Jag tänker på mina och Mikas alla gömställen. Jag tänker på vad gömställe betyder.

Igår var det första juni och vi träffades med Åbokklubben för att tala om Ormbunkslandet (2016) av Elin Bengtsson och blanda somriga drinkar! Jag kände redan på förhand att jag ville blogga omständligt om vår bokklubbsträff eftersom jag var ovanligt pepp, kanske för att det var länge sedan vi träffats och för att Ormbunkslandet väckte så mycket tankar som jag ville prata om. Vi gav boken tre stjärnor av fem möjliga, vilket är samma vitsord som vi gav Vildsvin och Naondel. Ett gott vitsord och en mycket trevlig kväll på elfte våningen.

För att komma ihåg allt vad samtliga tyckte om boken så spelade jag in vår diskussion, och nu sitter jag i tåget mot Helsingfors och lyssnar på bokklubbsträffen igår. Det borde helt klart bli en podd. Vi låter så fjantiga och briljanta. Och mellan varven hörs slurpande och knaster från chipsätande. *mys* Väldigt stor del av diskussionen handlar om saker "på sidan av" boken, men jag ska försöka hålla mig till boken här. En intressant fråga vi tog upp var hur olika personer läser boken och det var smått komiskt att Lina som studerar nationalekonom exempelvis hade funderat på hurdan hyra Margit, Paco och Ina betalade för lägenheten i Malmö. Julia å andra sidan tyckte mycket om språket och formuleringarna, medan jag tyckte författaren ofta var lite för kortklippt. Vi enades om att många väldigt centrala samtal utelämnades, såna samtal vi verkligen velat höra. Som när Margit slutligen berättar för en nära person om förhållandet hon haft med sin bror.

I Ormbunkslandet trängs många stora teman. Man kunde nästan säga att det är *för mycket* för att fungera. Det allra mest akuta temat är INCEST eftersom Ormbunkslandet handlar om att Margit och hennes bror Mika haft en sexuell relation och att de nu skiljs åt för första gången, när Mika åker till armén och Margit flyttar till Malmö. Ormbunkslandet är den plats där de två får vara tillsammans. Några av oss tyckte att den här tematiken kunde ha utvecklats ännu mer, fått vara bokens enda tema. Jag kände att jag inte kom nära skildringen av deras intimitet, flera av oss kände att vi inte riktigt förstod vad som drev dem till att ha sex med varandra, annat än att det var någon sorts naturlig följd. Bengtsson lyckades ändå med att göra Margits och Mikas relation till vilken nära relation som helst.

Ett brännande tema i boken var AKTIVISM. Ina vill göra uppror, leder demonstrationer och strider mot rasism och förtryck. Jag tycker Ina inte var en så trovärdig karaktär, det kändes som om hon saknade något. Lina och Sara tyckte hela aktivist-tematiken var ganska klyschigt skildrad, och Lina tyckte det borde varit något mer än att dyka bland sopor, demonstrera och invadera hus. Och ungefär i det här skedet av podden konstaterar vi att Saras undre läpp svällt upp av att hon ätit apelsin. Vi pratade om privilegier. Om att en vit medelklassperson får välja att ta ställning i rasistiska frågor, medan den som utsätts för rasism inte har ett val.

Ett tredje starkt tema var IDENTITET eller Margits identitetsskapande, att bli självständig. Jag tyckte det bästa med Ormbunkslandet var hur jag anefter lärde känna Margit och förstå hennes temperament. I relation till Mika var Margit dominerande, och hon hade också nån form av adhd. Ensamhet var ett viktigt tema för både Julia och mig, hur Margit först lärde sig att överleva utan Mika och sedan småningom började trivas med ensamheten. Några av oss tyckte att barndomsskildringarna var det intressantaste, medan jag tyckte hela den nya tillvaron i Malmö som 19-åring var mest spännande: det blev som om hela Malmötillvaron med jobbet på gravgården och i aktivstkretsarna blev Margits nya Ormbunksland, hennes sätt att omformulera fantasilandskapet i en verklig vardag. Jag tycker om Margits inställning till livet, att hon förstår att livet inte handlar om samhällets regler och prestationer.

Nu när jag skrivit om Ormbunkslandet känns tre stjärnor nästan som ett vitsord i underkant. Fast det tyckte jag även om Vildsvin, som jag personligen gav fler än tre stjärnor åt. Ormbunkslandet var verkligen en fin bok, och ett mycket lämpligt underlag till en bokklubb för det fanns så väldigt mycket att prata om. Jag gjorde många hundöron och tänkte även mycket på rumslighet, att jag gärna skulle använda Ormbunkslandet för att skriva en essä om rumslighet. Åh. Vad bra Ormbunkslandet ändå var. Det är konstigt hur ens känsla för en bok lever över tid.

Majkultur: Babel, Twin Peaks & Levant.

Film
Get out. Jag såg en briljant film, nämligen Get out av Jordan Peele. Filmen är smart, creepy och spännade, samt lägger korten på borden vad gäller rasism och förtryck. Get out är en mörk satir av samhället och av psyket, och filmen tar en helt galen, överraskande vändning i andra halvan. Somliga karaktärer är obehagliga, oförglömliga och filmen är spännande både på handlingsnivå och psykologisk nivå. Get out är ett mästerverk, bara se den.

Litteratur
Kris av Mirjam Tuominen
Handbok att bära till en dräkt av Catharina Gripenberg
☆ Ormbunkslandet av Elin Bengtsson
☆ Tidig tvekan av Mirjam Tuominen
(ingen av böckerna fick ett hjärta den här månaden </3)

Serier & teve
Twin Peaks s3. Twin Peaks är tillbaka! Efter de två första avsnitten var jag lite skeptisk men efter fyra avsnitt var jag ombord. Nu längtar jag efter mer. När man kollar på Twin Peaks (David Lynch) gäller det att släppa taget och bara *åka med*. Det är viktigt att inte tro att säsong 3 ska vara detsamma som säsong 2, utan att det är nåt helt nytt. Och att låta sig fascineras av detaljer, tillåta sig vara irriterad och tillåta sig att underhållas av allt det bisarra. Jag ska återkomma med fler tankar om säsongen när jag sett klart. Just nu är jag mest imponerad av rollen som Kyle MacLachlan spelar, och jag kan berätta att den första scenen med Wally "Brando" Brennan (Michael Cera) gjorde mig upprymd på så många plan. Helt galen scen, så träffsäker, obekväm och så rolig. Du kan peppa med att läsa Taivassalos kolumn: Nästa gång jag ser mig är det inte jag: TWIN PEAKS - det händer igen.

Babel. Jag ser sällan på SVTs litteraturprogram Babel, men den här månaden har jag sett ett avsnitt, nämligen avsnitt tio som sänds från Helsingfors. Ett måste då Martina Moliis-Mellberg inleder avsnittet med att läsa ur sin A. Jag har annars svårt att ta mig tid för att se på teve och har aldrig fastnat för Babel. Undrar vad det är som inte passar mig? Det kan hända att jag skulle gilla Babel bättre om varje avsnitt fokuserade mer tydligt på ett tema eller ett författarskap, alltså fungerade mer som dokumentäravsnitt. Det blir så kortklippt nu och hela studiomiljön känns lite dammig.

Podcast & radio
Hietanen & Kela. Svenska yles litteraturpodd heter tillfälligt Hietanen & Kela då Henrikson är föräldraledig. Och jag skrev ju om deras podcast då den var nystartad men framförde även en lätt önskning om att få höra mer personliga reflektioner. Podcasten har hela tiden blivit bättre och bättre, och klarade även övergången till Kela med hedern i behåll. Nu tycker jag det nya paret överträffade sig i förra veckans avsnitt och vill ge dem en extra puff: Avsnitt #19 Viva Italia! där de talar om Silvia Avallones Stål som utspelas i Neapel, och de delar med sig av egna erfarenheter av flickskap, kön och makt. Lyssna!

Musik
Iiris Viljanen. Jag har stiftat bekantskap med den finlandssvenska sångaren Iiris Viljanens låtar den här månaden. Om du tycker om kryptiska lyrics, närvaro och Vasas flora och fauna kommer du definitivt tycka om Iiris Viljanen. Hennes senaste album heter Mercedes och jag tycker särskilt mycket om låtarna Total Eclipse of the Heart och Plötsligt ful.

Utställning & upplevelse
Poetry pub. Vårens sista Poetry pub på Skärgårdsbaren.
Klubb Tigern. Helsingforsbaserade Ny tid och Tigern gjorde en turne i Åboland, vilket jag tycker var ett smart drag av dem. Såg ett samtal mellan Ylva Perera och Marcus Prest, lett av Ylva Larsdotter, där de funderade på bl a öken som tema i texten. Det fina med dylika litteraturevent är också det mingel som uppstår i anknytning till dem.

Mat & dryck
Levant. Vegerstaurangen Levant har kommit till Kallio, och vi var där en lördag och åt meze som fick mvg i betyg!
DiTrevi. Det var egentligen i slutet av april som jag blev bjuden på tapas vid DiTrevi i Åbo, men jag bloggade inte om det då vilket var synd eftersom jag tyckte mycket om maten där. En del av de tapas vi fick var rätt basic medan t.ex teriyaki laxen var nåt extra. Och god sangria till.

en kväll när döttrar lutar armbågar allmänt mot spiselkransar i egnahemshusområden

Hej från Pellinge där jag skriver och läser vid havet. Lyssnar på Radio Vega, badar bastu och äter grillad sparris. Det är skönt här. Jag tänkte blogga om en bok jag ägnat mig lite tid åt, nämligen Handbok att bära till en dräkt (2016) av Catharina Gripenberg. Jag skriver inte "läst" eftersom jag bara bekantat mig med boken och alltså inte riktigt kan "ringa in den" eller hur man nu ska säga. Handbok att bära till en dräkt är en bok jag kommer fundera på länge.

En omfattande recension av verket som jag tyckte om var följande: Strövtåg på slätten, med läsanvisning av Mia Österlund. Gripenberg är en av våra främsta svenska poeter sedan hon belönades med prestigefyllda Sveriges radios lyrikpris. Jag såg henne på Författarserien i Åbo i oktober och fascinerades då verkligen av hennes läsning ur Ta min hand det vore underligt. Det blir som att jag hör hennes röst då jag läser hennes dikter nu.

Det fina med Handbok att bära till en dräkt är att Gripenbergs poesi utgår från rollen som flicka. Omslagsbilden och titeln fungerar som utgångspunkt i läsningen. Boken är en handbok, en dräkt, en bok om roller, släkter, flyktighet och platser. Inte en lättillgänglig berättelse utan ett utforskande av alternativ. Skrivandet är viktigt för texten, hur processen och språket är och lever ett eget liv. Jag tycker Gripenbergs poesi också känns uppdaterad, fräsch, genom överraskande val, global prägel och engelskspråkiga ord. Tillgängliga meningar och små situationsskildringar varvas med listor och uppräkningar av olika slag. Allt som allt en spännande väv av betraktelser och begrundanden. 

Urusla villkor tystar kulturkritiken

Mitt namn står som underteckning till en debattartikel om villkoren för kulturkritik, som krivits av Ylva Perera och publiceras av flera tidningar i Svenskfinland. Nu är texten tillgänglig även online: Urusla villkor tystar kulturkritiken – vi kräver förbättring!

Jag är medlem i Intresseföreningen för finlandssvenska kritiker och om du känner dig träffad tycker jag att du ska mejla oss: ifffkontakt@gmail.com. Vi är ett litet sällskap som funderar på hur villkoren för kulturkritiken ska förbättras. Som det nu är, sköts kritiken ofta på frilansbasis, vilket föder ett hårt klimat av konkurrens och dessutom är dåligt betalt. Om en tar emot jobb för oskäligt lågt arvode straffar det samtliga. Det är därtill svårt att utvecklas som kritiker eftersom en sällan eller aldrig får feedback för sina texter. IFFF tänker att det borde finnas en byrå som tog hand om finlandssvenska kritiker.

Det är säkert många som tänker att kulturkritik bara är en sorts marknadsföring eller att det rentav är onödigt, men kulturkritik är en konstform (då det finns resurser = tid och pengar) och nödvändigt för kulturens fortbestånd. Kritikernas uppgift är inte att synliggöra produkter utan att gå i dialog med dem, problematisera och ta verket eller konsten till den nivå den förtjänar. Tatjana Brandt sa i ett föredrag att litteraturen realiserar sin potential i samtalet, vilket jag tyckte var mycket träffande och jag har tänkt på den meningen sedan dess. Litteraturen behöver sin läsare, och det är i mötet med och kring litteraturen som den verkligen kommer till sin rätt. Att höra någon insatt berätta om ett verk eller läsa en omsorgsfullt skriven recension kan vara ögonöppnande, lärorikt och njutningsfullt.

Vårens sista Poetry pub

Kulturuppslaget i lördagens ÅU gjorde mig så glad. Bredvid en artikel från Poetry pub hittade jag en kolumn av Mia Franck, där hon skriver att Poetry pub är den häftigaste poesiscenen i Svenskfinland, och att upplevelsen får henne att tänka på en rökstimmig pub i New York på 60-talet. Med politik, poesi och gemenskap. Tack för första året med poesiscen på Skärgårdsbaren, hela projektet har varit så roligt. Vi återkommer när det närmar sig höst!

Rakkaus niinku

Jag har aldrig läst en bok som liknar Rakkaus niinku (2016) av Johannes Ekholm. Den är en unik snöflinga *lol*. Den är som personer jag träffar dagligen: cyniska, ifrågasättande, briljanta, lite självupptagna och enerverande. Lätt deprimerade och nedstämda, ensamma och i jakt på meningen med allt. Boken är ganska tungläst eftersom replikerna är långa och väldigt informativa. Ibland tänker jag att varje karaktär är en google, att varje karaktär i själva verket är en dator, vilket fiktionaliserar dem. De lägger liksom fram sina ord för smart för att va verkliga.

Hela boken är uppbygd på dialog och vilar på premissen att huvudpersonen Joona har spelat in allting med sin iphone och transkriberat samtalen exakt som de varit till bokform. Boken innehåller mycket meta-diskussion om konceptet bok, om Joonas projekt, om skrivande. I samtliga dialoger syns det hur personerna som är inblandade kolliderar med varandra, om och om igen. Joona för mycket samtal med sin pappa, som är författare och skrivit böcker som påminner om Knausgårds kamp. Det är träffande hur Joona och hans pappa inte möter varann, hur de har så avsevärt olika blickar på sin omgivning.

Bäst tycker jag om chattsessionerna som Joona har med SAD91RL om nätterna, och så tycker jag om hur berättelsen slutar. En bok som jag tycker ni ska nosa på, den kommer i svensk översättning på Förlaget i höst! Allt som allt är Rakkaus niinku en bok som inte har sin motsvarighet någonstans, som experimenterar, som andas JUST NU och som gestaltar en situation som känns högaktuell för så många unga medelklasspersoner idag. Som ifrågasätter ordningen i världen och som funderar på alltings meningslöshet och de små ting som är lycka och kärlek.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska