Rörliga roller. Väck mig när ni vaknat, The Great Beyond och annan film

På måndag såg jag dokumentärfilmen Silvana – Väck mig när ni vaknat (2017) på Docpoint festivalen i Helsingfors. Dokumentären är ett hopklipp av filmsnuttar, ända från Silvanas barndom, tills politiska brandtal hon hållit på stora arenor. Filmens syfte tycks vara att skildra Silvana som en människa med brister och begränsningar. Hon är ingen superhjälte trots att hon är en förebild. Det finns inga superhjältar.

Samtidigt lyssnar jag på Silvanas nyaste singel Bulletproof, där hon beskriver sig själv som skottsäker, i sin position som banbrytande hiphop-artist. ”Hela juryn undra vad som hänt: Vart är Håkan, vart är Kent, Silvana är det värsta som har hänt”

Hennes attityd inbegriper humor. Det är roligt med stöddighet. Det är roligt med sylvassa lyrics, som går till angrepp mot dem som har makten. Problemet är omvärldens förväntningar och vilja att ringa in människor, särskilt missförstå eller kritisera dem som står i rampljuset.

Silvana skönjer en bild av en person som är samvetsgrann, känslig, nyckfull och mycket mer. Särskilt berörande är Silvanas tafatta försök att nå fram till Beatrice Eli i början av deras relation. I jämförelse med Eli är Silvana försiktig, på ett mycket relaterbart sätt.

Ändå tänker jag att Silvana är onåbar, en förebild. Det går inte att sudda ut den här korrelationen som skapas av förhållandet mellan mig (som lyssnare, åskådare) och henne som artist. Kanske poängen är att inte låta den här blicken komma en inpå huden. Att inte tro för mycket på en blick som betraktar en på avstånd. Och tvärtom, för mig, att inte tro att jag vet vem hon är, för jag har ingen aning, inte ens efter en dokumentär.

Jim & Andy – The Great Beyond (2017) är en dokumentärfilm på Netflix som skildrar Jim Carrey och visar filmer som är tagna behind the scenes medan Carrey spelade komikern Andy Kaufman (1949-1984) i Man on the Moon (1999). Jim Carrey gick då in i Andys karaktär helt och hållet. Andys familjemedlemmar fick träffa Andy via Carrey, Carrey (som Andy) vägrade vika från sin roll ens i samtal med sin manager.

Dokumentärfilmen ifrågasätter tanken om identitet som ett enhetligt begrepp. På vilket sätt är Carreys roll som Jim Carrey mer egentlig än Carreys roll som Andy?

I nedmonteringen av karaktären Andy, när filminspelningarna närmar sig sitt slut, beskriver Carrey en tomhet påföljt av ett återvändande till sina egna problem. En behöver knappast vara skådespelare för att kunna ta sig an en roll för att förtränga sina problem. Tvärtom, det är effektivt, betryggande.

Det mesta jag sett den senaste månaden har tangerat roller och växlande identiteter. Det gäller även den tysk-amerikanska dramafilmen The Reader (2007) som gav Kate Winslet en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll. Här sker en tvärtomvändning av min uppfattning om Winslets karaktär Hanna Schmitz. Hon visar sig vara nån helt annan än tittarna trott.

Därtill Loving Vincent (2017) som är en film helt illustrerad som Vincent van Goghs målningar, som handlar om året efter Vincents bortgång och hans antagna självmord. Eftervärlden har helt olika uppfattningar om Vincents mående och händelsernas utfall. Vem var Vincent van Gogh?

Den djärvaste filmen på temat är ändå den tyska satiren Look Who’s Back / Er ist wieder da (2015) som återkallar Adolf Hitler till nutidens Tyskland. Hitler har genom en tidsmaskin rest till vår tid, och en dokumentärfilmare som tror att Hitler är en komiker följer hans resa genom Tyskland. Look Who’s Back är en mix av fiktiv film och dokumentärfilm, i stil med Sacha Baron Cohens Borat.

Samtidigt som filmen driver med högerextremistiska böjelser och blottar samhällsklimatet med ett ofrånkomligt allvar, skapas en spännande friktion kring identiteten Hitler, som stärks av metanivåerna. Vi vet att Adolf Hitler egentligen är död, men inom ramarna för den här berättelsen ligger kärnan i att tittarna vet att karaktären inte spelar en roll. Hitler är en ikonisk figur. Mytomspunnen, hatad, imiterad. I viss bemärkelse har han aldrig varit död.

Hur långt kan vi driva det här? Kan en Adolf Hitler-imitator få en egen talkshow? Kan vi göra en film om den verkliga Adolf Hitler som tros vara en imitator, och får en talkshow på tvåtusentalet?

Jag tänker på rollernas rörlighet. Flexibilitet. Förmågan att anta skepnader, uttrycka känslor på hela spektrumet. Det är slut med mina månatliga sammanfattningar om kultur. Istället tänker jag försöka skapa en bloggrutin där jag publicerar ett inlägg varje onsdag. Blir inte det bra? Vi hörs. Hejdå januari.

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner