Är det tillåtet att sympatisera med Max Lamas?

De polyglotta älskarna av Lina Wolff tar mig med storm. Romanen är en polyglott i och med de olika berättarperspektiven och styrkan ligger i lagren. Inne i berättelsen är det svårt att skönja utvecklingslinjen, men trådarna knyts samman på slutet, och då blir jag euforisk, slutet är så snyggt! De polyglotta älskarna belyser makthierarkier och småsinthet. Människan är inte älskvärd, dejtarna är i jakt på nåt som inte finns.

I De polyglotta älskarna förekommer ett manuskript med samma namn. Romanen i romanen är kärnan som helheten kretsar kring, det är stiligt. Det är Max Lamas som skrivit texten. Det visar sig att han utnyttjat en gammal dam. Manuskriptet blottlägger Max Lamas förkolnade själ. I ett tidigare stycke i romanen utnyttjar han sin makt för att på ett grymt, utstuderat sätt bryta ner en annan kvinna som han har ett one night stand med: "Jag höll en kvinnas hela självaktning mellan min tumme och mitt pekfinger. Allt låg i min makt."

Det är väl tillåtet att sympatisera med nån som stundvis är så grym? Trots att jag tycker att Max Lamas handlingar är vedervärdiga så förmår jag inte tycka illa om honom. Det finns rikligt om anti-hjältar i litteraturen, tjuven / suputen Raskolnikov och pedofilen Humbert Humbert känns som arketyperna. Den gemensamma nämnaren mellan Raskolnikov, Humbert och Lamas är den genialiska skildringen av dem. Så länge karaktärerna framträder som människor, lika föränderliga, sorgliga och ensamma, så är jag beredd att följa dem och ta till mig deras berättelser. 

Vad tjänar man på att döma andra? Jag tror att min medvetna självrannsakan och mina egna erfarenheter av att dömmas av personer i min närhet har fått mig att undvika att döma andra. Eftersom jag erkänner mina egna svagheter, är jag beredd att godkänna svagheter i personer jag möter och karaktärer jag läser om. Trots att Max Lamas är elak har han tecknats fram som en ödmjuk person, sårbar och varse om sina egna brister. Det framkommer särskilt i brevet som går att läsa i romanens slut.

Fiktiva karaktärer kan bli andningshål för oss, via dem kan vi tillåta oss själva att kanalisera eller leva ut det mest förbjudna. Men det kan också vara skönt att få polarisera sig emot någon annan. I verkligheten finns det inget entydigt "gott" och entydigt "ont" men genrer som t.ex fantasy rider på den konstellationen.

I Game of thrones verkar somliga karaktärer vara genomonda. Oskar och jag ska snart börja på säsong sex, och jag tänker Ramsay Bolton är den värsta psykopaten av dem alla. Visst är det skönt att få äcklas av någon och hata någon så, utan att bry sig om att George R.R. Martin har skapat honom som en ensidigt ond (och därmed orealistisk) person (fast jag vet ju inte - kanske han vänder kappan i säsong sex, spoila inte please). Många karaktärer i Game of thrones får vara rundare än Ramsay, exempelvis Tywin Lannister som dömer sin son till döden men också beter sig vänligt mot Arya Stark (fast han inte vet vem hon är) i säsong två. Cersei Lannister är är ett av de intressantare porträtten, hon behandlar andra fel och blir också väldigt illa behandlad.

Ibland när samtal övergår i moralpredikan ("jag skulle aldrig döda en fågel" eller "jag tolererar inte våldsamt beteende") tänker jag att det är fullständigt irrelevant. Vi vet det här, vi är alla på samma blad. Det är ingen som lutar sig fram över kaffekoppen och säger att den skulle kunna äta upp en människa eller döda en annan. För vi som fikar tillsammans befinner oss inte där. Våra levnadsförhållanden är sådana att det är högst osannolikt att vi kommer göra oss skyldiga till sådana brott, men det gör oss inte till bättre människor. Därtill kan vi inte så noga veta vad som kan hända oss, eller vad vi kommer att möta någon gång.

Världen är full av överraskningar och jag har gjort mycket oeftertänksamt, osympatiskt och fult. Därför sympatiserar jag också med Max Lamas.

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio