Det var alltid morgon då vi reste. Alltid, alltid en morgon i mars.

02.01.2014 kl. 12:55

Om kvinnor. I Helsingfors och i New York. Malin Kivelä berättar flera generationer kvinnors berättelse i "Annanstans" (2013). En snårig och suggestiv roman om känsliga mor-dotter relationer, om att stanna kvar och om att fly fältet. Det som drömts betyder lika mycket som det som verklighen hänt.

Unga Nina skriver sitt slutarbete från dansskolan i New York och arbetet börjar allt mer handla om hur Nina som liten reste runt med sin unga, vilda mamma Lida. Resandet som slutade i ett svek. Vailet, Ninas mormor, ringer plötsligt till New York. Trygga Vailet som växte upp med sin mor och alla mostrarna. Och vem är moster Helga som ligger på dödsbädden egentligen? Helga, som återvände efter en mycket kort tid i Amerika och vars minne från Amerika är Thilda.

Men kyssen kyssen. Hur kan man någonsin tala om något annat så länge man lever, hur kan man någonsin göra något annat, hur kan man ens tänka på den, låt den vara! Konservera den, balsamera den. Låt aldrig smaken gå ur den. Låt den aldrig bli ett minne.

Detta fastklamrande vid "verkligheten". Det leder till uttorkandet av människans själ. Vilket är det enda vi har. Människan är ett dagdrömmande djur.

Jag tycker om att det inte finns bara en berättare, en tid eller en enda stad. Jag tycker om att berättelsen är snårig men att boken på slutet känns fullständigt klar. Jag tycker om att kvinnorollerna dominerar men att den mest beskrivna manliga roll som förekommer tecknas med ömhet. Gillade boken väldigt mycket! Även inläggets rubrik är ett citat.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio