Oktoberkultur: De langerhanska öarna & Twin Peaks

Publicerad 04.11.2017 kl. 17:15

Foto: Frida Lönnroos, Klockriketeatern 

Teater
Jag såg Klockriketeaterns De langerhanska öarna i regi av Ulrika Bengts och systrarna Ekblad på scenen. Pjäsen var poetisk, drömsk, rolig och berörande. Verkligen en fin helhet, som jag genast hade lust att se en gång till. Det är spännande med skådespelens flyktighet - att reflektera över vad en egentligen bär med sig efteråt. Jag tyckte pjäsen handlade om systerskap, barndom, åldrande, äktenskap, avundsjuka, att jämföra sig. Efteråt hölls ett kort prat tillsammans med skådespelarna, vilket var helt på sin plats.

Dialogen var underfundig och mångbottnad (Susanne Ringell står för text), och den visuella och musikaliska helheten var så fin. Pjäsen började med att systrarna Ekblad gungade i otakt på stora gungor, till tonerna av nåt som påminde om introt till teveserien Lola uppochner. Scenografin med rummet och 1800-tals kostymerna gav ett klassiskt intryck och gick i dialog med Tjechov och Ett dockhem. Den kompakta, finslipade helheten tog bara en timme.

Därtill såg jag WunderKinder (ett par gånger från behind the scenes-perspektiv) och Spindrift Them som är en dokumentär pjäs om maskulinitet. Båda gästspelade på Viirus och båda kändes fräscha, uppdaterade. WunderKinder skildrar ett "dystopiskt", kyligt arbetsklimat som tyvärr känns helt för bekant. Där människor blir produkter, alltings meningslöshet blir uppenbart och man får kämpa för att trivas.

Litteratur
Systrar i jeans: fjärde sommaren av Ann Brashares
7 av Martina Moliis-Mellberg ♡
Novellix-boxen Grannar

Film
Den här månaden har jag sett en halvbra actionfilm på Netflix (Sicario heter den) samt Baby driver som har fenomenalt soundtrack men storymässigt inte övertygar fullt. Jag tyckte mycket om huvudpersonen Baby som är inåtvänd, bär på ett barndomstrauma och kör bil väldigt fort. Sevärd helhet men inte nåt jag tänkt på mer än så.

Serier & teve
Vi såg äntligen klart Twin Peaks the return! Serien var nån gång i början till och med too much för oss, och vi tappade helt enkelt intresset. Men WOW - TUR att vi återupptog tittandet. Nu minns jag inte i vilket avsnitt det var, kanske var det avsnitt nio, så föll bitarna på plats och jag vände mig till min partner in crime och sa att det här ju är det bästa jag har sett. Så är det med Twin Peaks.

Jag kanske skrev om det tidigare - att grejen med Twin Peaks är att låta sig vara i osäkerheten och inte heller förvänta sig svar. Det som är gåtfullt kan vara fascinerande och behöver inte heller förklaras. Tvärtom kan alltför tillrättalagda filmer eller verk bli banala. Det är också bra att the Return inte är en omedelbar fortsättning på samma estetik eller stil som Twin Peaks tidigare säsonger. Det skulle ju inte alls fungera, eftersom det gått tjugofem år och det som är nytt ska få vara nytt. Det händer så mycket i säsongen att jag inte vet vad jag ska skriva om. Men här kommer tre saker jag tycker är viktiga.

1. Kyle MacLachlan gör en fenomenal prestation som Dale Cooper. Han spelar i princip tre olika sorters Cooper, som alla upplevs som vitt skilda personer. Jag vill inte spoila så gällande hans karaktär säger jag bara att väntan blir välförtjänt på slutet, tittarna kommer få vad de väntar på.
2. Diane (som är personen Cooper rapporterar händelserna åt i de tidigare säsongerna) får en avgörande roll i den nya säsongen och det gillar jag. Det bidrar med en ny nivå. 
3. Skådespelarna som är oss bekanta från Twin Peaks används klyschigt men ändå smakfullt. Log lady tar nog priset. Jag började gråta i hennes sista scen, den var så otroligt stark. Äldre personer kanske inte syns så ofta på teve, för det känns speciellt med Twin Peaks att många skådespelare är så gamla. Det är fint att värdesätta dem och låta rynkorna vara rynkiga etc.

Över lag bekräftar Twin Peaks the Return seriens status som femstjärnig. Slutet är helt fenomenalt.

Utställningar & upplevelser
Jag bloggade redan om Helsingfors bokmässa, nåt annat särskilt kommer jag inte på just nu.

Musik
De mest anmärkningsvärda lyssningsupplevelserna hänger ihop med Twin Peaks säsong tre vars soundtrack hittas på Spotify: Twin Peaks: The Return Soundtrack. Nästan varje avsnitt avslutades med en spelning och jag fick alltid lust att leta upp artisterna efteråt. Därtill gjorde Pepe Deluxe (låtarna Girl! och The Mischief of Cloud 6 exempelvis) ett intryck på mig och Vulfpecks youtubekanal gör mig alltid på bra humör.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 6 med bokstäver:

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska