Ömhetsmarker är ett landskap som inbegriper en förteckning av rum där diktjaget kan skapas, skriva och finnas i relation till andra.

Jag har recenserat diktboken Ömhetsmarker av Lina Hagelbäck och Ulrika Nielsen för Lysmasken: Två författare, ett verk, många rum (läs recensionen i sin helhet där).

Pärm och titel för tankarna till hud, och ingjuter förväntningen på att boken kommer att vara ett verk där en intim vänskap står i centrum. Skrivandet är den kraft som förenar diktjaget med sin vän och för dem bägge till platser där de inte varit, låter dem kommunicera kring det onämnbara och närma sig varandra på ett flyktigt och öppet vis. Vänskapen föder skrivandet och skrivandet föder vänskapen. Texten är ett material som öppnar upp:

Ömhetsmarker är en hyllning till den nära, kvinnliga vänskapen och särskilt vänskapen mellan två skrivande. Tankarna går till Eva-Stina Byggmästars I tvillingarnas tecken (2015) där diktjaget speglar sig i en annan kvinna, genom Emily Dickinson och Marilyn Monroe, samt till det intima, litterära samspelet mellan Edith Södergran och Hagar Olsson. Ömhetsmarker har mottot: "Stryk dig mot det djupaste, mot det mest obegripliga i mig."

Att Hagelbäck och Nielsen valt att skriva ett diktverk tillsammans är nyskapande och väcker mycket tankar. Samtidigt som jag gärna vill veta var gränsen går mellan de två skribenterna, är det uppenbart att meningen inte är den. Med undantag av verkets första dialogdikter upplevs diktjaget som en enda. I den första läsningen av verket förmår jag inte tänka på nåt annat än de två författarna, vilket stör läsningen och gör mig besviken då jag läst klart, eftersom dialogstrukturen inte bibehålls genom verket. I omläsningen är jag mer ödmjuk gentemot dikterna och bäst tycker jag om dikterna då jag slutar tänka att författarna är två.

Ömhetsmarker är ett landskap som inbegriper en förteckning av rum där diktjaget kan skapas, skriva och finnas i relation till andra. Samtidigt konstrueras också ett landskap där jaget kan frigöras och upphöra, vilket hon gör i den avslutande dikten "Titel" där diktsamlingen sluts som en cirkel. Ömhetsmarker utmynnar i det milda, grundläggande och det gemensamma: "Till sist: magert ljus, vintergrönt. Våra arkaiska ömhetsmarker."

Män som stör på festival.

Ruisrock 9 juli kl 21:21. Stranden badar inte längre i sol. Vi dansar till Zara Larsson, det är trångt i folkmassan och trycket runt kroppen är starkt. Till skillnad från Ulta bras spelning är Zara Larssons amerikansk - finslipad men lite opersonlig. Jag tänker att allt hon säger och gör på scenen är inövat och det gör att en del av charmen går förlorad.

Ljudet från ett gäng stökiga unga män närmar sig bakifrån. Jag känner spritandedräkten i luften, de bestämmer sig för att stanna bakom oss. Han som står bakom mig rör sig yvigt, jag tänker att berusningen får honom att förlora sin kontroll. Jag försöker att inte låtsas om dem, fortsätter dansa. Det går inte att ignorera dem när de börjar skrika, hundra meter från scenen är det ingen chans att Zara Larsson hör dem men jag skäms ändå. De skriker att de älskar henne, att de vill att hon ska ta dem hem.

När den som står bakom mig nuddar i mitt huvud med armbågen tänker jag att övertrampet är tillräckligt stort, så jag vänder mig om och möter deras rödbrusiga, barnsligt uppspelta ansikten. Jag frågar om han kan flytta ett par centimeter bakåt. Han ser överrumplad ut och bestämmer sig för att förlöjliga mig istället för att tro på vad jag säger. Jag säger att han slog mig i huvudet med sin armbåge. Då ser han uppriktigt ledsen ut för en sekund men det går över fort och han frågar varför jag måste vara så tråkig, han lägger handen på min axel och jag ruskar av mig den.

Vi är två stycken och de är fem, vi förflyttar oss några meter bort. Jag önskar ändå jag fått stå kvar. Att det varit de som fattat att gå bort. Det besvärar mig att de inte möter motstånd när de beter sig som grobianer. Det besvärar mig att de kanske inte minns mig, att de inte bryr sig, att de inte förstår hur mycket de stör.

Pori Jazz 15 juli kl 18:08. Vi dansar till Cory Henry and the Funk Apostles, bakgrundssångarna dansar koreograferat och svettas i solen och Oskar lutar sig till mitt öra, berättar att trummisen var den sista att spela med Prince innan han dog. Cory Henry har en glädjefylld energi som smittar av sig, jag skrattar med honom och deras cover av Hit the road Jack.

Vi står så nära scenen att det känns som om vi kan röra dem. Mellan låtarna är det tyst, bändet dricker lite vatten, talar med varandra. Då är det en ung man nära mig som tar sig chansen att ropa Soittakaa paranoid. Det hörs utspridda skratt i publiken. Jag tänker att det är tur att han ropar på finska eftersom bändet inte talar finska. I fortsättningen mellan låtarna fortsätter samma individ att ropa. Han ropar att de ska sjunga på finska istället. I början skrattar några andra i publiken men snart märks det att ingen längre är road. Jag undrar varför han vill ha uppmärksamhet där i publiken, varför han inte kan nöja sig med att stå bland alla andra och titta upp mot scenen? Till sist ropar han: ”well done monkey”. Mellan honom och mig står en ung tjej, jag tror de är där tillsammans och när jag försöker se på honom tittar hon på mig. Hon är mycket söt, jag undrar om hennes leende är urskuldande. Jag undrar vad hon gör där tillsammans med honom? Eller är det något jag inte förstår? Jag skäms för att den unga personen ropar på engelska och bändet kan höra honom, jag är ledsen för att ingen säger ifrån.

Efter en stund försvinner den unga mannen bort, jag kan njuta av de sista låtarna, publiken hoppar. Jag fortsätter undra. Om det är okej att ropa vad som helst åt personer som befinner sig på en scen. Hur står artister ut med att bli objektifierade och kommenterade? Jag undrar om jag är den enda som bryr mig? Om jag är den enda där i folkmassan som blev arg?

Botaniska trädgården

Ni vet när en vill göra nåt somrigt i Helsingfors men det är dåligt väder och du har ont i halsen, är inte så värst rik och bebin följer med? Då skulle jag säga att följande upplägg är ultimat: träff vid Vinterträdgården där ni väntar ut regnet, promenad längs Tölöviken via Blå villans café och avslut på Botaniska trädgården i Kaisaniemi. Enda minus på det hela var småfåglarna som prompt skulle ha smulor av oss vid cafét.

Det bästa vid Botaniska trädgården var nog den lilla sektion som kallades sinnenas trädgård där det exempelvis fanns växter som var sköna att känna på (bunny tails) och såna som doftade extra starkt. Sektionen som handlade om växternas evolution var fin som idé (fick veta att ormbunkar funnits redan för 360 miljoner år sen) men den var inte så snygg estetiskt. Annars är ju växthusen vid Vinterträdgården och Botaniska så väldigt vackra, värt besöket bara därför. Jag tror det är inträdesavgift till växthuset på Botaniska vanligtvis men den restaureras just nu, och utomhusparken räckte väl för oss.

Annars började jag dagen med att bearbeta mitt manus på Cafetoria Roastery där jag drack cappuchino och fick mycket gjort. Bästa starten på en dag.

I feel like the word shatter. I want to be with someone.

Eventuellt den bästa bok jag läst i år? The Handmaid's Tale (1985) av Margaret Atwood! Läste ut denna roman på hemvägen från Pori Jazz (also: en så bra helg med camping och att dansa till funky tunes, åk dit om du kan nästa år och det råkar va lika imponerande line up som i år). 

Samtliga stycken i The Handmaid's Tale är så vackra. Jag älskar Atwoods sätt att skriva och berätta. Vanligtvis är jag inte ett stort fan av dystopier men det här är definitivt läsvärt. USA har blivit ett mycket religiöst Gilead där alla personer är indelade i klasser och särskilt kvinnor är förtryckta. Personerna har fråntagits sina namn och rättigheter, och det finns så kallade Eyes som övervakar alla.

Berättaren är en tjänarinna vars enda uppgift är att befruktas och föda barn åt en Commander och hans fru. Hon sitter på sitt rum, har fråntagits sin familj och blir våldtagen i en ceremoni en gång i månaden när hon har ägglossning. Det allra sjukaste är att detta dystopiska samhälle inte verkar helt otänkbart, utan tvärtom framstår som väldigt realistiskt.

Jag känner väldigt starkt för berättaren, som i mina tankar får rösten av berättaren i HBOs tv serie som är aktuell nu. Jag gjorde misstaget att se halva serien innan jag började läsa. Serien följer långt romanens handling vilket gör att läsupplevelsen inte fick ett lika stakt driv då jag redan visste vad som skulle hända. Jag uppskattar dock att serien har samma "ton" som boken, att berättaren nästan direkt citerar Atwoods berättelse. Förhoppningsvis får jag chansen att se de sista avsnitten av serien snart, så kan jag berätta vad jag tyckte sen.

Jag är väldigt glad att jag läst The Handmaid's Tale. Boken väcker tankar om frihet och frihetens betydelse, samt makthierarkier och potentiella samhällen. Hur människan är förmögen att vänja sig vid nästan vad som helst. Hur mycket lycka det finns i väldigt små saker och hur mycket närhet betyder för en kropp. En feministisk agenda och tanken om systerskap är starkt närvarande men även konkurrens inom den kretsen skildras. Det är relevant att ifrågasätta samhällsordningen. Atwood framställer inte heller åttiotalets verkliga samhälle som någon utopi.  

Romanen avslutas öppet, det är möjligt att förutspå flera avslut för tjänarinnan som berättar berättelsen. Samtidigt som det öppna slutet är provocerande tycker jag om det - på det här viset får jag själv tänka hur jag vill att boken slutar och mina tankar dröjer kvar vid alternativa scenarion. Jag vill tro det allra bästa men samtidigt önskar jag att jag fått höra det av Atwood, annars vet jag ju inget med säkerhet.

Jag tänker också att The Handmaid's Tale kan vara en berättelse om någon som känner sig instängd. Som sitter och skriver och känner sig fjättrad av någon orsak, som har förlorat en avgörande bit av sin identitet. Hur som haver. The Handmaid's Tale. Ta dig tid för den i sommar!

Jag är så mycket mer förförisk i mina gestalter.

Förra veckan recenserade jag God morgon (2017) av Susanne Ringell för tidskriften Horisont. Jag tyckte mycket om verket! Det var humoristiskt, allvarsamt och språkligt finslipat. Boken krävde lite tålamod men när jag gjorde lite omläsningar djupnade verket för mig. Jag tycker mycket om hur Ringell vidgar ramarna för det realistiska berättandet och hur hon leker med berättarrollen: "Jag är så mycket mer förförisk i mina gestalter." Särskilt novellerna Boa Morte och Parmiddag gjorde ett stort intryck på mig. Du får läsa hela min recension i augusti när Horisont utkommer.

Hela maj och juni har jag sagt: i juli ska jag skriva på min bok. Och nu är vi redan inne på den elfte dagen i månaden. Idag tar jag sats. Idag skapar jag ett dokument som heter skrivrutin juli. Där ska jag skriva varje dag från och med nu. Redan idag lyckades jag fånga upp ett korn som jag kunde plantera i mitt manus som idag är 77 sidor sammanlagt. Förra veckan läste jag och möblerade om lite i texten. Kanske jag redan påbörjade skrivandet lite grann då, kom in i stämningen? Imorgon ska jag skriva ut mina sidor, för att kunna läsa allt från sida 1 till sida 77, och förhoppnigsvis få syn på nya saker.

Istället för att skriva på min bok har jag fikat på cafeer och i lekparken, köpt nya jeans, packat upp, inrett och instiftat en ny löprunda. Börjat titta på Six feet under och älskat varje sats i boken Handmaid's tale som jag är halvvägs genom men redan beredd att ge tia i betyg. Jag har druckit skumvin på flera terasser och dansat till Zara Larsson och sjungit med Ultra Bra på en dammig strand. Bland annat. Jag har lyssnat på sommarprat! Det är mycket bra lunchsällskap. Sommarlov är inte alltid så lätt. Förra året var jag ofta ledsen och stressad. Jag kände mig ensam. Just nu känns det bra eftersom jag överlag befinner mig på en bättre punkt än då. Till dig som läser det här och har sommarångest: håll ut. <3

Vill du ha en bok på posten?

Kolla vad jag hämtade upp från Förlaget! Mina två författarex av Människohundarna! Boken känns bra i handen, den sträva, mjuka pärmen och turkosa färgen sitter som de ska.

Mitt eget exemplar av boken ska jag slita med hälsa men när jag funderade på vem som ska få mitt andra författarex kom jag på att jag gärna vill skicka boken till nån av er! Nån som läser och skriver blogg. Nån som älskar skramlet av postluckan när en bok trillar in. Boken är alldeles färsk från tryckeriet, vilket innebär att du skulle vara en av de första som får chans att bläddra i den.

Svara bara på frågan: vad betyder "människohund" för dig? Svara innan den 14 juli och glöm inte att skriva din e-postadress så att jag kan nå dig sen. Som en extra bonus lägger jag även några apsnygga vykort med motivet "Vad heter ångest på spanska?" i paketet. Jag vill väldigt gärna att den som får paketet är en bloggare, för det skulle va så himla roligt att läsa ett blogginlägg om Människohundarna där ute i sfären!

Vad är Människohundarna för en bok då? Det är en samling texter av de 12 deltagare som gått författarutbildningen Litterärt skapande. Jag är en av dem.

Min text finns allra längst bak i boken, och den heter Quercus Rubra. Quercus Rubra är nåt jag jobbat med i flera år, och som betyder mycket för mig. Under kursen Litterärt skapande har jag fått hjälp med att bearbeta texten som var väldigt suddig i konturerna till en början. Genom textsamtal i grupp och med feedback från min handledare Heidi von Wright har texten tagit den form som den har nu. Det känns pirrigt att Quercus Rubra lever ett eget liv i bokaffärer, hyllor och förhoppningsvis i händerna på många läsare.

De elva andra som skrivit i Människohundarna heter Anne Hietanen, Michaela von Kügelgen, Martin Högstrand, Marika Aminoff-Sundell, Christa Nordlund-Hiltunen, Ingrid Weckström, Ia Trapp, Terhi Paukku, Ville Lindholm, Patricia Bruun och Lotta Green.

Om jag var du skulle jag vara särskilt nyfiken på att lära känna hunden Utata, följa med Henry till Reykjavik och ta reda på vem som har den snygga förstameningen: "Det här är inget fint yogaställe, det här är ett ställe mina tidigare yogalärare skulle kalla fabrik och här undervisas yoga helt utan någon form avandlig dimension och det passar mig bra."

I baksidestexten till Människohundarna står det att texterna sjuder av liv, rörelse och röst. Jag kan inte låta bli att förundra mig över hur mycket som får plats på 176 sidor. Så mycket inspiration, eftertanke, envishet och gemenskap. Visst vill du ha vår bok? 

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska