No one had ever looked at me before Suzanne, not really, so she had become my definition.

31.12.2016 kl. 14:29

Den sista boken jag läste 2016 blev den mycket omtalade debutromanen The Girls (2016) av Emma Cline. Jag läste de första sidorna redan på julafton, peppad på att få veta vad det var som gjort boken så omtalad och omtyckt. Som ni säkert vet baseras boken löst på livet vid Charles Mansons ranch innan några flickor hjälpte till att mörda sju personer, 1969 (läs mer om Charles Manson, the Girls, and the Banality of Desire).

Berättaren Evie är 14 år gammal och vi får veta hur hon träffar Suzanne och kommer in i den mörka men eftertraktade gemenskapen mellan flickorna på ranchen. Flickorna, och särskilt Suzanne, ger Evie nåt som hon behöver just där och just då. Även Russell (som är bokens Manson) lyckas förtrolla Evie, genom att säga de saker hon vill höra. Det fula maktspelet skildras trovärdigt, även pga att Evie i något skede börjar ifrågasätta hur flickorna blint följer Russell. Händelseförloppet är trollbindande, eftersom uppbygget inför morden är spänningsladdat.

Boken ställer så många relevanta frågor. Om varför flickorna följer Russell, om varför vi dras till det ondskefulla och hårda? Om flickskap överlag, om begär och förhandlingen kring det, och om maktbalansen mellan flickor och män. Berättaren skriver att det inte är självklart att hon ångrar att hon drogs in i härvan, och hon skriver om att hon säkert inte skulle ha stoppat skeendet även om hon haft möjligheten. Allt det här är universellt, allt det här går att känna igen i kontexter i sitt eget liv. Reflektionerna som väller över en i efterhand: fanns det några tecken? Förstod jag inte vad som höll på att ske?

Förutom dessa frågor kretsar boken kring relationen mellan Evie och den 19-åriga Suzanne 1969. Och i nutid möter berättaren en annan ung kvinna som fungerar som hennes bollplank. Att inte helt och hållet begränsa berättelsen till 1969 och de relationer som finns där, utan även inkludera ett nuplan med ett par relationer mellan kvinnor och män, synliggör det genomgående i hur flickor underkuvas och hur bandet flickor och kvinnor emellan kan fungera som trygga zoner. Ändå reflekterar jag stundvis över poängen med nuplanet och relationerna där.

The Girls är en riktig toppendebut med samhällelig relevans. Jag fick känslan att felet inte låg i ranchen per se, utan i precis allt som omgav dem och som omger oss idag: det finns en orsak till att flickorna lämnade sina familjer, det finns en orsak till att flickorna valde att följa Russell. Det är så viktigt att bli sedd. 

Evies perspektiv som berättare är helt fenomenalt, och relationen mellan Suzanne och Evie fängslande och vacker. Det här är en bok att känna igen sig i, en bok som inte hymlar med mörka stråk i livet. Ja, visst skramlar The Girls in på även min topplista över böcker lästa 2016.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio