Män som stör på festival.

Publicerad 20.07.2017 kl. 12:00

Ruisrock 9 juli kl 21:21. Stranden badar inte längre i sol. Vi dansar till Zara Larsson, det är trångt i folkmassan och trycket runt kroppen är starkt. Till skillnad från Ulta bras spelning är Zara Larssons amerikansk - finslipad men lite opersonlig. Jag tänker att allt hon säger och gör på scenen är inövat och det gör att en del av charmen går förlorad.

Ljudet från ett gäng stökiga unga män närmar sig bakifrån. Jag känner spritandedräkten i luften, de bestämmer sig för att stanna bakom oss. Han som står bakom mig rör sig yvigt, jag tänker att berusningen får honom att förlora sin kontroll. Jag försöker att inte låtsas om dem, fortsätter dansa. Det går inte att ignorera dem när de börjar skrika, hundra meter från scenen är det ingen chans att Zara Larsson hör dem men jag skäms ändå. De skriker att de älskar henne, att de vill att hon ska ta dem hem.

När den som står bakom mig nuddar i mitt huvud med armbågen tänker jag att övertrampet är tillräckligt stort, så jag vänder mig om och möter deras rödbrusiga, barnsligt uppspelta ansikten. Jag frågar om han kan flytta ett par centimeter bakåt. Han ser överrumplad ut och bestämmer sig för att förlöjliga mig istället för att tro på vad jag säger. Jag säger att han slog mig i huvudet med sin armbåge. Då ser han uppriktigt ledsen ut för en sekund men det går över fort och han frågar varför jag måste vara så tråkig, han lägger handen på min axel och jag ruskar av mig den.

Vi är två stycken och de är fem, vi förflyttar oss några meter bort. Jag önskar ändå jag fått stå kvar. Att det varit de som fattat att gå bort. Det besvärar mig att de inte möter motstånd när de beter sig som grobianer. Det besvärar mig att de kanske inte minns mig, att de inte bryr sig, att de inte förstår hur mycket de stör.

Pori Jazz 15 juli kl 18:08. Vi dansar till Cory Henry and the Funk Apostles, bakgrundssångarna dansar koreograferat och svettas i solen och Oskar lutar sig till mitt öra, berättar att trummisen var den sista att spela med Prince innan han dog. Cory Henry har en glädjefylld energi som smittar av sig, jag skrattar med honom och deras cover av Hit the road Jack.

Vi står så nära scenen att det känns som om vi kan röra dem. Mellan låtarna är det tyst, bändet dricker lite vatten, talar med varandra. Då är det en ung man nära mig som tar sig chansen att ropa Soittakaa paranoid. Det hörs utspridda skratt i publiken. Jag tänker att det är tur att han ropar på finska eftersom bändet inte talar finska. I fortsättningen mellan låtarna fortsätter samma individ att ropa. Han ropar att de ska sjunga på finska istället. I början skrattar några andra i publiken men snart märks det att ingen längre är road. Jag undrar varför han vill ha uppmärksamhet där i publiken, varför han inte kan nöja sig med att stå bland alla andra och titta upp mot scenen? Till sist ropar han: ”well done monkey”. Mellan honom och mig står en ung tjej, jag tror de är där tillsammans och när jag försöker se på honom tittar hon på mig. Hon är mycket söt, jag undrar om hennes leende är urskuldande. Jag undrar vad hon gör där tillsammans med honom? Eller är det något jag inte förstår? Jag skäms för att den unga personen ropar på engelska och bändet kan höra honom, jag är ledsen för att ingen säger ifrån.

Efter en stund försvinner den unga mannen bort, jag kan njuta av de sista låtarna, publiken hoppar. Jag fortsätter undra. Om det är okej att ropa vad som helst åt personer som befinner sig på en scen. Hur står artister ut med att bli objektifierade och kommenterade? Jag undrar om jag är den enda som bryr mig? Om jag är den enda där i folkmassan som blev arg?

Kommentarer (2)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver?
superbra inlägg! xx
Louise20.07.17 kl. 22:41
Du sätter ord på vad jag tror att många andra festivalbesökare också upplever, eller tvingas uppleva. Väldigt trist att det ska vara såhär. Viktigt och välskrivet inlägg!
Cessi04.08.17 kl. 14:42

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska