Ett stökigt inlägg om Ett litet liv

Publicerad 17.08.2017 kl. 22:10

Jag har läst den där boken som alla andra bloggare och instagrammare har läst. Den där tegelstenstjocka romanen på 732 sidor som folk säger att drar mattan under fötterna på en, lämnar en mållös och oförmögen att läsa nåt annat. Ett litet liv (2016) av Hanya Yanagihara.

Det har sagts att boken påminner om The Secret History av Donna Tartt, vilket den på sätt och vis gör genom att skildra ett college-killgäng. Men själv tänker jag mer på Steglitsan, eftersom även den är en tegelstenstung och skildrar en längre tidsperiod. Ett litet liv skildrar i princip hela Judes liv. Yanagiharas intresse för konst, arkitektur, det amerikanska och vänskap är något som gör närheten till Tartt påtaglig.

Ett litet liv får ett mycket gott betyg av mig. Berättelsen får mig att känna så mycket och starkt. Jag älskar Jude och Willem och jag älskar relationerna Jude har till människorna i sin omgivning. Stundvis undrar jag har jag någonsin skulle förmå få så djupa relationer med någon annan. En läsare sa att hon tyckte boken var obehaglig och visst var avsnitten om Judes barndom obehagliga. Men starkare än obehag kände jag fascination. Yangihara gottar sig i våld, blod och självskadebeteenden, när jag läser kan jag känna huden på mina armar bli skurna. 

Det finns så mycket jag kunde säga om Ett litet liv. Som maskuliniteten. Hur Jude och de andra döljer saker från varann på ett stereotypt manligt sätt, för att framstå som starka. Jag börjar tänka på Breaking Bad och hur Walter White där ville "provide for the family" till vilket pris som helst. Ett prov på maskuliniteten då den blir verkligt giftig. 

Vänskap är ett centralt tema i Ett litet liv. Och viljan att leva eller inte vilja leva. En sak som kommit på tal är huruvida man klarar av att läsa Ett litet liv då man känner sig nedstämd. Jag kan ju inte säga nåt om den saken eftersom jag inte känt mig nedstämd under läsningen men för mig var den mest påtagliga känslan ändå en hoppfullhet och en tro på kärleken. Den kärlek som karaktärerna visar för varandra är beundransvärd och får mig att minnas vad som egentligen är viktigt i mitt liv.

Om jag skulle klaga på något skulle jag klaga på längden: nån gång mot slutet engagerar jag mig inte lika mycket. Fast å andra sidan vet jag inte var jag skulle skära ner.. Det andra är att Ett litet liv på ett medvetet sätt trycker på samtliga punkter: den har kort och gott ALLTING som får ett verk att sälja. Det är nästan billigt när man kombinerar allt, det finns ingen själ eller originalitet kvar. Karaktärerna har flashiga karriärer och lägenheter i New York, Judes bakgrund känns som en film jag sett. Ah vet ni Ett litet liv måste ju bli film eller serie för jag vet precis hur allting ser ut i Ett litet liv. Ok. Jag avslutar här. Har du läst Ett litet liv? Om inte tycker jag du inte ska avskräckas pga sidlängden utan helt enkelt hugga tag i boken. Och låta dig svepas iväg.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 1 med bokstäver:

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska