Jag går hem efter det här glaset. Orkar inte med substanslöst chit-chat

Det har blivit maj och jag har känt en del spleenish (typ melankoli). Svenskfinland har fått ett seriealbum av ett helt nytt slag: Spleenish av Ulla Donner. Jag är inte den första ratata-bloggaren som noterat detta, och själva exemplaret jag läst är också lånat av Rebecca från kulturvis.

Som de flesta tyckte jag det fanns hög igenkänningsfaktor i boken, jag kunde utbrista JA EXAKT vid gestaltningen av en typisk karaktär. Men på nåt sätt lämnades jag suktande efter mer, som fått mig att vela dröja kvar och läsa en gång till. Mer fullsmockade uppslag med finurliga detaljer, som detta här nedanför, djärvare drag, ett verkligt genomborrande av det som är spleen. Kanske ett tydligare persongalleri? Som det nu var bläddrade jag vidare för snabbt och lämnade boken bakom mig för lätt. 

Känslan av uttråkan och cynism är nåt som kännetecknar vår generation, Spleenish är en inkörsport till det temat. Den unga personens livsångest och grubblande över sin plats i världen kan dock leda längre: till depression, missbruk, marginalisering. Jag hade önskat att Donner gått dit. Gått till det som gör ont, fått mig att känna att det verkligen gör ont.

Men visst vill jag se fler seriealbum av det här slaget i Svenskfinland! Spleenish är som en lätt mix av Liv Strömqvist, Ellen Ekman, Bim Eriksson och det feminstiska gardet i serietecknar-Sverige.

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio