Ku mä nyysin kaupasta suklaapatukoita, mä sujautan ne läskien väliin.

 

 

Jag har ätit lussekatter och läst Rosa Liksoms senaste noveller i samlingen Väliaikainen (2014). Hon skriver rappt och provokativt om dilemman som kännetecknar vår tid. Om dysfunktionella familjer, vilsna individer, sjuka fenomen som faktiskt är helt vanliga, missbrukare etc. Som mammorna som inte kan ta hand om sina barn, mannen som köper en kvinna från Thailand över nätet och en tjej som fixar ett toppenbröllop utan att ens ha någon att gifta sig med. Det råder hårda levnadsvillkor men boken rymmer också insikter och humor. Som mannen som får sju rätt på lotto två gånger, första gången gömmer han pengarna och ändrar aldrig dem från mark till euro och andra gången kastar han dem raka vägen in i vedspisen.

 

 

Hälften av boken är skriven på stadin slangi och andra hälften är skriven på meän kieli. Det tidigare blir lite tjatigt i längden och det senare är tungt att läsa. Men å andra sidan färgar språket novellerna, och tonen känns genuin och nära. Det bästa av alltihop illustreras av novellen ovan. Det ryms så många botten i den korta novellen. Jag ser en skör individ under den uppkäftiga attityden men upplever samtidigt att berättaren är en gapig lögnare som bara gör sig till. Under en så kort rymd hinner Liksom ta oss från 0 till 100 och skapa flera alternativa läsningar.

 

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner