Skriver dagbok för Yle i sju dagar

Vet ni vad? Jag skriver dagbok för Yle i sju dagar. Klicka in er där för att läsa mina inlägg eller inläggen av de två andra skribenterna. Det finns inte bara text utan också ljud, så om du vill höra min röst behöver du bara klicka på play. Huu!

Första dagen skriver jag om hur viktigt det är med bibliotek och med kulturtidskrifter. Andra dagen (alltså idag) skriver jag om begreppet dagbok och lite om Dammen brister. Det skulle vara en lögn att påstå att texterna jag publicerar på Yle känns som en dagbok för mig. Eftersom jag skriver varje dag blir det i praktiken som en dagbok, men tilltalet känns offentligt.

"Vem försöker jag lura? Jag är helt för medveten om vart min text är på väg. Jag kan inte ruska av mig känslan av att det här är en imitation av en dagbok."

Annars kan jag också berätta att författarutbildningen Litterärt skapande avslutades förra helgen. Med anledning av detta skrev jag med hjälp av mina kurskompisar en text till Förlagets webb. Detta om detta. Hundar förklarar inte sig själva.

Ser du Ami, jag skulle vilja skriva denna bok om dig.

Har läst Sönder - om framkallning av veloxpapper (utgiven postumt 1932) av Henry Parland. Jag tycker den finlandssvenska klassikern är charmig och porträtterar en ganska motbjudande ung man på 20-talet i Helsingfors. Jag har länge velat läsa boken och jag blev inte besviken. Det är en svindlande berättarkonst som konserverats här.

Berättelsen handlar om huvudpersonens obsession av en ung kvinna som heter Ami och som har dött. Sönder är en stark text. Berättaren framkallar bilden av Ami som han framkallar sina fotografier på veloxpapper. Hans perspektiv är skarpt, sjukligt och sinnligt. Jag gör en massa hundöron pga alla fina ord och förflutna formuleringar.

Avslutar med denna vackra observation om kravatter: "Men kravatter äro allt annat än tillförlitliga varelser, man kan knyta en idealisk rosett 6 dagar på rad och på den sjunde dagen strejkar den. Det finns då ingen annan möjlighet än att låta den vila en tid, dess egensinne går efterhand över och om några veckor visar den den mest slaviska lydnad man kan begära av en kravatt."

Speglande samtal/Recension av Samtal med vänner

Sally Rooney (f. 1991) är en irländsk debutant som lyckats skapa sig ett namn internationellt redan efter en roman. Samtal med vänner (2017) är en samtids- och relationsskildring som på ett skarpt, politiskt och medryckande vis skildrar hur världen ter sig genom en ung kvinnas perspektiv.

Frances. Frances, 21, är studerande i Dublin, skriver poesi och gör spoken word tillsammans med sin exflickvän Bobbi. Frances har en vacklande självkänsla och hennes perspektiv är sårbart och säreget. Hon känner sig fattigare än dem hon umgås med och hennes pappa är radikalt alkoholiserad, vilket figurerar som ett underliggande hot. Känslor av skuld och skam präglar Frances relation till sin pappa och klassperspektivet.

Frances går bakom ryggen på sin bästa vän Bobbi och har därtill bristande självinsikt. Frances anklagar sig själv för att vara känslokall och hon distanserar sig från känslor av äkta affektion. Den svala ytan, ”coolheten”, känns tidsenlig. Romanen är indelad i två delar och andra delen utgörs av en radikal nedmontering av karaktären. Hon går in i sig själv på ett destruktivt sätt, isolerar sig från omvärlden och vill inte ta emot någon hjälp. Det framstår som att den här fasen av självförakt är nödvändig för berättelsen.

Det är sorgligt att se på och samtidigt känns det bekant. Tankarna går till utbredda siffror av mental instabilitet. Inte alla unga människor har svårt att hantera vardagen, men det är påfallande vanligt.

Snårig vänskapsdynamik. Det framgår att Bobbi är Frances första riktiga vän, och att Frances skapat sig sin självbild genom att spegla sig i henne:

”Våra samtal var långa och intensiva och jag upplevde dem som så betydelsefulla att det hände att jag om kvällarna skrev ner delar av dem ur minnet. När Bobbi pratade om mig var det som om jag såg min egen spegelbild för första gången någonsin.”

Deras dynamik är problematisk eftersom Frances är beroende av Bobbis bekräftelse.

Vänskap är romanens viktigaste tema. Banden är snåriga: Bobbi och Frances umgås tätt men är inte längre ihop och de två andra polerna utgörs av de något äldre, framgångsrika gifta paret Melissa och Nick.

Det skapas konkurrens mellan de fyra då Bobbi visar intresse för Melissa och problematiken djupnar när Francis inleder ett hemligt förhållande med Nick. Samtidigt jämför både Bobbi och Nick Frances med Melissa, en parallell som Frances själv har svårt att se. Flirtandet är intelligent och att få någon att skratta är en vinst.

Den snåriga vänskapsdynamiken uttrycker flexibilitet och utsatthet. Vem kan man lita på? Positionerna sätts i gungning ytterligare då Frances publicerar en novell som handlar om Bobbi. Bobbi känner sig utnyttjad vilket får mig att ifrågasätta berättaren Frances agenda och därtill reflektera över den fiktiva novellens relation till den faktiska romanen.

Den andra kvinnan. Det tycks inte heller finnas några alternativ när det gäller relationen mellan Frances och Nick. Deras känslor för varandra är oklara, men ganska snart förstår vi att Frances har stora känslor på spel. De har mycket sex på hennes initiativ även om hon är förvirrad.

Stundvis ser Frances sig själv som misshandlad och sexet beskrivs som våldsamt. Hon intar frivilligt en offerposition för att sedan efter en stund återta makten. Frances älskar Nick men Nick kommer att välja sin fru först:

”Nu när jag låg i det tysta huset kändes det som om jag hade tappat kontrollen över allting. Det enda jag kunde bestämma var om jag skulle ha sex med Nick eller inte; jag kunde inte bestämma vad jag skulle känna eller vad mina känslor skulle betyda.”

Frances och Nick misstolkar varandra upprepande gånger och senare framgår det att Nick på sätt och vis också befinner sig i en utsatt position.

Gränserna för förhållande och vänskap är inte självskriven, ett äktenskap är ingen garanti för att leva monogamt. Karaktärerna ifrågasätter varandra och sexualiteterna är rörliga. Samtal med vänner är en skarp och snyggt förpackad roman, i lyckad svensk översättning av Klara Lindell.

✧✧✧✧✧✧✧✧✧✧✧

Recension publicerad i affärsmagasinet Forum 11/2017.

Novemberkultur

Film
Under november såg jag två filmer på bio: The Square och Tuntematon sotilas. The Square av Ruben Östlund var fantastiskt bra. Den kändes nyskapande så där som alla bästa filmer (trots att den nog påminner om Östlunds tidigare Force Majeure). På ett tankeväckande och underhållande vis skildrar Östlund en välfärdsstad, här Stockholm, och dess puttrande strukturer av småsinthet, självupptagenhet, livet i en bubbla.

Utspelsplatsen är år 2020 på ett museum för modern konst och huvudpersonen en man i maktposition. Den danskpratande Claes Bang är både odräglig och lite sympatisk i sin enkelhet. En så träffande representant för patriarkatet, då han upprätthåller sjuka strukturer utan att egentligen mena något illa. Jag älskar hur Elisabeth Moss karaktär skildras - som om hon är påträngande och gränslöst uppfordrande, när hon egentligen ställer rimliga krav och har hjärtat på helt rätt ställe.

Aku Louhimies Tuntematon sotilas får inte en lika stor rekommendation som The Square. Jag ville se Tuntematon sotilas för att "veta vad alla talar om". Min värsta skam över nationalismen fick jag ändå innan hela filmen börjat - då visades nämligen en drös reklamer om Finland hundra år och trailers för kommande finska filmer som handlar om oerhört relevanta saker så som vinsten i Ishockey VM 1995.. Dog lite inombords.

Men då filmen började blev jag positivt överraskad. Kariluoto som skulle leda första anfallet i filmen klarade inte av det eftersom han fick någon sorts panikångestattack vilket skildrades väldigt övertygande med kombo av filmning, skådespel och ljudvärld. Jag översköljdes av sorgsenhet över hur meningslöst och jobbigt krig är. Därtill tyckte jag det var intressant att följa huvudpersonerna under berättelsen. Helheten var filmtekniskt snygg, speltiden var helt för lång och jag skulle inte se filmen igen.

Litteratur
Tärnornas station - en drömbok av Susanne Ringell (efter De langerhanska öarna och God morgon har jag blivit Ringells fangirl och också den här prosalyriska boken var en behaglig läsupplevelse. Boken är utgiven på det lilla österbottniska poesiförlaget Ellips. Kan rekommendera deras utgivning.)
Sent i november av Tove Jansson
Pappan och havet av Tove Jansson
Samtal med vänner av Sally Rooney ♡
Sönder av Henry Parland
Snön över Azharia av Minna Lindeberg och Jenny Lucander 

Serier & teve
Liksom alla andra såg jag Stranger things tredje säsong som släpptes på Halloween! Anslaget i Stranger things är stort vilket påminner mer om film än om serie. Tyckte helheten var ojämn - somliga avsnitt var fenomenala medan vissa lämnade mer att önska. Jag kom också att fundera vad poängen med "den nya familjen" egentligen var? Karaktärerna djupnade mycket från första serien vilket jag tyckte om. Obs. The 'Stranger Things' Kids Were Nearly a Motown Super Group

Därtill kollade vi den nya säsongen av min finska favorit komediserie Siskonpeti. Det bästa som görs på finsk teve (säger jag som egentligen inte har så bra koll, alltså ta det med en nypa salt). Det är tredje säsongen nu och jag börjar tänka att de kanske inte kommer att vara kapabla att förnya konceptet eller skapa lika roligt innehåll i en evighet, att man kanske kunde kritisera dem för att ändå vara strömlinjeformade och på sätt och vis upprepa liknande skämt och konstellationer. De kunde vara ännu djärvare, mer inkluderande och mångsidiga i nästa säsong.

Utställningar & upplevelser
Under vår mini-skrivhelg gick vi på två gallerier i närheten av Gamla kyrkan i Helsingfors: Galerie Forsblom och Helsinki Contemporary. Jannis Varelas: The Pomegranate Circus/Under the Chair, som bilden föreställer, hade ett roligt groteskt och gatukonst-aktigt uppslag som ni kan se. Särskilt mycket tyckte vi om ett rum där två filmer visades. De två filmerna skavde mot varann vilket skapade en spännande dynamik. Ena duken föreställde en "fransk mimare" i stel mask som år spaghetti på ett väldigt glupskt sätt, medan den andra föreställde pastellfärgade blomblad som singlade omkring.

Därtill var jag på Amos scenen på Svenska teatern och såg Nu imorron. Hem, identitet, avstånd och utanförskap var temat kring vilket Martina Moliis-Mellberg, Adrian Perera och Christoffer Mellgren samtalade. Under en del av samtalet tänkte jag att det kanske var för många personer på scenen och de kanske därför inte lyckades få till en fungerande dynamik som under Nu imorron med Dikert, Donner och Ekholm. Tematiken förblev den här gången ganska abstrakt. Det kunde kanske ha hjälpt om moderator Maïmouna Jagne-Soreau hade tagit mer plats och styrt samtalet, men å andra sidan var det inte ett lätt uppdrag då tiden ändå var knapp och det fanns tre intressanta personer med helt olika perspektiv på scenen. Oavsett en fin kväll - fint att se vad kombinationen av verk och författare ger upphov till!

Kan nämna att jag också fick närvara på utdelningen av Finlandiaprisen i litteratur vilket var högtidligt och roligt. Särskilt gärna vill jag länka till Juha Hurmes tacktal som på Alexandersteatern bemöttes av skratt och jublande applåder (men i efterhand också mötts med kritik). Han säger bland annat För er, som inte förstod vad jag nyss sa, har jag ett enkelt råd: opetelkaa ruotsia, juntit. Ett politiskt, roligt och viktigt tal som inte bara tar ställning för svenskan i Finland, utan också diskuterar hotande klimatförändringar och onda strukturer på det sociala planet. Konst och bildning är Hurmes lösning på att bekämpa girighet, dumhet och rädsla.

Dammen brister. Våra kroppar blir som löv under isen.

Vilken dag. Dammen brister med Astra då vi uppmanar alla att bryta tystnadskulturen kring sexuella trakasserier (som en del av me too) och med Förlaget går jag på Finlandiapris-utdelning till Alexandersteatern. Blir salongis när vi skålar för Sanna Manders Nyckelknipan som vinner Finlandia Junior.

Hemma hittar jag bilderna av Snön över Azharia av Minna Lindeberg och Jenny Lucander som jag tänkt blogga om. "En skräckromantisk saga och en berättelse om stark och skör bästiskärlek." På något vis passar allt det här ihop.

Jag har inte delat med mig av mina egna erfarenheter av sexuella trakasserier. Det känns som en stor sak att ta del av andras berättelser och bereda plats för dem.

Själv skulle jag vilja tala om den slaviska viljan att vara till lags och den där känslan av obekvämlighet som så ofta uppstår på den kommunala arbetsplatsen, i bilskolan, på pizzerian, i baren. Den där stora osäkerheten då jag vet att ingen kommer ta mig på allvar. Att om och om igen få höra att min magkänsla är fel - att jag egentligen borde ta det lugnt. Vara en cool girl, inte ställa till med en scen. Det får mig att tveka och förminska mig själv.

Man ska aldrig förlöjliga någon som är sårbar och berättar hur den känner sig. Man ska stöda den andra. Det är alltid okej att ställa till en scen och man ska lita på sin magkänsla. Om det känns skevt eller om man känner sig uttittad eller obekväm i ett sammanhang är det okej att gå iväg.

Orsaken till att jag vill blogga om Snön över Azharia i detta sammanhang är att det är ett stycke feministisk litteratur. Det finns trygghet och stöd i vänskap. 

Jag tycker särskilt mycket om illustrationerna. Snön över Azharia tillhör en spännande mellankateogi. Jag tänker mig definitivt en äldre läsare. Förutom den realistiska skolmiljön skildras en fantasyvärld som i min läsning liknar Nangijala eller Bläckhjärta-världen (minns ni den!). Att bilderboken är av formatet A5 får mig också att dra paralleller snarare till kapitelböcker än till bilderböcker för barn.

Fint med bilderböcker i sängen om kvällarna så här under årets mörkaste tid.

Tre skrivövningar i staden

Förra helgen testade vi något nytt! Vi gjorde interaktiva skrivöningar tillsammans tre gånger under tre dagar. Som en inofficiell mini-skrivkurs, väldigt lyckat.

Hur går en skrivövning till? Tiden är knapp (vi valde att ställa in timern på tio minuter, vilket vi tyckte är lagom) och det gäller att fatta snabba beslut. Regeln är alltså att lita på magkänslan och skriva ohämmat. När tio minuter gått är texten klar och då du gör detta i grupp får du som avslutning läsa upp texten för de andra. Om det känns jobbigt till en början är trösten att en vänjer sig! Det är roligt att höra andras texter.

Här ska ni få höra helgens tre skrivövningar.

Skriv med foto, plats och föremål
På fredagen träffades vi på Tenho i Berghäll på kvällen. Det var alldeles mörkt i lokalen, vi lyckades få ett bord och köpte vin/öl. Vi hade med oss häften och enades om att det blev trevligast att skriva för hand. Vilhelmina hade förberett en skrivövning som vi gjorde tre gånger. Hon hade med sig gamla fotografier foreställande personer och en hög med blanka lappar.

Samtliga personer skriver ner platser på lika många lappar som det finns personer (vi var tre personer så det blev nio lappar allt som allt). Därefter skriver man ner föremål på lika många lappar. Lägg platserna och föremålen i olika högar. Lägg fram fotografierna i en egen hög. Inför varje skrivomgång: dra plats + föremål + person. Skriv en text utgående från dessa. För extra krydda kan man därtill inkludera en känslostämning som ska prägla texten.

Skriv på galleri, med citat och titel
På lördag möttes vi utanför galleriet Helsinki Contemporary (första bilden). Skrivövningen började med att vi bestämde oss för en boktitel som vi inte avslöjade för varandra. Vi såg utställningen Happy Gardens (Maiju Salmenkivi) och samlade intryck med alla sinnen (syn, lukt, känsel, hörsel, smak). Innan vi började skriva gav vi varandra våra titlar. Så satte alltså Vilhelmina min boktitel (De kommer drunkna i sina mödrars tårar) som sin rubrik och jag satte hennes (Flodtid). Jag skrev bland annat "Om en plats är befolkad innebär det att en annan plats är urholkad."

Sedan gick vi vidare till Galerie Forsblom. Där samlade vi intryck igen, på utställningen The Pomegranate Circus/Under the Chair (Jannis Varelas). Där fanns inget bekvämt ställe att sitta och skriva så vi gick till ett café och gjorde den tillhörande skrivövningen. Nu utgick vi från varsitt slumpmässigt valt citat ur en bok jag haft med mig. Jag skrev: "Hon tar tillvara på de andra flickornas hat i de tomma mjölkförpackningarna, låter hatet växa."

Skriv i en trädgård
På söndagen träffades vi i Vinterträdgården, vilket var lite svalt. Planen var att göra en interaktiv skrivövning i tre steg men eftersom tiden tog slut sen så gjorde vi bara två av stegen. Men jag tänker ändå berätta alla tre steg! Så här.

1. Gå runt i trädgården. Välj en av plantorna och stjäl dess namn och kanske nåt annat av den (ursprungsland t.ex). Välj därtill ett material ur utrymmet (glas, mylla, sten..). Skriv en text där planta + material förekommer. 2. Byt planta med en av dina skrivvänner. Ge också ett quote ur en låt åt varann. Skriv en text. 3. Skriv en text där du knyter ihop del ett och två och utgår från ett slumpmässigt valt citat från en bok.

Det var mini-skrivkursens skrivövningar! 

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska