning ur Ta min hand det vore underligt. Det blir som att jag hör hennes röst då jag läser hennes dikter nu.

Det fina med Handbok att bära till en dräkt är att Gripenbergs poesi utgår från rollen som flicka. Omslagsbilden och titeln fungerar som utgångspunkt i läsningen. Boken är en handbok, en dräkt, en bok om roller, släkter, flyktighet och platser. Inte en lättillgänglig berättelse utan ett utforskande av alternativ. Skrivandet är viktigt för texten, hur processen och språket är och lever ett eget liv. Jag tycker Gripenbergs poesi också känns uppdaterad, fräsch, genom överraskande val, global prägel och engelskspråkiga ord. Tillgängliga meningar och små situationsskildringar varvas med listor och uppräkningar av olika slag. Allt som allt en spännande väv av betraktelser och begrundanden. 

Rakkaus niinku

Jag har aldrig läst en bok som liknar Rakkaus niinku (2016) av Johannes Ekholm. Den är en unik snöflinga *lol*. Den är som personer jag träffar dagligen: cyniska, ifrågasättande, briljanta, lite självupptagna och enerverande. Lätt deprimerade och nedstämda, ensamma och i jakt på meningen med allt. Boken är ganska tungläst eftersom replikerna är långa och väldigt informativa. Ibland tänker jag att varje karaktär är en google, att varje karaktär i själva verket är en dator, vilket fiktionaliserar dem. De lägger liksom fram sina ord för smart för att va verkliga.

Hela boken är uppbygd på dialog och vilar på premissen att huvudpersonen Joona har spelat in allting med sin iphone och transkriberat samtalen exakt som de varit till bokform. Boken innehåller mycket meta-diskussion om konceptet bok, om Joonas projekt, om skrivande. I samtliga dialoger syns det hur personerna som är inblandade kolliderar med varandra, om och om igen. Joona för mycket samtal med sin pappa, som är författare och skrivit böcker som påminner om Knausgårds kamp. Det är träffande hur Joona och hans pappa inte möter varann, hur de har så avsevärt olika blickar på sin omgivning.

Bäst tycker jag om chattsessionerna som Joona har med SAD91RL om nätterna, och så tycker jag om hur berättelsen slutar. En bok som jag tycker ni ska nosa på, den kommer i svensk översättning på Förlaget i höst! Allt som allt är Rakkaus niinku en bok som inte har sin motsvarighet någonstans, som experimenterar, som andas JUST NU och som gestaltar en situation som känns högaktuell för så många unga medelklasspersoner idag. Som ifrågasätter ordningen i världen och som funderar på alltings meningslöshet och de små ting som är lycka och kärlek.

I samma ögonblick kommer bombnedslaget. Hennes kropp slungas ut mot trappan och blir begravd under spillror.

För ovanlighetens skull kommer här ett boktips från fyrtiotalet. Nämligen novellsamlingen Kris (1946) av Mirjam Tuominen, som var en finlandssvensk författare. Hon debuterade 1938 och Kris utkommer året innan Tuominens mest kända verk som heter Besk brygd. Tuominen har varit okänd för mig tills rätt så nyligen, då jag börjat fundera på möjliga författare och teman att forska om. Jag vill lyfta fram en kvinna som inte tidigare fått så mycket utrymme och helst av allt vill jag jobba med noveller. Men allt det här är bara i början och vi får se var jag hamnar.

Tuominens prosa är mycket mörk och hon skriver om andra världskriget, om fascismen, om ondskan som finns i oss alla. Hon skriver om vacklande psyken och humorn som finns i hennes texter är djärv. Samtliga dessa teman är relevanta än idag, vilket gör motiverar valet av författare. Jag tillalas mycket av det här verkets titel. Kris. Och jag drar mig från att läsa de samlingsvolymer som finns av hennes verk, söker just nu med ljus och lykta efter orginalutgåvor av verken.

Novellen som fångar mig mest i Kris är Bortkastad kropp som även är den kortaste texten, bara tio sidor lång. Novellen tar sin början i hopplösheten, med "Långa, slitande snyftningar ur mörkret." Ett par ligger i sängen och hela sovrummet är laddat av desperation. Mannen är ondskefull, men ändå erbjuder han kvinnan ömhet. Det är under kriget och det går bomblarm. Mannen måste lämna kvinnan och hon undrar om det ens finns någon poäng i att söka skydd. När hon slutligen bestämt sig för att överleva, när hon hittat en strimma hopp, öppnar hon dörren, och i samma ögonblick kommer bombnedslaget som slungar hennes kropp, och begraver henne under spillror.

Ett verk och ett författarskap att vända sig till med frågor om ondska och livets mörker.

Jag går hem efter det här glaset. Orkar inte med substanslöst chit-chat

Det har blivit maj och jag har känt en del spleenish (typ melankoli). Svenskfinland har fått ett seriealbum av ett helt nytt slag: Spleenish av Ulla Donner. Jag är inte den första ratata-bloggaren som noterat detta, och själva exemplaret jag läst är också lånat av Rebecca från kulturvis.

Som de flesta tyckte jag det fanns hög igenkänningsfaktor i boken, jag kunde utbrista JA EXAKT vid gestaltningen av en typisk karaktär. Men på nåt sätt lämnades jag suktande efter mer, som fått mig att vela dröja kvar och läsa en gång till. Mer fullsmockade uppslag med finurliga detaljer, som detta här nedanför, djärvare drag, ett verkligt genomborrande av det som är spleen. Kanske ett tydligare persongalleri? Som det nu var bläddrade jag vidare för snabbt och lämnade boken bakom mig för lätt. 

Känslan av uttråkan och cynism är nåt som kännetecknar vår generation, Spleenish är en inkörsport till det temat. Den unga personens livsångest och grubblande över sin plats i världen kan dock leda längre: till depression, missbruk, marginalisering. Jag hade önskat att Donner gått dit. Gått till det som gör ont, fått mig att känna att det verkligen gör ont.

Men visst vill jag se fler seriealbum av det här slaget i Svenskfinland! Spleenish är som en lätt mix av Liv Strömqvist, Ellen Ekman, Bim Eriksson och det feminstiska gardet i serietecknar-Sverige.

God morgon veckan

Det är inte morgon längre, men bilden jag tog i förmiddagssolen imorse får ändå beteckna starten på en vecka. En vecka som kommer avslutas med vappen och som innehåller ett Poetry slam på torsdag. Välkommen dit, det finns fortfarande plats om du vill tävla!

Veckoslutet var skönt. På fredagen somnade jag tidigt, på lördagen knixade jag med en novell som jag har under arbete just nu och åt lördagsgodis tillsammans med Rakkaus niinku. På kvällen drack jag drinkar, firade Sara och dansade mer än på länge vilket var roligt. På söndagen tjuvstartade jag vappen med hotdogs på balkongen och läste en fenomenal essä av Ylva. Hon skriver så vettigt om dagens feminism: "Problemet med dagens nyliberala identitetspolitiska feminism är att fokus läggs på synliggörande istället för på förändring. Det här leder till att verklig jämställdhet lyser med sin frånvaro, trots att ordet ”feminism” syns överallt."

Det är vår i luften och det skrivande Svenskfinland har belönats med en ny Författarskola ledd av Mia Franck och Monika Fagerholm. Älskar deras kursbeskrivning, sök dit om du vill börja en ambitiös skrivkurs i höst. Mer om skrivande: den här veckan gästinstagrammar jag för Litterärt skapande, vilket betyder att jag kommer lägga upp ett skriv- och läsreleaterat inlägg om dagen.

Jag är nästan klar med min essä om prosaåret 2016 i Svenskfinland, som kommer publiceras i Finsk tidskrift juninummer. Det har tagit en god stund eftersom verken är 37 stycken till antalet och jag gick in för att säga nåt om exakt varje verk. Ikväll har vi bokklubbsträff om Vildsvin, förra gången var innan påsk och då sågs vi hemma hos mig. Vi pratade om Bildhuggarens dotter av Tove Jansson som ju är ett helt fantastiskt verk. På instagram skrev jag att väven av fiktion, idérikedom och Toves sätt att uttrycka sig i text höjer berättelsen till en annan nivå, liksom beyond bra.

Åskan mullrar på avstånd

Publicerad i Västra Nyland 7.4 2017

Philip Teirs andra roman Så här upphör världen (2017) bygger på hotet om undergång. Fokus ligger på relationer, miljöfrågor och begär. 

I Så här upphör världen (2017) av Philip Teir tar de skydd i bilen då det blir storm, gummidäcken fungerar som en sköld mot blixtarna. Julia grubblar över separation medan Erik döljer uppsägningen från sitt jobb. De åker till Julias släktställe, Mjölkviken i Österbottens skärgård, tillsammans med trettonåriga Alice och lillebror Anton. Julia har inte varit vid Mjölkviken sedan barndomen, något oupplöst ruvar under ytan.

Aniara

Klimatångest lyfts fram som ett centralt tema, vilket aktualiseras genom den miljöaktivistiska Aniara-rörelsen som är döpt efter Harry Martinsons diktsamling. Marika, Julias barndomsvän, och hennes partner Chris lever i ett kollektiv som välkomnar apokalypsen. Chris är karismatisk och dominant, han förför sina åhörare genom filosofiska utläggningar, och det förekommer även ett manifest som är undertecknat med hans namn: ”Aniara handlar inte om hopp, utan om en tro på att det fortfarande finns skönhet kvar att upptäcka”. Julia och Erik fascineras av kollektivet samtidigt som de är på sin vakt.

Romanen inleds med ett rasande åskväder som återkommer på slutet. Trots att romanens tredje och avslutande del heter ”Naturen” blir den inte en central aktör – det är mellan karaktärerna som dramat äger rum. Naturen används för att accentuera stämningar och skapa effekt, och framstår inte som en oregerlig kraft. Anton är rädd för att röra sig i skogen och naturen bär spår av människan: Alice hittar en ring på havets botten. Miljöbeskrivningarna tar inte upp stort utrymme, trots att stranden är en central samlingsplats blir det oklart hur husen är placerade i förhållande till stranden.

Familj och begär

Nästan alla romanens karaktärer får ta över rollen som berättare vid något tillfälle vilket anger flera välkomna perspektiv. Familjen från Helsingfors kan betecknas som modern; Alice är fastklistrad vid telefonskärmen hela tiden, Erik sköter matlagningen och umgås med barnen medan Julia är författare, hon måste skriva ostört. Porträttet av samtliga familjemedlemmar bjuder på komplexa känslovärldar, särskilt Antons osäkerhet är ömsint tecknad. Alice spelar med grannpojken Leo på ett trevande och tidstypiskt sätt – de chattar hela natten och Alice är noga med att inte verka alltför intresserad.

Alices och Leos relation djupnar, de tar sig ner i den fuktiga jordkällaren. Begäret, attraktionen återfinns på flera plan i Så här upphör världen: genom den eggade blicken på den tennisspelande grannen som rör sig i utkanten av familjens liv och i den erotiska laddning som råder kring Aniara-rörelsen. Det första besöket hos kollektivet görs på midsommarafton, Julia och Erik rör sig förbi nakna kroppar och sällskapets sektliknande sessioner på stranden introduceras. Ofta skildras laddningen utan att karaktärerna spelar ut sina kort, det spännande ligger i blickarna. Särskilt i fallet med den tennisspelande grannen överskuggar upptakten det slutligen tafatta mötet.

Världen upphör inte

En älg hittas död i skogen några meter uppe i luften, för att den fastnat där på vintern då snön steg flera meter upp, och de läckande rören i källaren sprider en unken lukt i sommarboendet. Vid första anblicken skapar elementen laddning, de driver intrigen framåt, fiktionaliserar en realistisk värld. Metaforbygget blir ändå övertydligt, ofta genom att karaktärerna själva tolkar sin omvärld. Särskilt snopet är det när Julia definierar symboliken kring läckaget i källaren och läsaren inte får dra sina egna slutsatser. Även älgen som länge fungerar som brännpunkt får sin like i slutskedet av romanen, och romanen lämnar en tillrättalagd eftersmak.

Upphör världen? Någon försvinner, problem blottas, konfrontationer äger rum och det åskar, men Teir löper inte linan ut. Havet går igen i omslaget av Sanna Mander, som glittrar av vattendroppar. Så här upphör världen är en välskriven roman om den moderna kärnfamiljens tillvaro på sommarstället, med styrka i det tidstypiska och karaktärsgalleriet.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska