Bilder från en lördag och det som händer nu.

I fredags tog jag bussen till Helsingfors för att bli bjuden på japansk rice bowl hos Antonia och Krippe som nyligen varit i Tokyo. Ida kom med en flaska bubbel och vi prövade peruker, sjöng karaoke och sen sov jag över på soffan. Nästa dag gick vi på trädgårdsmässa, åt lunch på Vasagatan och promenerade genom Borgbacken som öppnat för sommaren. Ines var också med som ni kan se på bilderna. Hjärtögonemoji-explosion. Ni vet inte hur mycket jag tycker om dessa personer.

Och vad händer nu då? Ja det som händer är POETRY PUB #4 med ingen mindre än Tisdagssällskapet och Hannele Mikaela Taivassalo. Det är vårens sista Poetry pub så jag tycker du ska komma om du befinner dig i trakten. Annars kan ni följa mig inne på RATATAS INSTA den här veckan, jag har spammat på stories en hel del redan och känner att jag kommer att fortsätta med det.

Det är den tionde maj och det snöar.

Det är tionde maj och det snöar. Så vi går och ser Get out och äter sura godis. Tandläkaren tar bort åtta år gammal tandsten som blivit svart. Iiris Viljanen sjunger om att sitta på det kalla kaklet som en naken liten hare.

Jag tänker att varje tanke är en dikt. Det omedelbara i alla situationer: jag riktar min uppmärksamhet mot dramatiken, tänker att allt händer i dialogen och överväger att slopa allting som inte är sant. Det som är sant är relevant. Varför ska vi gömma oss egentligen: vad är poängen med fiktion. Plötsligt känns det omöjligt att någonsin skriva en bok eller ge ifrån sig en text. Det känns som om jag levt ett helt liv borta från min historia, och jag ser Tuukka i nytt ljus nu när jag kliver upp ur hålet. Jag börjar skriva men kommer av mig, för allt utom dialoger är överflödiga, allt känns obegripligt.  

Vad är livet, vad är vi egentligen annat än marionetter i ett liv som nån dikterat åt oss. Nazismen är organiserad mänsklighet, säger Mirjam Tuominen, för mänskligheten är ond då den organiseras. Hellre kaos, säger jag och får lust att göra nåt som spränger ramarna, som reducerar ordningen. Vara så lite människa jag kan. Eller vara den där tandläkaren som tog bort min tandsten, som visste allt om tänder och visade omsorg och som hade läst min journal noggrant innan. Och som hade Mauri Kunnas teckning i taket.

Vad jag har tänkt läsa i sommar.

Sommaren känns avlägsen, det har snöat här, men därför sitter det väl extra bra med lite pepp inför vår varmaste årstid. Jag har fyllt i listan om sommarläsning som Rebecca plitat ihop. Min sommar kommer inte innebära någon förändring i form av plötsligt jobb eller plötslig ledig tid. Livet och sysslorna är vad de är, mer eller mindre jobbiga, mer eller mindre inspirerande. Men nån gång i juli ska jag nog ha en vecka då jag struntar i mejlen och förbjuder mig själv från att producera nåt.

Vilken bok är den ultimata sommarboken enligt dig?

Sommarboken av Tove Jansson är ultimat. En sådan där sommaren själv har en central plats i berättelsen och som skänker mig värme och trygghet. Jag älskar dynamiken mellan farmor och Sophia. Sommarboken bjuder på humor men tar livet på allvar.

Bästa platsen att läsa på sommartid?

Utomhus, i solen. På min balkong (men inte just nu eftersom det bor getingar där vilket förstör stämningen). På en varm klippa vid havet (fast ibland kan man se nån ful orm sen vilket skapar problem). Och såklart när det regnar och är ruskigt, inne bland svala lakan. Jag minns att jag läste både Beckomberga av Sara Stridsberg och Taivaslaulu av Paulina Rauhala så, under de värsta regnperiodena i juni, vilket satte en helt egen härlig prägel på läsupplevelsen. Båda böckerna är värda en drös hjärtan.

Vilken är sommargenren framför andra?

Ungdomsböcker! De är snabblästa och rätt att ta med sig till stranden. Jag rekommenderar särskilt Kapitulera omedelbart eller dö av Sanne Näsling. Och någon bok av Amanda Svensson, den senaste heter Allt det där jag sa till dig var sant, och Jessica Schiefauers När hundarna kommer får vi inte heller glömma. Därtill finns det några ungdomsböcker som jag hoppas att jag själv hinner läsa: Gudarna av Elin Cullhed och Et kävele yksin av Juuli Niemi.

Tegelstensromaner eller snabbläst på sommarstället?

Bådeock. Tegelstensromaner då de är rysligt bra och man kommit in i dem: välj en roman av Donna Tartt eller något av Joyce Carol Oates. Läs Kärlek i kolerans tid av Gabriel Garcia Marquez, God of Small Things av Arundhati Roy eller plocka med dig Diva av Monika Fagerholm. Snabbläst passar bäst då jag är rastlös och vill bli klar med boken under vistelsen på sommarstället (vilket jag ofta vill). Ultimata korta verk är Martina Moliis-Mellbergs A, Hannah Lutz Vildsvin och Novellix noveller.

Vilken klassiker passar bäst i hängmattan?

Surfacing av Margaret Atwood, Bonjour Tristesse av Francoise Sagan eller valfri muminbok. Århundradets kärlekssaga av Märta Tikkanen och Nervous Conditions av Tsitsi Dangaremga skulle också sitta fint. Påminn mig om att jag måste göra ett inlägg om Surfacing - jag tjatar om att jag tycker så mycket om den men har inte ens tillägnat boken ett inlägg här. Hur det nu kan komma sig. En sommar försökte jag mig på Anna Karenina av Lev Tolstoj men det lyckades inte för fem penni. 

Den mest minnesvärda boken du läste under förra sommaren?

Jag tyckte förra sommaren var ganska dålig läsvis för mig, kanske för att jag minns mig själv som ständigt rastlös. Men ett par av årets bästa böcker läste jag: Bavian av Naja Marie Aidt och Drömfakulteten av Sara Stridsberg. De danska novellerna golvade mig och Stridsberg var precis så träffsäker som jag hade tänkt mig. Drömfakulteten var min följeslagare i Rom vilket gör att den känns som flyg, takterasser och skarpt solsken för mig. 

Och slutligen, vilka böcker vill du hinna läsa innan sommaren är över?

Böckerna jag garanterat kommer läsa är dem jag behöver för jobb/research, vilket blir mer av Mirjam Tuominen, Novellix boxen Grannar och Ömhetsmarker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen. Men vad jag ska nöjesläsa vet jag inte eftersom det är så många som ligger på lut. Förutom ungdomsböckerna jag redan nämnde tidigare i inlägget så är jag extra sugen på De kommer drunkna i sina mödrars tårar av Johannes Anyuru och A little life av Hanya Yanagihara. Men så råkar jag ha De oroliga av Linn Ullman och Jag vet allt det här av Annika Paldanius vilket innebär att det finns en stor risk att jag läser dem. Och förmodligen nåt helt annat för en är ju "spontan" och så.

I samma ögonblick kommer bombnedslaget. Hennes kropp slungas ut mot trappan och blir begravd under spillror.

För ovanlighetens skull kommer här ett boktips från fyrtiotalet. Nämligen novellsamlingen Kris (1946) av Mirjam Tuominen, som var en finlandssvensk författare. Hon debuterade 1938 och Kris utkommer året innan Tuominens mest kända verk som heter Besk brygd. Tuominen har varit okänd för mig tills rätt så nyligen, då jag börjat fundera på möjliga författare och teman att forska om. Jag vill lyfta fram en kvinna som inte tidigare fått så mycket utrymme och helst av allt vill jag jobba med noveller. Men allt det här är bara i början och vi får se var jag hamnar.

Tuominens prosa är mycket mörk och hon skriver om andra världskriget, om fascismen, om ondskan som finns i oss alla. Hon skriver om vacklande psyken och humorn som finns i hennes texter är djärv. Samtliga dessa teman är relevanta än idag, vilket gör motiverar valet av författare. Jag tillalas mycket av det här verkets titel. Kris. Och jag drar mig från att läsa de samlingsvolymer som finns av hennes verk, söker just nu med ljus och lykta efter orginalutgåvor av verken.

Novellen som fångar mig mest i Kris är Bortkastad kropp som även är den kortaste texten, bara tio sidor lång. Novellen tar sin början i hopplösheten, med "Långa, slitande snyftningar ur mörkret." Ett par ligger i sängen och hela sovrummet är laddat av desperation. Mannen är ondskefull, men ändå erbjuder han kvinnan ömhet. Det är under kriget och det går bomblarm. Mannen måste lämna kvinnan och hon undrar om det ens finns någon poäng i att söka skydd. När hon slutligen bestämt sig för att överleva, när hon hittat en strimma hopp, öppnar hon dörren, och i samma ögonblick kommer bombnedslaget som slungar hennes kropp, och begraver henne under spillror.

Ett verk och ett författarskap att vända sig till med frågor om ondska och livets mörker.

Första veckan i maj

Det har varit så vackert väder i en vecka nu, vilket gör det svårt för mig att samla tankarna och sitta inne framför en dator. Helst har jag gått långa promenader med Oskar, stannat och köpt glass och sedan fortsatt gå. Varit så ärlig att det gör ont och sedan känt mig lite gladare. Jag har suttit ensam vid åstranden och läst böcker och ringt vänner som bor annanstans. Vi har druckit vitt vin och ätit brie i parken och jag har inte alls skrivit skönlitterärt, eftersom jag känner mig stressad och måste ha tid för tankar. Jag har dansat utan att le, men ändå kunnat trivas en stund, trots att jag är tafatt i det sociala spelet. Det skarpa solskenet skapar långa skuggor över marken.

Det är mycket jobb och framtid på gång, som drar tankarna i olika riktningar och jag har varit tvungen att prioritera. Jag kommer inte att resa till Göteborg för att slamma, vilket känns tråkigt, men så skönt att ha gjort det valet. Det rationella tänkandet är inte det viktigaste, det viktigaste är känslorna som ligger under logiken och sliter i mig, hur löjliga de känslorna än är. Ibland känns det som om jag helt enkelt borde släppa mig själv, falla fritt, inte bry mig så mycket. Det finns inga svar helt enkelt, världen är funtad som den är, och det får vara så. Kanske det är omöjligt att va vuxen och intelligent, kanske alla egentligen känner sig som tjuriga barn.

Jag går hem efter det här glaset. Orkar inte med substanslöst chit-chat

Det har blivit maj och jag har känt en del spleenish (typ melankoli). Svenskfinland har fått ett seriealbum av ett helt nytt slag: Spleenish av Ulla Donner. Jag är inte den första ratata-bloggaren som noterat detta, och själva exemplaret jag läst är också lånat av Rebecca från kulturvis.

Som de flesta tyckte jag det fanns hög igenkänningsfaktor i boken, jag kunde utbrista JA EXAKT vid gestaltningen av en typisk karaktär. Men på nåt sätt lämnades jag suktande efter mer, som fått mig att vela dröja kvar och läsa en gång till. Mer fullsmockade uppslag med finurliga detaljer, som detta här nedanför, djärvare drag, ett verkligt genomborrande av det som är spleen. Kanske ett tydligare persongalleri? Som det nu var bläddrade jag vidare för snabbt och lämnade boken bakom mig för lätt. 

Känslan av uttråkan och cynism är nåt som kännetecknar vår generation, Spleenish är en inkörsport till det temat. Den unga personens livsångest och grubblande över sin plats i världen kan dock leda längre: till depression, missbruk, marginalisering. Jag hade önskat att Donner gått dit. Gått till det som gör ont, fått mig att känna att det verkligen gör ont.

Men visst vill jag se fler seriealbum av det här slaget i Svenskfinland! Spleenish är som en lätt mix av Liv Strömqvist, Ellen Ekman, Bim Eriksson och det feminstiska gardet i serietecknar-Sverige.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska