På det hela taget var jag alltid ensam, på det hela taget kommer jag att fortsätta vara det.

Jag har läst en roman jag länge velat läsa: Den andra kvinnan (2014) av Therese Bohman. Den är superbra: kompakt, erotisk, filosofisk, driven, problematisk, nyanserad och engagerad. Jag gav boken 4,5 stjärnor och Åbokklubbens sammanlagda vitsord blev 4.

Bohman porträtterar en cirka 25-årig kvinna som stannat kvar i Norrköping och jobbar på sjukhusets kök. Hon är längst ner i rangordningen och berättelsen handlar till stora delar om klass. Andra centrala teman är makt och ensamhet. Jag berördes av jagperspektivet och den komplexa skildringen av jagets inre värld, det kändes ibland som om jag befann mig inne i en verklig persons tankevärld. Med andra ord ett mästerligt bygge av en karaktär, som ofta känner sig ensam och annorlunda. Hon bär på en längtan bort som det är lätt att identifiera sig med.

Berättelsen är rätt så mörk. Jagpersonen inleder en relation med en betydligt äldre gift överläkare som heter Carl Malmberg och det hela blir krångligt och problematiskt på så många olika sätt. Bottomline är att både Carl och jaget vill bli bekräftade och sedda av varann. Vem som var offer och vem som var aktör blev inte heller entydigt. Intressant kuriosa: pärmbilden är en del av Night portrait 1977-78 av Lucian Freud. Då man bara ser pärmbilden förmedlas en känsla av öppenhet, sårbarhet och njutning men bilden blir en helt annan om man tar del av hela målningen.

Jag tyckte jaget och karaktären Alex speglade varann, och jag förstod tidigat att Alex symboliserade någon sorts förändring eller uppror. Det som sedan hände överraskade mig vilket jag tyckte om. Hela skeendet i kombination med romanens sista meningen underströk temat daddy issues. Carls och jagets relation rörde sig nämligen oroväckande ofta i närheten av en far- och dotterrelation. Den andra kvinnan är svindlande läsning som tar upp flera brännande teman, och fungerade mycket bra som underlag för bokklubbsträff.

När jag blev 25 och lyfte mina magisterpapper.

Förra torsdagen fyllde jag tjugofem och lyfte mina magisterpapper. Det var en solig dag som började med textsamtal på Café Art och avslutades med Beauty and the Beast på dejt med fina Oskar. Klockan tolv två dagar senare fylldes vår lägenhet av skålande familj och släktingar med famnarna fulla av blomster. Nu är våra kvadratmeter betydligt mer pinterestvänliga! Vi gick på brunchbuffé på 3.linja vid hamnen och efter det droppade mina kompisar in. Vi hade en helt superfin kväll och natt, det bästa sättet att fira nånting fint. Nu är jag Master of Arts och närmar mig trettio, vilka konsekvenser det än kommer ha för mitt liv. Jag blir helt lyckorusig när jag tänker på hur omtänksamma personer jag har i min närhet.

♡ ♡ ♡ 

Poetry pub

Vi vill uppmuntra till skrivande och göra tröskeln för att uppträda så låg som möjligt. Alla ska känna sig välkomna och inkluderade, oberoende av bakgrund, ålder eller erfarenhet. Det har varit väldigt roligt att se hur många som vågat ställa sig på scenen och publiken har varit uppmuntrande och öppen. Artikel i Åbo Underrättelser

Sara skrev en artikel om Poetry pub för Åbo Underrättelser och passade på att ta lite bilder av Johanna och mig. Tack vare puffen i dagspressen var det en del nya ansikten i publiken, vilket gladde oss. Ylva skötte mellansnacken som MC och när jag lutade mig tillbaks och lyssnade på läsningarna kände jag mig så nöjd. Lotta Palmgrens dikt om unga i köpcentret Hansa rimmade, fungerade rytmiskt och var lekfull så där som bara estradpoesi kan vara. När jag satt och lyssnade på Peter Sandström tänkte jag att stunden var unik. Att han framförde dikter ur skrivbordslådan, bland annat från en familjeresa till Kalifornien, som han inte skulle läsa i andra sammanhang.

Vi som var på Poetry pub fick ta del av något särskilt, vilket förhöjde intimiteten. Vi befann oss i ett unikt rum. Grejen med poesiscenen är dess flyktighet, grejen med poesiscenen är att dikten inte kan upprepas exakt. Och poeten på scenen är sårbar, omedelbart nära. Det går inte att kopiera eller examinera upplevelsen i efterhand, och DET om något skapar värde, tyngd och relevans.

Våren, vildsvin och växter.

Hej på er, har det blivit vår? Här känns det i varje fall så, på lördagen tog jag min första utomhuskaffe och idag har jag vårstädat balkongen. Det tog superlänge eftersom vi har en inglasad balkong vars rutor var grå istället för transparenta. Nu är det i varje fall rent och ikväll ska jag gå på Poetry Pub #3, peppigt.

Jag har också läst en bok jag stormgillade, nämligen Vildsvin av Hannah Lutz som utkommer på Förlaget och Bonniers nu i vår. Det kan hända romanen har allt jag vill att en bok ska ha, den är kompakt, poetisk och samtidigt väldigt konkret. ♡ Jag ska fundera vidare och recensera den senare, så då lovar jag att länka artikeln här inne ockå.

För några dagar sen när lakanen var i tvätten tog jag också bilder på lite växter och böcker jag läst för de ser så fina ut tillsammans. Jag överväger att bli en crazy plant lady. På fönsterbrädet bor en murgröna och en som jag inte vet namnet på (någon?). Den senare av dem har bott där länge och den stormtrivs, eventuellt borde jag plantera om i större kruka så den får växa till sig. Murgrönan är en nykomling och jag hoppas den ska trivas lika bra!

Johan Bargums Korta stycken (2016) är trevlig läsning eftersom den innehåller mininoveller. Somliga av texterna träffar helt rätt, andra blir något tunnare.

Ann-Helen Attianeses Vågbrytarna (2016) är en kort roman som handlar om en familj som har det svårt. Mamman har alkoholproblem och dessutom visar det sig att hon döljer något, som leder till fängelsestraff. Jag tyckte bra om intrigen. Hoppas ni inte bländas av den övre bilden, solskenet är extremt starkt.

Här nedan syns min favoritväxt: gullrankan som klänger uppe på bokhyllan! Det är så fint att den tar plats och har runda, hjärtformade blad. Nere på vitrinskåpet bor en fredskalla som renar luften, den har bott vid fönstret tidigare men nu prövar jag hur den trivs längre in i rummet. Vad tror ni? På bilden ser ni också min nya R/H Mickey Dress som hänger och väntar på nästa vecka då jag har examensfest (på tal om pepp hörni).

Avslutningsvis: mitt citrusträd som fått bege sig på retreat till köksfönstret för att eventuellt krya på sig. Hur i hela friden ska jag bete mig för att stackaren inte ska tappa stinget helt? Än så länge ser den ok ut så länge jag inte rör den, för om jag råkar nudda vid den så faller bladen av.

Jag läste att trädet inte vill ha hårt solljus och att den ska stå svalt, så jag vädrar mycket. Jag läste att man inte ska vattna för mycket, så jag vattnar inte direkt då vattnet sugits upp, utan cirka en gång i veckan. Är det kanske för lite? Hon har stått i köksfönstret i några veckor, så jag vet inte ännu om det har hjälpt.

 

Böcker & systerskap åt folket.

Vi läser helst böcker som platsar i det feministiska biblioteket, och vi vill lyfta fram ett gäng böcker skrivna av kvinnor idag. Berättelser är rätt väg att gå för att få perspektiv på världen, för att lära sig och odla systerskap. istället för att ge blommor åt kvinnor den 8 mars, borde vi ge böcker åt alla, särskilt åt de män där ute som behöver växa som människor. @abokklubben

Det har hänt lite på Åbokklubbens instagram igen, bland annat lade jag upp en lätt feminstisk rant kombinerad med boktips, och så träffades vi förra veckan och pratade om Vänd om min längtan av Ann-Louise Bertell. Vi gav Vänd om min längtan högst betyg hittills: 4 stjärnor! 

En av romanens starkaste scener skildrar Marie och hennes två döttrar i bilen på väg till den psykiatriska avdelningen. Marie säckar ihop framför ratten och hennes döttrar hjälper henne vidare. Recension av Vonne & Marie

Dessutom finns min recension av Vonne & Marie inne på Lysmasken idag. Vonne & Marie (2016) är en roman av Christel Sundqvist, som handlar om mental ohälsa inom en familj samt om att vara anhörig. Boken överraskade mig positivt med att djärvt inkludera många laddade teman, tempot var högt och bjöd på spänningselement. På tal om feminism lyckades jag plita in ordet *systerskap* även i min recension, jag skriver att systerskapet genomsyrar Vonne & Marie som en hoppingivande kraft. Fint ju.

Lukten av Helsingfors

På tal om att behöva en paus från jobbet. Då funkar det bra att gå på utställningen Lukten på fjärde våningen på Helsingfors stadsmuseum (som Kaneli också tipsat om). Utställningen är ännu öppen hela mars och varje vecka har rummet en ny doft, utarbetad av en parfymör. Jag vill också ge en särskild eloge till Kristian Palmu som fixat ljussättningen, ljuset var essentiellt för att skapa den behagliga upplevelsen. Antonia och jag körde all in och hade på oss hörlurarna, reduceringen av hörselsinnet skulle förstärka doftsinnet. Det är hon som tagit bilderna som föreställer mig.

Om jag bodde i Helsingfors skulle jag gå på Lukten flera gånger. Förra veckan då jag var där tyckte jag doften mest kändes som en parfym eller au de toilette, möjligtvis att det doftade tvättstuga eller badrum på fin restaurang. Egentligen skulle doften föreställa (spoiler: men det är säkert ok att spoila nu när doften är utbytt) festivalpark, vilket jag tycker doftar nåt helt annat, torrare och smutsigare. Jag har hört att den första doften var Borgbacken, vilket jag tycker hade varit roligt att uppleva. Jag tror också det har doftat/kommer att dofta kaffe nån gång, så där som det doftar särskilt kraftigt där vid Sturegatan, Meiras byggnader. Det borde det åtminstone. En stad eller en plats har knappast sällan så distinkt urskiljbara dofter, men även om sinnet inte genast kopplar ihop doften och platsen kan dofter ge upphov till associationer och tankar.

Om du har möjlighet tycker jag du ska gå och dofta på den här fina utställningen, jag tyckte det var skönt och tankeväckande.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska