Hur kommer det sig att jag (som annars alltid skyndar) aldrig har bråttom när jag står där med dig?

Det händer att jag faller i. De där hålen av melankoli. September betyder så mycket: värmen vid åstranden, på balkonger i lä.

Vi står vid övergångsstället utan att fortsätta fast ljuset upprepande gånger växlar från rött till grönt. De här promenaderna hem, som drar ut på tiden, alltid räcker tredubbelt längre än de borde enligt google maps. För vi stannar kvar där, under gatlyktorna som reflekteras i den svarta vattenytan.

Vi talar aldrig om det, hur vi dröjer på stegen, men vi gör det tillsammans. I den friktionen som töjer ut delar vi något mycket skört. Som kanske försvinner om vi säger det högt.

Hur kommer det sig att jag (som annars alltid skyndar) aldrig har bråttom när jag står där med dig?

Det är alltid natt här. Där vi är.

Jag står i ett annat nu och låter vattnet skala av mig sminket och smutsen. Hjärtat som spänner och sprattlar i bröstkorgen, i magen, bakom tårkanalen.

Jag inser att jag har flyttat bort.

Att ingen höst är den andra lik, men nu är det definitivt. Jag bodde i den där staden i sex år och nu bor jag två timmar bort och jag vet plötsligt inte hur tiden gått så fort.

Det är svårt att minnas hur höstarna kändes innan Åbo, det känns som om september bara funnits i Åbo, och nu är jag inte längre där.

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio