Vi som bär upp ett trasigt samhälle

10.05.2014 kl. 11:06

Det kom sig att jag läste en annan poesisamling. Jenny Wrangborgs "Kallskänken" (2013) består av dikter om att jobba på ett café, om hur det är att sitta på den tidigaste bussen och på den sista, om klasskillnader och att chefen kallar de anställda "sina arbetare". Hon diktar om dem som bygger upp världen, som gör att samhället rullar på, men ändå har de sämsta lönerna och de sämsta arbetsförhållandena.

Först tänkte jag att det skulle komma att bli en tröttsam redovisning, enbart repetativa klagomål, men "Kallskänken" är mycket bättre än så. Wrangborg tar verkligen ställning och dikterna är mångstämmiga, vackra, smärtande och fyndiga. Poesin bygger inte på hat, utan på att älska sitt jobb men att lida så mycket för det. Ärliga skildringar av hopsjunken uppgivenhet och av flammande aktivism och motvärn.

Bland det bästa med samlingen är en sorts stegring, en fungerande struktur helt enkelt. Framme på sidan 81 kommer dikten om att vi måste prata om socialismen, och jag slås av att utplaceringen är briljant, dikten slår luften ur mig med att vara så rättfram och så definitiv. Vi måste prata om socialismen.

Kommentarer (1)
så fint, ska läsa den så fort jag hinner!
Sara11.05.14 kl. 14:22
ja gör det! fin o viktig bok :)
11.05.14 15:33

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner