Första veckan i maj

Det har varit så vackert väder i en vecka nu, vilket gör det svårt för mig att samla tankarna och sitta inne framför en dator. Helst har jag gått långa promenader med Oskar, stannat och köpt glass och sedan fortsatt gå. Varit så ärlig att det gör ont och sedan känt mig lite gladare. Jag har suttit ensam vid åstranden och läst böcker och ringt vänner som bor annanstans. Vi har druckit vitt vin och ätit brie i parken och jag har inte alls skrivit skönlitterärt, eftersom jag känner mig stressad och måste ha tid för tankar. Jag har dansat utan att le, men ändå kunnat trivas en stund, trots att jag är tafatt i det sociala spelet. Det skarpa solskenet skapar långa skuggor över marken.

Det är mycket jobb och framtid på gång, som drar tankarna i olika riktningar och jag har varit tvungen att prioritera. Jag kommer inte att resa till Göteborg för att slamma, vilket känns tråkigt, men så skönt att ha gjort det valet. Det rationella tänkandet är inte det viktigaste, det viktigaste är känslorna som ligger under logiken och sliter i mig, hur löjliga de känslorna än är. Ibland känns det som om jag helt enkelt borde släppa mig själv, falla fritt, inte bry mig så mycket. Det finns inga svar helt enkelt, världen är funtad som den är, och det får vara så. Kanske det är omöjligt att va vuxen och intelligent, kanske alla egentligen känner sig som tjuriga barn.

Jag går hem efter det här glaset. Orkar inte med substanslöst chit-chat

Det har blivit maj och jag har känt en del spleenish (typ melankoli). Svenskfinland har fått ett seriealbum av ett helt nytt slag: Spleenish av Ulla Donner. Jag är inte den första ratata-bloggaren som noterat detta, och själva exemplaret jag läst är också lånat av Rebecca från kulturvis.

Som de flesta tyckte jag det fanns hög igenkänningsfaktor i boken, jag kunde utbrista JA EXAKT vid gestaltningen av en typisk karaktär. Men på nåt sätt lämnades jag suktande efter mer, som fått mig att vela dröja kvar och läsa en gång till. Mer fullsmockade uppslag med finurliga detaljer, som detta här nedanför, djärvare drag, ett verkligt genomborrande av det som är spleen. Kanske ett tydligare persongalleri? Som det nu var bläddrade jag vidare för snabbt och lämnade boken bakom mig för lätt. 

Känslan av uttråkan och cynism är nåt som kännetecknar vår generation, Spleenish är en inkörsport till det temat. Den unga personens livsångest och grubblande över sin plats i världen kan dock leda längre: till depression, missbruk, marginalisering. Jag hade önskat att Donner gått dit. Gått till det som gör ont, fått mig att känna att det verkligen gör ont.

Men visst vill jag se fler seriealbum av det här slaget i Svenskfinland! Spleenish är som en lätt mix av Liv Strömqvist, Ellen Ekman, Bim Eriksson och det feminstiska gardet i serietecknar-Sverige.

Aprilkultur: Sana, Rust, Slam & Damn.

Litteratur
☆ Bildhuggarens dotter av Tove Jansson ♡ 
☆ Rakkaus niinku av Johannes Ekholm
☆ Gränslosa av Caroline Neurath
☆ Spleenish av Ulla Donner
☆ Djävulen är en lögnare av Sara Razai

Serier & teve
☆ True Detective s1. Det finns så mycket serier en borde se, och True Detective är en sådan. Första säsongen golvade mig. Jag tycker så väldigt mycket om karaktären Rust, han är som en litterär person, han säger uppstyltade saker som inte alls gör sig i vardagligt tal. Det är som om han är en vandrande berättelse, det gör honom overklig och hans blick på sin omvärld gör miljöerna till fiktiva landskap. Det råkar även vara så att skaparen är en litteraturvetare som heter Nic Pizzolatto. Serien fick mig att tänka mycket på likheterna mellan litteratur och film, och på hur jag ser filmer, vilka detaljer jag bryr mig om osv.
☆ SKAM s4. SKAM säsong 4 har börjat, med Sana i huvudperson. Härrlit. Men av nån orsak är jag ganska matt. Det känns så länge sedan jag blev helt uppslukad av serien, började stalka skådespelarna och ville veta allt. Nu orkar jag inte längre, det är så tungt att va besatt. Och kan man söndra kultur genom att tala för mycket? Jag känner att jag inte behöver sätta mig in i serien, att det inte ligger på mitt bord att komma med nya perspektiv, utan att andra får göra det. Svenskfinland har en SKAM-podd och jag läste också en bra artikel om blicken och att va evigt ung.

Musik
Kendrick Lamar. DAMN. Nytt album som är tight! Finns också musikvideo för låtarna DNA. och HUMBLE. Jag tycker särskilt mycket om LOYALTY. där Rihanna är med.

Utställning & upplevelse
☆ Dynamo har en återkommande klubb första onsdagen i månaden som kallas Spotlight-klubi, där mindre bänd har chansen att uppträda. Där såg jag ALBA och Eeli Hallikainen i början av april. Tips tips om en gillar att gå på random gig inne i veckan, där inträdet är gratis och en garanterat kommer få uppleva nåt nytt.
☆ Poetry Slam Åbo. Jag tävlade i vårt Poetry Slam på Skärgårdsbaren och råkade också ta hem trofén, vilket var en stor ära. Det var fint att ta till sig de andra tävlandenas dikter, inläggets första bild föreställer Mia Öblom som tog sig till finalomgången tillsammans med mig.
☆ Kärlekens väg. På långfredagen ordnades ett stort skådespel vid Sibbo svenska församling, där vi gick mellan tre scener. En kultursatsning där lokala musiker, skådespelare, sångare, en dansare och andra kreativa samarbetade kring att fundera kring långfredagens händelser. Jag uppskattar dem som vågar gå ett steg längre.

Människohundarna kommer i augusti!

Nu är det officiellt: så svart på vitt som det kan bli. Människohundarna av Litterärt skapande kommer i augusti. Hur fint är inte det! Boken är ett resultat av den tvååriga författarutbildning med 12 deltagare som jag går just nu. Så här står det om boken: "De analyserar sig själva, varandra och sina förväntningar på varandet i största allmänhet. En kompakt samling litterära stycken som sjuder av liv, rörelse och röster."

Samtliga 12 av oss har skrivit så väldigt spännande texter, vi skriver alla på så olika sätt. Lotta Green (som är en av oss) har gjort den knäppa, kittlande pärmbilden. Jag tycker särskilt om de pastelliga schablon-aktiga hundarna och den turkosa färgen på pärmen. Det känns lagom att bokdebutera med en antologi, att inte stå där helt ensam, att göra det tillsammans.

Mitt eget bidrag till textsamlingen heter Quercus Rubra och handlar om Rakel. Om du vill ha ett smakprov kan du läsa här. Okej, slut skvallrat, vi får vänta till hösten.

Läs mer om höstens böcker i Förlagets katalog som trivs tillsammans med min garderobsblomma som ni ser. Jag har länge sett fram emot att läsa Johanna Holmströms berättelse om kvinnliga galenskap och Adrian Pereras diktsamling som heter White Monkey. Och så Michaela von Kügelgens Vad heter ångest på spanska? som har en kreisit snygg pärm.

Jag råkade också se att Schildts & Söderströms katalog utkommit, så jag passar på att länka den också. Bland Sets böcker ser jag allra mest fram emot Martina Moliis-Mellbergs 7 som är en hyllning till havet. Jag såg också att debutverket A utkommer i nyutgåva på Modernista, vilket också är så makalöst fint. Bland Sets nyheter gladde det mig också att Posterstories är med, att de börjar med samarbete. Så snyggt jobbat av Kaneli och hennes peeps, och snyggt jobbat av Sets som ser potentialet i konceptet poster+story.

God morgon veckan

Det är inte morgon längre, men bilden jag tog i förmiddagssolen imorse får ändå beteckna starten på en vecka. En vecka som kommer avslutas med vappen och som innehåller ett Poetry slam på torsdag. Välkommen dit, det finns fortfarande plats om du vill tävla!

Veckoslutet var skönt. På fredagen somnade jag tidigt, på lördagen knixade jag med en novell som jag har under arbete just nu och åt lördagsgodis tillsammans med Rakkaus niinku. På kvällen drack jag drinkar, firade Sara och dansade mer än på länge vilket var roligt. På söndagen tjuvstartade jag vappen med hotdogs på balkongen och läste en fenomenal essä av Ylva. Hon skriver så vettigt om dagens feminism: "Problemet med dagens nyliberala identitetspolitiska feminism är att fokus läggs på synliggörande istället för på förändring. Det här leder till att verklig jämställdhet lyser med sin frånvaro, trots att ordet ”feminism” syns överallt."

Det är vår i luften och det skrivande Svenskfinland har belönats med en ny Författarskola ledd av Mia Franck och Monika Fagerholm. Älskar deras kursbeskrivning, sök dit om du vill börja en ambitiös skrivkurs i höst. Mer om skrivande: den här veckan gästinstagrammar jag för Litterärt skapande, vilket betyder att jag kommer lägga upp ett skriv- och läsreleaterat inlägg om dagen.

Jag är nästan klar med min essä om prosaåret 2016 i Svenskfinland, som kommer publiceras i Finsk tidskrift juninummer. Det har tagit en god stund eftersom verken är 37 stycken till antalet och jag gick in för att säga nåt om exakt varje verk. Ikväll har vi bokklubbsträff om Vildsvin, förra gången var innan påsk och då sågs vi hemma hos mig. Vi pratade om Bildhuggarens dotter av Tove Jansson som ju är ett helt fantastiskt verk. På instagram skrev jag att väven av fiktion, idérikedom och Toves sätt att uttrycka sig i text höjer berättelsen till en annan nivå, liksom beyond bra.

Åskan mullrar på avstånd

Publicerad i Västra Nyland 7.4 2017

Philip Teirs andra roman Så här upphör världen (2017) bygger på hotet om undergång. Fokus ligger på relationer, miljöfrågor och begär. 

I Så här upphör världen (2017) av Philip Teir tar de skydd i bilen då det blir storm, gummidäcken fungerar som en sköld mot blixtarna. Julia grubblar över separation medan Erik döljer uppsägningen från sitt jobb. De åker till Julias släktställe, Mjölkviken i Österbottens skärgård, tillsammans med trettonåriga Alice och lillebror Anton. Julia har inte varit vid Mjölkviken sedan barndomen, något oupplöst ruvar under ytan.

Aniara

Klimatångest lyfts fram som ett centralt tema, vilket aktualiseras genom den miljöaktivistiska Aniara-rörelsen som är döpt efter Harry Martinsons diktsamling. Marika, Julias barndomsvän, och hennes partner Chris lever i ett kollektiv som välkomnar apokalypsen. Chris är karismatisk och dominant, han förför sina åhörare genom filosofiska utläggningar, och det förekommer även ett manifest som är undertecknat med hans namn: ”Aniara handlar inte om hopp, utan om en tro på att det fortfarande finns skönhet kvar att upptäcka”. Julia och Erik fascineras av kollektivet samtidigt som de är på sin vakt.

Romanen inleds med ett rasande åskväder som återkommer på slutet. Trots att romanens tredje och avslutande del heter ”Naturen” blir den inte en central aktör – det är mellan karaktärerna som dramat äger rum. Naturen används för att accentuera stämningar och skapa effekt, och framstår inte som en oregerlig kraft. Anton är rädd för att röra sig i skogen och naturen bär spår av människan: Alice hittar en ring på havets botten. Miljöbeskrivningarna tar inte upp stort utrymme, trots att stranden är en central samlingsplats blir det oklart hur husen är placerade i förhållande till stranden.

Familj och begär

Nästan alla romanens karaktärer får ta över rollen som berättare vid något tillfälle vilket anger flera välkomna perspektiv. Familjen från Helsingfors kan betecknas som modern; Alice är fastklistrad vid telefonskärmen hela tiden, Erik sköter matlagningen och umgås med barnen medan Julia är författare, hon måste skriva ostört. Porträttet av samtliga familjemedlemmar bjuder på komplexa känslovärldar, särskilt Antons osäkerhet är ömsint tecknad. Alice spelar med grannpojken Leo på ett trevande och tidstypiskt sätt – de chattar hela natten och Alice är noga med att inte verka alltför intresserad.

Alices och Leos relation djupnar, de tar sig ner i den fuktiga jordkällaren. Begäret, attraktionen återfinns på flera plan i Så här upphör världen: genom den eggade blicken på den tennisspelande grannen som rör sig i utkanten av familjens liv och i den erotiska laddning som råder kring Aniara-rörelsen. Det första besöket hos kollektivet görs på midsommarafton, Julia och Erik rör sig förbi nakna kroppar och sällskapets sektliknande sessioner på stranden introduceras. Ofta skildras laddningen utan att karaktärerna spelar ut sina kort, det spännande ligger i blickarna. Särskilt i fallet med den tennisspelande grannen överskuggar upptakten det slutligen tafatta mötet.

Världen upphör inte

En älg hittas död i skogen några meter uppe i luften, för att den fastnat där på vintern då snön steg flera meter upp, och de läckande rören i källaren sprider en unken lukt i sommarboendet. Vid första anblicken skapar elementen laddning, de driver intrigen framåt, fiktionaliserar en realistisk värld. Metaforbygget blir ändå övertydligt, ofta genom att karaktärerna själva tolkar sin omvärld. Särskilt snopet är det när Julia definierar symboliken kring läckaget i källaren och läsaren inte får dra sina egna slutsatser. Även älgen som länge fungerar som brännpunkt får sin like i slutskedet av romanen, och romanen lämnar en tillrättalagd eftersmak.

Upphör världen? Någon försvinner, problem blottas, konfrontationer äger rum och det åskar, men Teir löper inte linan ut. Havet går igen i omslaget av Sanna Mander, som glittrar av vattendroppar. Så här upphör världen är en välskriven roman om den moderna kärnfamiljens tillvaro på sommarstället, med styrka i det tidstypiska och karaktärsgalleriet.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska