Kanske inte alla rädslor kan ha en förlaga någonstans, kanske jag bara förväxlar dem med varann, byter ut ansikten.

Jag tog en enslig promenad i delar av norrskogen jag inte tidigare besökt, och prövade mig fram fast jag är rädd för alla varelser skogen ruvar på. Jag är landekid men ändå rädd för att gå ensam i skogen, hur går det ihop? Människan är så utsatt i naturen, jag kommer på mig själv med att inte kunna fokusera hörseln, inte riktigt veta vilka ljud jag borde ta fasta på. Kvittrande småfåglar, vindens pustar eller knäckande kvistar där. Och jag drivs till att följa hjulspåren eftersom spåret av en traktor ingjuter trygghet medan de täta snåren är mig mest främmande. 

Naturen är respektingivande, min fantasi skenar ofta iväg, jag jagar upp mig själv när jag är ensam. Visst påminner spåren i leran om björntassar, visst är de mycket större än hundens spår? Först senare förstår jag att de hotfulla scenarion jag skapar i huvudet inte är min undergång utan tvärtom min främsta behållare för kreativitet. Att känslan av utsatthet är en projektion jag själv bygger upp, en känsla förknippad med ett ödsligt landskap.

En instinkt identifierar rädslan när jag föreställer mig den, jag tänker jag har ett sjätte sinne, att jag känner rädslan eftersom mitt liv kommer sluta just så. Rädslan är ett omen om hur saker kommer gå. Det ter sig logiskt för mig eftersom upplevelsen är så påtaglig, sitter i mitt känslominne. Jag måste ha upplevt något sådant i ett tidigare liv, eller kanske glömt? I den stunden är jag beredd på att verkligen möta en upprörd björn som inte väjer undan, för min rädsla är en föraning om vad som kommer att hända eller vad som redan hänt.

När jag kör bil senare är jag övertygad om att bilmotorn kommer att få stopp och jag kommer frontalkrocka med bilen i den andra filen. Jag ser min bil tumla runt som en singlad slant. Kanske inte alla rädslor kan ha en förlaga någonstans, kanske jag bara förväxlar dem med varann, byter ut ansikten. Vad spelar det för roll, rädslan är mig bekant och jag alltid återvänder till den.

Skrivmani och fest. Jag ska aldrig sluta vara skrivande utan vara genom skrivande.

Hej hallå. Jag tänkte berätta lite om skrivläget. Mitt bokmanus har lästs av två smarta personer, som buffat mig framåt med hjälp av sina kommentarer. Sedan kommentarerna har jag kravlat mig framåt hela sju sidor, vilket är mycket om ni frågar mig! Planen är att min handledare Heidi från Litterärt skapande ska läsa alltihopa igen i maj, så det måste hända en del i texten innan det. Men jag trivs mycket i min textvärld, känner mig hemma där, skulle gärna bara grubbla på det dygnet runt. Imorgon har jag tänkt att jag ska göra det igen, efter några dagars paus. Jag ser fram emot det.

Den här våren har jag även haft stor hjälp av skrivkursen på Arbis, som är över redan nu. Skrivrutinen mår så väldigt bra av regelbundna träffar med stimulerande skrivövningar och att odla självförtroende kring orden tillsammans. Ärligt talat, Mia är en helt briljant skrivkursledare, håll koll på hennes kurser. Hon borde alltid sitta på axeln och kraxa "skriv". Vi gjorde flera fina övningar på slutrakan och tre av dem kommer här.

Skriv 15 minuter varje dag, utan att läsa genom vad du skrivit, i en hel vecka. Du får läsa genom först när du samlat ihop sju dagar. Det här är en bra övning för controlfreaks som jag, som kan stampa flera dagar på samma ställe eftersom jag inte kan bestämma mig vilket ord som fungerar bäst. En övning som föder text, ger rum för flödesskrivande, fyller boksidor. Jag skrev för ovanlighetens skull i en skrivbok istället för på datorn. Jag fick också tipset att skriva med vit font på datorn, då går det helt enkelt inte att läsa texten. Smart.

Skriv ett manifest för ditt skrivande, på 10 minuter. Det är viktigt att du gör detta omedelbart, bara skriver. Att du inte sitter och grubblar över meningen med livet eller skrivandet, utan bara liksom slår dig ner och får texten ur dig. Den här övningen var befriande och kom mig verkligt nära. Jag skrev lite så här. "Skrivmani och fest. Jag ska aldrig sluta vara skrivande utan vara genom skrivande. Allt blir bättre genom språket. Jag använder mina svagheter och blir naken, självlysande och skäms men är stolt över det. Imorgon är jag förmodligen liten, för att jag är stor idag. Men då ska jag gå tillbaka till detta manifest, och minnas vart skrivandet kan ta mig, en bättre dag."

Ta en bokstav och välj en känsla utgående från bokstaven. Skriv en mening som innehåller bokstaven du utgått från, och gestalta känslan. Jag fick bokstaven Q vilket fick mig att tänka på känslan snurrig. Min mening blev så här: "När hon spelar squash med en boll och ett racket, slår hon knut på sig själv och tappar balansen."

Bilder från en helg i rosa landet.

En hög bilder från en helg då vi tog färjan ut till rosa landet som också kallas Rosala. Det blåste kallt från havet men på lördagen hamnade vi i en solvarm lucka där det gick att äta potatisvåfflor och dricka bubbel utomhus. Jag badade bastu så länge att jag blev yr och gosade med världens bästa bebis. Vi underhöll henne med alla barnvisor vi kunde och pratade om viktigheter på småtimmarna när hon somnat. Jag kom dessutom ut en dag tidigare än de andra, tillsammans med Kira, och fick då chans att sitta vid muminpappans skrivbord och anteckna mina memoarer. Hur idylliskt är det inte med hav och klippor som utsikt från skrivbordet? Vi var ute på Rosala tillsammans för ett år sedan och det känns som om jag växt så mycket sedan dess: som om jag blivit längre, lugnare och lyckligare. Det är en bra känsla.

Vildsvinsmöten i en drömlik sfär

Publicerad i Västra Nyland 31.3 2017

Hannah Lutz debut Vildsvin (2017) är laddad och poetisk: en stor roman.

”Jag har sett dem, vildsvinen, de har kommit in i mina drömmar!” Så börjar Ekenäsbördiga Hannah Lutz debutroman Vildsvin (2017), en fingervisning om verkets stil och tematik som helhet. Berättelsen rullar fram ur dagboksnärvarande jagperspektiv, hos individer som rör sig i ett drömlikt tillstånd där vildsvinen tränger in ur olika vinklar.

Berättelsen är en kalejdoskopisk väv på 99 sparsmakade sidor, i ett ungefär en veckas nu kring midsommar, en struktur som lämnar mycket rum för tolkning. Berättelsen är tätt knuten till ett nyvaket, lakanvitt tillstånd, där rollerna är rörliga och stämningarna ligger i huvudsakligt fokus. Trots det är boken inte otillgänglig, den är kittlande, brännande och fyndig, och kretsar kring en dragning till absolut närhet: ”Om morgnarna kan jag fyllas av en kraftig längtan efter dem, de andra människorna, mjuka armar och ben, ansikten som ännu inte hårdnat i dagen.” Det normativa tillståndet är sömngångarens, där människor rör sig i cirklar i en otillfredsställande vardag.

Miljöfrågor

Vildsvinen väcker tankar om miljöfrågor, ur ett nyanserat perspektiv: en jägare har förstått att vildsvinen är barn av dagens generation, de äter helst sockermunkar med glasyr. Invånarna i bygden reser staket för att stänga vildsvinen ute, skydda sina odlingar, men Ritve fascineras av vildsvinens bökande. Hon vill fånga dem på dokumentärfilm, komma nära och studera deras varande i världen.

Ritves blick på industriskogen är respektfull: hon tältar för att komma så nära som möjligt. I tältet kommer hon i kontakt med havet, vilket kontrasteras mot skogsindustrins tunga maskiner som är där för att kuva naturen. Istället för att filma djuren så filmar Ritve människor i svinens närhet, en av många paralleller som belyser likheten mellan djuren och människorna. Skogen och bygden Hornanäs i Småland är ett stickprov från en värld i omvälvning, en angelägen tematik.

Kärleken och döden

Mia vill få kontakt med sin morfar igen, hon vill få honom att berätta om barndomen på folkskolan Siggelycke som ligger i djupet av skogen där vildsvinen tagit över. I morfars skolvärld döljer sig den karismatiska rektorn Ivar Sandberg och den mytiska vildsvinssuggan Sigga. Mia och hennes morfar leker på blodigaste allvar, en lek som handlar om hur Ivar Sandberg möter Sigga, som berättar att alla vildsvin har dött på grund av människan. En lek som slutar med att Ivar Sandberg sover för första gången och när han vaknar är Sigga död.

Mias berättelse handlar om kärlek, om vilken ilska och desperation kärleken kan väcka, fram för allt när den håller på att gå dig förlorad: ”Är detta kärlek eller är det ett mord. Är det jag som förgör honom slutligen.” Fram för allt handlar Mias tankar om bekräftelse, om att förhandla med minnen och om att förlora någon. Rollerna är utbytbara; Mia är morfar, morfar är Mia. Längtan riktas till det förflutna, Mia försöker desperat få fatt i morfars berättelse, något som slutligen på sätt och vis lyckas, vilket skruvar upp berättelsen och blottar ett annat botten.

En stor roman

Bokens tredje jagberättare är kommunalanställde Glenn, han är en central aktör i den sista, dramatiska drabbningen mellan människa och vildsvin. Hans främsta funktion är längtan bort, hans försök att vara tillfreds på landet, han kan inte lämna livet i Malmö bakom sig. Det ter sig som om han är tvungen att ge upp en bit av sig själv, sjunka in i en roll han aldrig velat ha, bli en nyckelperson i det stillsamma småstadslivet. Glenn är en tafatt gestalt som pendlar mellan avtrubbning och begär, det senare tar sig i uttryck i fixeringen av stora matportioner och en stark närhet till berusning.

Stilmässigt är romanen en förtätad helhet, poetisk i sitt korta format med stark närhet till novellen i och med den korta tidsramen och symboliska laddningen. Genretillhörigheten ”roman” nämns på pärmen, som en fingervisning om vad boken är och vill vara. Språket och bilderna är påtagliga, konkreta och gåtorna laddas av sparsamheten och balansgången mellan dröm och vaket tillstånd. Efter läsningen drivs jag till att omedelbart läsa boken en gång till. Vildsvin är en stor roman, en förträfflig debut av en författare vi ser fram emot att höra mera av.

Poetry Slam Åbo

>> Poetry Slam Åbo <<

Kom och tävla! Det finns ett begränsat antal tävlingsplatser så det gäller att anmäla sig i tid. Eller fungera som jurymedlem och publik helt enkelt, det är roligt. Ylva är MC och Lotta är kalibreringspoet. Tävlingen är kval till Sveriges mästerskap, vilket betyder att vinnaren får resa till Göteborg för att representera Finland, hur coolt är inte det? Dessutom bidrar Svenska kulturfonden till resekostnaderna. Om du råkar vinna i Åbo och inte vill resa till SM är det självfallet ok, då åker den som blev tvåa. Anmälan och frågor: hylostal@gmail.com.

Marskultur: Festen, Passionfruit & 3. linja.

Litteratur
Vildsvin av Hannah Lutz ♡ 
☆ Allt jag inte minns av Philip Teir
Den andra kvinnan av Therese Bohman ♡ 
☆ Besk brygd av Mirjam Tuominen
Korta stycken av Johan Bargum
Vonne & Marie av Christel Sundqvist

Film
☆ Beauty and the Beast. Jag blev tyvärr inte helt såld när jag såg Beauty and the Beast på bio. Visst var det underhållande, men jag tyckte inte ens alltid att animationerna var särskilt estetiskt tilltalande, och det är synd eftersom slottet och miljön med de levande sakerna kunde ha utnyttjats till en mer tilltalande helhet. Filmen kändes lite för lång och det kändes inte så värst mycket.

Teater
Festen. Jag tyckte mycket om Festen som är uppsatt på Nickenscenen vid Svenska teatern. Det kändes tidstypiskt, överraskande, skamligt och frigjort. Stundvis lite rörigt och kanske inte helt tillspetsat. Jag såg genrepet och skrattade helt massor, mer än jag någonsin gjort på teater. Jag berördes också på djupet, särskilt av Johanna Dikerts erotiska monolog i badkaret (som hade fungerat bra också som novell, tack manusförfattare Johanna Holmström) och Malou Zilliacus karismatiska monolog där hon uttryckte hur styrka övergår i skörhet. Gå på Festen!
Allt som sägs. Ylva och jag gick på Viirus gästspel vid ÅST, och såg en helgjuten, berörande pjäs i Milja Sarkolas regi. Skådespelarinsatserna, ljudvärlden, manuset. Inslaget av berättare fick mig att dra paralleller till litteratur. Jag gillade att huvudpersonen böts ut, att två karaktärer fick samma kontur och visade samma slags skörhet trots olika situationer, men tyckte kanske att slutet blev lite för öppet? Å andra sidan gjorde öppenheten att tematiken breddades. I Allt som sägs var skammen ett centralt tema, precis som i Festen.

Podcast & radio
Penseln, pennan och hjärtat. En ny dokumentärserie i åtta delar, om Tove Janssons liv och verk. Börjar från hennes barndom och går kronologiskt framåt, tar upp brevväxlingar och inslag av många intervjuade personer. Det gör att helheten blir bred. Jag har hittills bara lyssnat två första avsnitten. Jag har läst Tove-biografin Arbeta och älska, och är rädd för att dokumentären inte kommer med så värst mycket ny fakta för mig. Men jag ska lyssna vidare och återkomma sen, hoppas den fortsätter med att ställa frågor och problematisera, som den gjort.

Musik
Sexual av Neiked. Av någon anledning har jag lyssnat den här låten på repeat, jag tycker helt enkelt den är utmärkt. Den får mig att tänka på Kygos version av Sexual healing som har en stark laddning, och påminner mig om våren 2015. 
More Life av Drake. Jag rekommenderar Drake's nya album när du promenrar runt på stan, särskilt låten Passionfruit.

Mat & dryck
Fläderblomsdrink. Jag insåg att det blir supergoda drinkar om du blandar i en skvätt fläderblomssaft. Exempelvis med gin, tonic, is och lime.
3. linja lördagsbrunch. 3. linja ligger vid hamnen och erbjuder mycket god och geidgen brunch. En lunchig brunch med bland annat smoothies och tapas och allt gott helt enkelt, inte någon tråkig servering med bara yoghurt och torra croissanter.
Gryn. Det har öppnat ett nytt bageri och café i Åbo, nämligen Gryn. Inne i Forum som länge varit det mest döda stället i hela centrum men på senaste åren fått ett ansiktslyft med hippa affärer som Vegekauppa och PUF. Gryn har veganska produkter, gott lokalt kaffe och framför allt superbra service. Jag rekommenderar deras pain au chocolate. Där får man lust att sitta kvar länge, ett bra ställe att jobba på också.

Utställning & upplevelse
Lukten. Snart stänger utsällningen Lukten vid Helsingfors stadsmuseum, så det gäller att skynda på om du vill hinna dit en sväng.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska