Hur kommer det sig att jag (som annars alltid skyndar) aldrig har bråttom när jag står där med dig?

Det händer att jag faller i. De där hålen av melankoli. September betyder så mycket: värmen vid åstranden, på balkonger i lä.

Vi står vid övergångsstället utan att fortsätta fast ljuset upprepande gånger växlar från rött till grönt. De här promenaderna hem, som drar ut på tiden, alltid räcker tredubbelt längre än de borde enligt google maps. För vi stannar kvar där, under gatlyktorna som reflekteras i den svarta vattenytan.

Vi talar aldrig om det, hur vi dröjer på stegen, men vi gör det tillsammans. I den friktionen som töjer ut delar vi något mycket skört. Som kanske försvinner om vi säger det högt.

Hur kommer det sig att jag (som annars alltid skyndar) aldrig har bråttom när jag står där med dig?

Det är alltid natt här. Där vi är.

Jag står i ett annat nu och låter vattnet skala av mig sminket och smutsen. Hjärtat som spänner och sprattlar i bröstkorgen, i magen, bakom tårkanalen.

Jag inser att jag har flyttat bort.

Att ingen höst är den andra lik, men nu är det definitivt. Jag bodde i den där staden i sex år och nu bor jag två timmar bort och jag vet plötsligt inte hur tiden gått så fort.

Det är svårt att minnas hur höstarna kändes innan Åbo, det känns som om september bara funnits i Åbo, och nu är jag inte längre där.

Försöker vara kritiker

Den senaste veckan har jag tänkt ovanligt mycket på kulturkritiken i Svenskfinland. Jag har också varit ovanligt lat med att skriva på mitt eget skönlitterära projekt.

Vem vågar vara kritiker i Svenskfinland? Lyssna på radiodebatt som följd av Otto Ekmans recension av pjäs på Lilla teatern (Ni stryker medhårs, Lillan). Tidigare i höst har Johanna Holmström skrivit om kulturkitiken här: Konstkritik som ger huvudvärk.

Det känns skakigt att vara i början av en bana som kritiker, det vet jag av personlig erfarenhet och av många bekanta jag talat med. Det handlar om ekonomiska förhållanden som är urusla men också om hur otroligt litet Svenskfinland är. Det är troligt att du som recensent har en koppling till eller i framtiden kommer att möta den vars verk du recenserar.  

Dessutom tycks åsikterna vara delade kring vad en recension egentligen borde vara. Recensioner ska inte sälja verket, men ändå är särskilt teaterbranschen beroende av att recensioner gör det.

I lördags var jag på en fest för att fira tidskriften Kritiker. Nu bläddrar jag i det finfina fyrtiofjärde numret av tidskriften, med matta blad och omslag av Karin Hald. Hennes bilder är faschinerande, mönstren för tankarna till massproduktion, tidningstryck och kassetter. Jag läste nyss en artikel av Ulrika Nielsen om Catharina Gripenbergs författarskap och till näst ska jag läsa en essä om skrivande av Ann-Marie Tung Hermelin.

Annars tänkte jag tipsa om poesiplattformen Örnen och kråkan där det hittas nytt content varje onsdag, som sedan byts ut nästa onsdag. Just nu ligger där en recension av diktsamlingar som skrivits av två författare, och recensionen finns också som ljudfil vilket är ett trevligt format. I arkivet finns också tidigare recensioner tillgängliga. Ofta liknar recensionerna på Örnen och kråkan essäer, och är därmed rymliga och tankeväckande.

På tal om content känner jag mig villrådig gällande den här bloggen. Jag vet inte riktigt för vem eller varför jag skriver, förutom för min egen skull (som dokumentation och för att formulera tankar). Så jag undrar om jag borde förnya konceptet på något sätt, men vi får se.

Här inleder Åbokklubben hösten

Åbokklubben har startat hösten med femstjärnig dystopi, spansk ångest och kärlek liksom. Först ut en THE HANDMAIDS TALE av Margaret Atwood som vi älskade och som fick fem av fem guldglimmande stjärnor i betyg. Så här skrev vi på Instagram:

"Vi pratade växelvis om boken och serien och förväxlade dem med varandra, vi förundrades över hur dystopin från -85 kan kännas så dagsaktuell. Hur lätt det är att kuva människor o inordna dem i ett nytt system. Vi fick hjälpa varann att minnas vissa faktan som blivit lite oklara: som hur många år Gilead funnits innan berättelsens nu.
Vi talade om Atwoods författarskap som är värt ett Nobelpris och tyckte hennes språk var smidigt och lättillgängligt, samt att bokens långsamma tempo väl motsvarade den stämning som rådde också för berättaren. Vi tyckte mycket om tonen och att man glimtvis fick veta mera. Vi tyckte inte om epilogen men älskade/hatade det öppna slutet. Och hade varierande inställning till Nick.
Våra tankar gick till surrogatmödraskap, adoption och rätten till barn och vikten vid att äga sin egen kropp!"

Skalan för våra stjärnor kan du läsa mer om i ett tidigare inlägg.

Därefter läste vi VAD HETER ÅNGEST PÅ SPANSKA? av bloggdrottningen Michaela von Kügelgen. Det känns som om some svämmat över av denna bok så vi ville också vara med.

Vi hade en hetsig diskussion om och kring boken. Om huvudpersonens gränslöshet och genrerna den tangerar: chiclit, harlequinn, ungdomsbok, erotik. Prestationsångesten som tema är nåt som jag tycker finlandssvenska debutanter varit bra på att gestalta på 00-talet.

Rebecca från bokklubben har skrivit en omsorgsfull recension på sin blogg, läs mera där!

Till näst blir det KÄRLEK LIKSOM (som jag bloggat om i våras: Rakkaus niinku) av Johannes Ekholm. Jag gillar den här romanen starkt: överlag känns boken fräsch, som nåt jag aldrig tidigare läst, vilket är det bästa betyget. Huvudpersonen Joona är en trettioårig man som "stagnerat" och försöker finna sig i det, och som borrar in i sig själv och personerna i sin närhet genom att spela in deras samtal. Han känns äkta på ett avskalat och enerverande sätt.

Av nån orsak gav boken mig större förståelse för vissa unga män i min närhet. Den tampas med frågor som lönearbete, maskulinitet och generationsklyftor. Såklart också: kärlek och vad är meningen med livet egentligen? Strukturmässigt är boken spännande eftersom den är skriven på dialog, lite som ett teatermanus.

Ikväll ska jag se Johannes Ekholm med Ulla Donner på Nickenscenen när det är Nu imorron: Generation Y och den förlorade vuxenheten. Kanske vi ses där? Nu? Imorron?

I natt drömde jag att jag satt utanför huset. Antagligen var huset litet, som en modell av det verkliga huset, eller så var jag stor som en jätte.

Typisk måndag idag: betar av saker på min to do-list och försöker koncentrera mig på en sak åt gången. En av mina svagheter är att jag har svårt att fokusera på en sak, vilket gör att jag ofta har svårt att hålla en röd tråd eller samla mina tankar. Jag borde göra en sak åt gången men det är svårt att begränsa sig.

Anyway: jag ville skriva om två saker här nu. 

1) Den lilla boken Kupa (2007) av Marie Norin. En alldeles fantastisk bok! Påminner mig lite grann om Vildsvin av Hannah Lutz, hos Lutz handlar drömmarna om vildsvin, hos Norin handlar drömmarna om grisar: "I natt drömde jag att jag födde upp grisar."

Hos Lutz är spelplatsen naturen, miljön, bygden medan spelplatsen hos Norin är huset. Huset som på ett kafkaeskt sätt samtidigt är det mänskliga psyket. Nu använde jag verkligen ordet kafkaeskt men det tycker jag man får när bokens motto är signerat av honom: "Att rätt uppfatta en sak och att missuppfatta samma sak utesluter inte helt varandra." Övriga litterära referenser jag associerar till: The Bell Jar av Sylvia Plath och Ett dockhem av Henrik Ibsen och The Yellow Wallpaper av Charlotte Perkins Gilman.

Jag älskar det märkliga med Kupa. Med betoning på Älskar. Den klassas som en psykologisk thriller och språket är så lätt och fint och helheten är utmanande och absurd och lite äcklig. Stark rekommendation på Kupa. Nu är mitt enda problem att jag verkligen vill ha boken i min hylla men den finns ju inte längre till salu. Råkar du ha ett exemplar av boken skräpande där hemma?? Så bra tur kan jag omöjligtvis ha.

2) Utmaningen 500 ord om dagen i 21 dagar med Skrivgäris. Från förra måndagen skriver jag femhundra ord om dagen tillsammans med skrivgruppen för gäris och icke-binäris på Facebook och det fungerar jättebra! Igår skrev jag kanske inte riktigt femhundra ord men ändå. Jag tycker summan ord är just lagom: det blir cirka en sida skriven text och det är ganska kravlöst att få till det, så ifall jag får flyt är det sedan enkelt att fortsätta skriva en längre stund.

Texten jag skriver är flödestext vilket ytterligare gör det enklare. Flödesskrivande är ni bekanta med men det tål att upprepas: man bara skriver rätt och slätt det som man kommer att tänka på. Ingen censur, ingen korrektur. Jag skriver på mitt bokmanus och tänker kring scener som ska läggas till där. Det är lite utmanande att skriva början tycker jag. Jag försöker göra det intuititvt, skriva det som känns och finns i mitt medvetande, inte krysta fram nåt. Vi får väl se.

Om fjorton dagar har jag åtminstone ett dokument med minst tjugoen helt nya sidor och då ska jag läsa genom stoffet och se om det finns nåt där inne som går att utnyttja.

O oh sång på sång, det ekar över hela staden

Ser man på - en liten bildbomb från morgontimmarna den sista helgen i augusti, är inte det trevligt? 

⚡⚡

Jag hittade den här överraskningen på Eerikinkatu 11 facebooksida igår. Det är bilder som Kira tog med en engångskamera hon hittade på bardisken och som jag nu vill pynta bloggen med. Varsågoda!

Att sjunga Veronica Maggio på karaoke och dansa till en dj med förkärlek för Bollywood. Så kan det vara ibland. Ha en fin lördag vad ni än gör, själv är jag på Pellinge idag, lyssnar på ihållande regn och Föredragsmaraton från Svenska teatern. Funderar med Osse på topp tre resemål i livet och bästa filmer vi sett på bio. Mina topp tre resemål: 1) Svalbard, 2) New York (vilket är helt nytt för mig, tror det beror på Ett litet liv) och 3) kanske Tibet, förblev lite osäker kring nummer tre.

Dessutom skriver jag på min roman. Men mer om det nån annan dag. Hejdå!

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar, litterärt skapande och kantarellsäsong.

Hej, jag skriver detta från en buss.

Min generella feeling just nu är inspirerad: eftersom jag läst två starka texter (Michael Hardt: Kärlekens förfaranden och Hanna Kuusela: Writing Together), ätit sushibuffé med Fanny, läst ut Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.

"Johannes Anyurus nya roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar handlar om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater." Står det hos Norstedts. Den påminde mig till strukturen och stilen om Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns, genom att luckra upp genom perspektivbyten och opålitliga berättare.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) är den första bok av Anyuru jag läst och jag är definitivt sugen på att läsa En storm kom från paradiset. Jag kommer inte glömma denna berättelse. Det var kittlande, akut, sorgligt och vackert.

Oh boy jag var i Åbo på helgen för att gå Litterärt skapande och dessutom fira vårt boksläpp: Människohundarna! Här har vi två roliga bilder på gruppen, där alla utom Lotta och Ingrid är med (en liten fanfar också för dem, om jag får be).

Under skrivkurshelgen slog dig mig hur bekväm jag blivit i gruppen. Trots att jag ännu har vissa issues kan jag vara mig själv på ett helt annat sätt nu än tidigare. Ville kommenterade när vi åt lunch att han inte riktigt insett hur mycket jag har för vana att älta saker och känna mig skamfylld, och det kändes så skönt att visa mig sårbar och be om ursäkt och sen veta att allt är okej. Hur hög tolerans de har för mig.

Vi kommer varandra nära när vi träffas och skriver tillsammans, tar del av varandras texter och utsätts för press. När vi jobbar och får belön för mödan. Att ha skrivande människor i form av kurskompisar och handledare runt sig är en sån lyx.

Och så hann jag även gå i svampskogen med två söta förra veckan. Så skönt.

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska