Stockholmdagboken

Stockholmdagboken blev inte skriven. Jag plitade ner anteckningar på mobilen i början av månaden men efter bara en vecka kände jag motstånd emot att skriva, och en dag slutade jag tvärt. Poängen var att dokumentera tankeprocesserna för att ha något att hålla fast vid på slutet. Kunna bläddra genom anteckningarna, sedan veckla ut den begränsade tidsperioden som ett snöre, med en början, en mitt och ett slut. Jag lyckades inte med dagboken, jag skrev annat.

En månad har gått snabbt men det känns länge sedan jag satt på flyget i motsatt riktning över Östersjön. Så länge jag höll tyst kunde jag smälta in i massan, men jag kände mig tafatt. Tappade bort mig redan på T-centralen eftersom tunnelbanan har så många linjer. Den första veckan känner jag mig inte hemma.

Första kvällen: "Vems stad är det här? Den som bott längst? Det är en inställningsfråga. När man talar om staden syftar man bara på delar av den, de delar en själv har kopplingar till. Jag ska inte bo här. Jag behöver inte bli en del av det här. Jag ska inte smälta in. Jag känner mig utpekad fast ingen interagerar med mig. Utsattheten är min egen, det är jag själv som sätter mig där."

Under en månad har jag fikat på Bistro Rio, pratat sönder timmar och känslor med Frida, ätit vegetarisk lunch på Hermans, smakat citronpizza på Bananas och ätit fyra hamburgare.

Jag har känt mig ensam, den fjärde februari: "Att sitta vid sidan av. Att inte ha något att säga. Det känns tungt och torrt att vakna i ett rum där dagssolen gassat på i timmar. Det är en avskyrvärt solig dag." 

Jag har varvat finlandismer med att göra allt för att passera utan att bli identifierad, pratat om språket med de flesta jag träffat. Jag har varit på kurdiska biblioteket i Alvik, gått på releasefest på Icabaren och på Rönnells antikvariat. Jag har slutat se mig omkring på Medborgarplatsen eftersom det är en hållplats jag passerar varje dag. Jag har yogat vid Hornstull och räknat upplysta fönster höghuset intill Fatbursbågen.

Men mest har jag suttit vid ett skrivbord med utsikt mot Olof Palmes gravplats, i ett dåligt luftkonditionerat rum, överkonsumerat kaffe, samtalat, tagit bilder och knattrat på tangenterna.

Jag har brottats med det jag gör. Sjunde februari: "De polyglotta älskarna skänker mig glädje men det är eskapism, försöker samtidgt tränga bort det kritiska tänkandet, behöver slippa det helt."

Jag känner att ryggraden rätat ut sig, att det går att vara en kritiker nu. Jag har lärt mig mycket under månaden i Stockholm, främst för att jag lärt känna många nya personer och vistats i ett spännande, intellektuellt rum, men också eftersom jag för första gången i mitt liv bott ensam i en stad som varit mig främmande. På något sätt känner jag mig stärkt, i mig själv och i min riktning.

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner