Bilder från en brunch.

I fredags satte jag mig på en buss och åkte till Helsingfors, för häng ovanför taken i Tölö och i ett gammal tegelhus i Sörnäs. Flera av mina närmaste vänner bor i Helsingfors och två nätter på en soffa var välbehövligt, både för att hänga med i alla vändningar och för att jag själv behövde en time-out från allt som stavas böcker och jobb.

Det hade gått en hel februarimånad sedan jag varit på besök senast, vilket märktes markant särskilt på Ines som är sju månader nu, krälar och gör ansatser att krypa. Att spendera tid med Ines är bland det finaste som finns. Hon vandrade mellan famnar på brunchen hemma hos Kata och Jussi, som nyligen flyttat ihop i lägenheten där Kata tidigare bott med Kira.

Bilderna föreställer lördagens dundergoda brunch bestående av bl a focaccia, kokosyoghurt, mozzarella och mimosas. Vi åt brunch tills molnen skingrades och solstrålarna målade halva vardagsrummet helt gyllene. När Antonia och jag gick hem till henne, hade det redan börjat skymma, och vår tid tillsammans fortsatte i ännu ett dygn då vi maxade allt.

 

Februarikultur: Nattbarn, Psyket & Jamiroquai.

Litteratur
Missdåd av Karin Erlandsson
Elden, leende av Henrika Ringbom
Iggy 4ever och Nattbarn av Hanna Gustavsson ♡ 
Lilla Berlin. So last year av Ellen Ekman
☆ Vågbrytarna av Ann-Helen Attianese
☆ Om detta talar man endast med kaniner ♡ och Att vara jag av Anna Höglund

Film
☆ Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992) är en film jag hört enbart dåliga saker om. Men har man sett klart Twin Peaks och vill ha mer, ser jag inget skadligt i att ta del av denna rulle. Men se absolut inte filmen innan du ser serien, för då är den full av spoilers. Jag tyckte ändå jag fick veta vissa nya saker om hur Laura Palmer egentligen var, och vad hon kände. Så det var ett plus.

Musik
Automaton av Jamiroquai. Månadens låt blev singeln Automaton som kom ut sista januari, och som innebar startskottet på Jamiroquais comeback album (som släpps i maj). Tycker låten känns uppdaterad och samtidigt har samma känsla som bändets superhits från slutet av 90-talet (Virtual Insanity, Canned Heat, Cosmic Girl). Ba lyssna.
Däggdjur av Säkert! Annika Norlin och gänget är efter många år ute med nytt album som passar perfekt för lågmälda, melankoliska moments och med "Kommer hända" även till förfest. Jag har inte lyssnat så mycket på Säkert! men med den här skivan lyckades de fånga mig med skörheten som har hög igenkänningsfaktor.

Serier & teve
Black mirror. En serie som finns på Netflix, som ger dig en klump i magen och speglar samhällets och teknologins mörka sidor. Avsnitten är fristående och utspelas i en dystopisk framtidsvärld. I ett avsnitt lever vi i en värld där allt man ser spelas in på ett minneskort, så att man sedan kan återuppleva och kolla på varje detalj i sitt minne. Det sätt på vilket vi missbrukar snapchat och videoinspelningar redan idag ligger inte långt från detta. Jag rekommenderar inte att se på Black mirror då du vill mysa, för det går inte, utan mer vid tillfällen då du är öppen för reflektion och nya perspektiv på tillvaron.
The office. För att väga upp det tunga såg vi också på den brittiska komediserien The office från början av 2000-talet. Helt otroligt underhållande. Alltså jag kan inte med Ricky Gervais roll i The Office, han är så sjukt jobbig och mitt i prick. Får skratt i magen bara jag tänker på honom.

Podcast
☆ Psyket. Superintressant podcast utgiven av Sveriges radio, där Emmy Rasper träffar kändisar (Jonatan Unge, Beatrice Eli, Sandra Beijer, Flora Wiström med flera) och frågar dem om hur det är för dem då de inte mår så bra psykiskt. Jag tycker podcasten gör något viktigt: skakar om stigmat kring mental ohälsa och tillåter samtal kring olika sorters mående. Mentala landskap är mycket intressanta och det är ok att inte må bra. Naturligt är Psyket en ganska tung podcast, som öppnar upp för tankar på det som en själv tycker är tungt, och jag tycker jingeln som inleder podden har en vibe som kunde passa som intro för en jobbig sjukhusserie.

Mat & dryck
☆ Kuori. Är du i Åbo och vill ha en lyxig lunch någon vardag tycker jag att du ska testa nya vegerestaurangen Kuori. Där får du en drömlikt god portion med falafels för en tia. Du får själva *pimpa* din egen portion med såser och dylikt.
☆ Delhi Darbar. Ungefär vägg i vägg med Kuori ligger Delhi Darbar som är en gammal favorit, så jag måste väl tipsa även om den här indiska restaurangen nu då jag en gång börjat tipsa. Den är populär och jag har alltid ätit gott där, senast var det palak paneer. 

Utställning & upplevelse
Makasiini Contemporary. I slutet av förra året öppnade ett nytt konstgalleri i akademikvarteren i Åbo, i en superfin, ljus lokal med högt till tak. Jag var där första gången en eftermiddag med Ylva och vi fastnade särskilt för den här tavlan av Jenni Vakkilainen. Verket såg ut som en festlig glassportion eller ett landskap där alla är glada och äter hattara. Jag tyckte om dynamiken med mörk övre kant som fick mig att tänka rymd och en bas som var rosa. Alla Vakkilainens tavlor gick i liknande stämning, med ett kladdigt och karnevaleskt uttryck.
På resa med Chiefen och Sally Jones. Sara och jag gick på en utställning som bygger på den prisbelönta bilderboken Legenden om Sally Jones av Jacob Wegelius, och som finns att se på Forum Marinum i Åbo just nu. Utställningen har betoning på lek, där man får klättra och uppleva ett fartyg likt det som Chiefen och Sally Jones färdas med osv. Vi saknade stora verk av Wegelius fantastiska illustrationer, och tänkte att det ultimata ändå hade varit användning av ljudbok och tydligare orientering som följde kronologin i boken, så att man liksom kunde uppleva boken från början till slut. Nu gick mycket uppmärksamhet åt till att fundera kring händelser och kronologi och hur saker hängde ihop. Forum Marinums grundutställning är också rätt intressanta, med imponerande miniatyrmodeller av skepp och all sorts detaljer och historier om sjöfart.

Litterära länkar

→ Ljudboken betonar textens auditiva drag. Västra Nyland plockade upp min pro gradu-avhandling, vilket är roligt såklart. Det var en utmaning att svara smidigt och lättillgängligt på frågorna som ställdes, och det känns som om jag kanske inte fick sagt allt jag hade velat. Men så känns det säkert alltid att bli intervjuad. : )

→ Tankar om livet i en litteraturbubbla. Jag tänkte också lite offentligt inne på instagram, poserade med en bok och repostades av Förlaget. Jag skrev kort om hur det är att vara verksam på olika positioner (litteraturvetare, recensent, författardrömmen) i finlandssvenska, litterära kretsar. Det känns som om det finns mycket jag kunde skriva mycket om detta. Jag tror det bor extra mycket osäkerhet i unga skribenter, nyutexaminerade och såna som skriver litteraturkritik för första gången. Jag jagas av tanken på att missa nåt essentiellt, att framstå som inkompetent, och överkompenserar därför genom att jobba mycket. Att själv vilja bli författare och samtidigt skriva litteraturkritik känns också osäkert.

→ Första året med Vilda förlag. "Första året med Vilda förlag kännetecknas av relationsskildringar och spänningen mellan Svenskfinland och världen, med välkommen assimilationstematik och en balettdansös med poetisk sprängkraft." Jag skrev en artikel om Vilda förlag här i veckan, där jag säger att det finns en risk i att fungera som författare vid eget förlag och att den visuella helheten lämnade mer att önska.

→ Kulturarbetarens eviga deltidsdilemma. Miilo skrev så bra om att frilansa inom kulturbranschen. Känns som om det här är något jag också kunde prata/skriva om hur mycket som helst. Annars kan jag tipsa om avsnitt ett av Astras podd där det snackas arbete, och delvis om just hur kulturbranschen utnyttjar frilansarens höga arbetsmoral.

→ Era bästa skrivtips. Jenna kommer med skrivpepp! Det behövs alltid fina skrivtips, läs dem gärna. Om jag hade svarat på hennes inlägg hade jag skrivit mitt bästa skrivtips just nu: skriv om morgonen innan du kopplat på nätet eller haft annan kontakt med omvärlden. Då är blicken ny. Skriv en timme varje morgon. Börja alltid från tomt blad och byt ofta rad, så texten känns fri och associationerna kan flöda fritt.

→ Den förlorade konsten att förlora sig i läsning. Bra artikel av Kim Solin om att läsande inte är en prestation, att målinriktad läsning är hämmande. Men jag kan inte bli att känna att även den reflekterande, intellektuella sortens läsning som förespråkas här blir ett sorts målinriktat krav. I den bästa av världen får läsaren bara befinna sig i texten, flanera i den (ja!), men att eftersträva den sortens läsning kan ju också kännas som en boja.

Årets andra deckare

Jag har läst en finlandssvensk kriminalroman igen, den här gången Missdåd (2016) av Karin Erlandsson. Kokade nyss söndagskaffet i espressokannan, hela lägenheten doftar gott av kaffe nu. Är inte omslaget av Sanna Mander också väldigt tilltalande? Jag tycker att pärmens färgval och bildvärld inte signalerar deckargenre, eller vad tycker ni? Annars är jag redan inne på årets andra deckare, och jämförelsevis kan jag säga att jag gillade Missdåd bättre än Sommarön.

Jag är egentligen fel person att ge utlåtande om deckare eftersom jag inte ens läst Kepler, Läckberg eller dylikt och helt enkelt inte är påläst inom genren. Nåväl. Missdåd är uppbyggd som en pusseldeckare, med många karaktärer vilket gjorde det svårt att lära känna karaktärerna till en början. Stora delar av romanen är uppbyggd på dialog vilket gör att den är snabbläst, men stundvis saknade jag förankring i tankar och handligar. Enligt mig löper inte dialogen tillräckligt smidigt, den säger inte tillräckligt mycket om personlighet med mera, så det stora hela haltar en aning då dialogen annars tar så stort utrymme.

Handlingen utspelas i Nykarleby på 90-talet, vilket väckte många tankar kring inskränktheten i små byar, där misshandel, homosexualitet, alkoholism och kvinnliga präster är tabu. Jag gillar att Erlandsson tangerar dessa teman och målar upp litenheten i en österbottnisk by. Boken inleds klassiskt med att en kvinna hittas död på midsommaren, och mysteriet skapar driv och laddning. Trots att jag ibland tycker dialogen är stel eller handlingen något plötslig/otrovärdig tycker jag mycket om att Erlandssons egensinniga karaktärer alla har egna problem, och att hon vågar gå rakt på våld, sex och problematiska relationer.

känslan av hot i mitt inre, steg i volym som en våg

Ny vecka, ny bok, ny soppa. Jag har läst den poetiska essäboken elden leende (2016) och ätit livets godaste linssoppa. Receptet längre ner i inlägget, först ska jag berätta om boken med underrubriken Berättelser från en resa till japan och som är skriven av Henrika Ringbom.

Elden leende handlar om att försonas med sitt öde och tampas med svåra händelser i livet. Jag tror berättelsen kunde skänka tröst åt den som lever med sjukdom eller har förlorat någon nära. Ringbom skriver ur sitt innersta, det känns uppriktigt och både språk och berättande känns tillgängligt. Hur skapar en mening och lycka mitt i förödelse, hur fortsätter en efter sjukdomar, dödsfall och hot om jordbeväning? Varvat med viktiga tankar serverar Ringbom poetiska formuleringar om japansk kultur: exempelvis en dikt om att äta sushi som verkligen fick mig att känna smakerna. Njutningsfullt.

Här kommer receptet till livets godaste linssoppa: koka upp buljong. I med röda linser och batat, låt puttra. I med lök, vitlök, chili, ingefära och citronsaft. Vänta tills bataten är mjuk. I med basilika och creme fraiche. Mixa soppan slät. Rör ner tomatkross. Servera toppad med basilika, creme fraiche eller rostade nötter och kikärter. Om du vill va vegansk, byt bara ut creme fraiche mot motsvarande havreprodukt. Lovar, det är så GOTT.

Rörelser i ljudtexten

Det tog mig ungefär ett år att skriva min avhandling pro gradu i litteraturvetenskap. Under hösten sysslade jag med den på heltid. Nu efter julen har jag bara finslipat och faktiskt inte gjort så värst mycket ändringar. I något skede orkade jag inte längre gå in och peta i detaljerna utan ville bara att texten skulle vara klar. För dig som är i början av ett stort projekt som ter sig spretigt kan jag bara säga: räds inte, det reder sig till slut, pusselbitarna faller nog förr eller senare på plats.

Nu är ansvaret inte längre mitt. Jag har överlåtit texten åt bedömare och språkgranskare, och snart kommer jag också att lyfta mitt betyg! Det känns skönt och jag har en bra känsla för det som komma skall. Fram för allt är det skönt att avsluta någonting, att sätta punkt. Under våren och sommaren kommer jag att frilansa med projekt, forskning, recensioner och skriva på min lelle bok. Vad som händer på hösten vet jag inte. Jag befinner mig i ett brytningsskede där det svåraste av allt är att räkna ut vad jag själv helst vill göra till näst, det är ett privilegium att ha det så men det är ju faktiskt lite klurigt att veta vad som är den rätta vägen att gå.

Titeln på min avhandling är Rörelser i ljudtexten. En intermedial studie av Monika Fagerholms novell "Arielles första kärlek". Det handlar om ljudboken, den tryckta boken och hur de samverkar och står i samklang i en anordning som jag kallar ljudtexten. Om det är någon där ute som vill veta mer om avhandlingen så är det bara att fråga!

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska