Jag tog en rakhyvel, drog bladet längs mitt skinn, tänkte att den hud som skalades bort tillsammans med skäggstråna gjorde mig renare, gjorde mitt uppsåt ärligt och obefläckat.

Jag har läst en av de sex böcker som är nominerade till Finlandiapriset, nämligen Peter Sandströms Laudatur (2016). Att en roman lyfts fram som nominerad är självfallet en stor grej, som även väcker frågor. Varför har juryn valt just den här boken? Varför är inte exempelvis In transit nominerad? Ett pris är bara ett pris, en jury är bara en jury och den boken som sedan vinner väljs av en enda person (i år Baba Lybeck). När jag läser Laudatur tänker jag ändå att det är typiskt att en finländsk jury vill lyfta fram boken.

Laudatur är nämligen ett typexempel på en klassisk berättelse som stilmässigt går i dialog med många tidigare berättare. Revolvern är det Tjechovska geväret och jag tänker allt från Kafka till American Psycho när familjefadern ler i spegeln som "en psykopat, eller en man som var lycklig". Jag tänker att romanen är som en novell, symboltät och magnifik. Det kusliga vävs in, berättaren görs opålitlig och trådarna lämnas lagom lösa, så där att jag inte känner mig som ett frågetecken utan bara njuter av att leka med ideerna om vad som egentligen händer och vad som kommer att hända. Berättarens reflektioner är en mycket relevant del av helheten och jag tänker att promenaderna på Åbos gator eller besöket hos en ålderstigen professor mer liknar inre landskap, ett bearbetande.

Romanens skildrar två tidsplan: en vecka 1988 i Nykarelby då berättaren som ung vuxen första gången ser sina föräldrar som personer med egna problem, samt 2014 i Åbo då berättaren själv är familjefar med barn i tonåren och frun Zebra som bara kommer hem för att få sina kläder tvättade. Tvättmaskinen i hemmet är eventuellt den första detalj som verkligen griper mig med sin briljans, och jag ger boken en hel del hundöron vilket är ett tecken på min välvilliga inställning.

Laudatur handlar om relationer mellan barn-föräldrar, mellan gifta par och även mycket om manlighet, ålderdom och om att vara förälder. En enda missnöjd tanke stannade kvar hos mig. Jag förstår inte, trots Sandströms förklaring, varför just Laudatur valts som titel på denna roman.

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio