Novemberkultur

Publicerad 05.12.2017 kl. 00:30

Film
Under november såg jag två filmer på bio: The Square och Tuntematon sotilas. The Square av Ruben Östlund var fantastiskt bra. Den kändes nyskapande så där som alla bästa filmer (trots att den nog påminner om Östlunds tidigare Force Majeure). På ett tankeväckande och underhållande vis skildrar Östlund en välfärdsstad, här Stockholm, och dess puttrande strukturer av småsinthet, självupptagenhet, livet i en bubbla.

Utspelsplatsen är år 2020 på ett museum för modern konst och huvudpersonen en man i maktposition. Den danskpratande Claes Bang är både odräglig och lite sympatisk i sin enkelhet. En så träffande representant för patriarkatet, då han upprätthåller sjuka strukturer utan att egentligen mena något illa. Jag älskar hur Elisabeth Moss karaktär skildras - som om hon är påträngande och gränslöst uppfordrande, när hon egentligen ställer rimliga krav och har hjärtat på helt rätt ställe.

Aku Louhimies Tuntematon sotilas får inte en lika stor rekommendation som The Square. Jag ville se Tuntematon sotilas för att "veta vad alla talar om". Min värsta skam över nationalismen fick jag ändå innan hela filmen börjat - då visades nämligen en drös reklamer om Finland hundra år och trailers för kommande finska filmer som handlar om oerhört relevanta saker så som vinsten i Ishockey VM 1995.. Dog lite inombords.

Men då filmen började blev jag positivt överraskad. Kariluoto som skulle leda första anfallet i filmen klarade inte av det eftersom han fick någon sorts panikångestattack vilket skildrades väldigt övertygande med kombo av filmning, skådespel och ljudvärld. Jag översköljdes av sorgsenhet över hur meningslöst och jobbigt krig är. Därtill tyckte jag det var intressant att följa huvudpersonerna under berättelsen. Helheten var filmtekniskt snygg, speltiden var helt för lång och jag skulle inte se filmen igen.

Litteratur
Tärnornas station - en drömbok av Susanne Ringell (efter De langerhanska öarna och God morgon har jag blivit Ringells fangirl och också den här prosalyriska boken var en behaglig läsupplevelse. Boken är utgiven på det lilla österbottniska poesiförlaget Ellips. Kan rekommendera deras utgivning.)
Sent i november av Tove Jansson
Pappan och havet av Tove Jansson
Samtal med vänner av Sally Rooney ♡
Sönder av Henry Parland
Snön över Azharia av Minna Lindeberg och Jenny Lucander 

Serier & teve
Liksom alla andra såg jag Stranger things tredje säsong som släpptes på Halloween! Anslaget i Stranger things är stort vilket påminner mer om film än om serie. Tyckte helheten var ojämn - somliga avsnitt var fenomenala medan vissa lämnade mer att önska. Jag kom också att fundera vad poängen med "den nya familjen" egentligen var? Karaktärerna djupnade mycket från första serien vilket jag tyckte om. Obs. The 'Stranger Things' Kids Were Nearly a Motown Super Group

Därtill kollade vi den nya säsongen av min finska favorit komediserie Siskonpeti. Det bästa som görs på finsk teve (säger jag som egentligen inte har så bra koll, alltså ta det med en nypa salt). Det är tredje säsongen nu och jag börjar tänka att de kanske inte kommer att vara kapabla att förnya konceptet eller skapa lika roligt innehåll i en evighet, att man kanske kunde kritisera dem för att ändå vara strömlinjeformade och på sätt och vis upprepa liknande skämt och konstellationer. De kunde vara ännu djärvare, mer inkluderande och mångsidiga i nästa säsong.

Utställningar & upplevelser
Under vår mini-skrivhelg gick vi på två gallerier i närheten av Gamla kyrkan i Helsingfors: Galerie Forsblom och Helsinki Contemporary. Jannis Varelas: The Pomegranate Circus/Under the Chair, som bilden föreställer, hade ett roligt groteskt och gatukonst-aktigt uppslag som ni kan se. Särskilt mycket tyckte vi om ett rum där två filmer visades. De två filmerna skavde mot varann vilket skapade en spännande dynamik. Ena duken föreställde en "fransk mimare" i stel mask som år spaghetti på ett väldigt glupskt sätt, medan den andra föreställde pastellfärgade blomblad som singlade omkring.

Därtill var jag på Amos scenen på Svenska teatern och såg Nu imorron. Hem, identitet, avstånd och utanförskap var temat kring vilket Martina Moliis-Mellberg, Adrian Perera och Christoffer Mellgren samtalade. Under en del av samtalet tänkte jag att det kanske var för många personer på scenen och de kanske därför inte lyckades få till en fungerande dynamik som under Nu imorron med Dikert, Donner och Ekholm. Tematiken förblev den här gången ganska abstrakt. Det kunde kanske ha hjälpt om moderator Maïmouna Jagne-Soreau hade tagit mer plats och styrt samtalet, men å andra sidan var det inte ett lätt uppdrag då tiden ändå var knapp och det fanns tre intressanta personer med helt olika perspektiv på scenen. Oavsett en fin kväll - fint att se vad kombinationen av verk och författare ger upphov till!

Kan nämna att jag också fick närvara på utdelningen av Finlandiaprisen i litteratur vilket var högtidligt och roligt. Särskilt gärna vill jag länka till Juha Hurmes tacktal som på Alexandersteatern bemöttes av skratt och jublande applåder (men i efterhand också mötts med kritik). Han säger bland annat För er, som inte förstod vad jag nyss sa, har jag ett enkelt råd: opetelkaa ruotsia, juntit. Ett politiskt, roligt och viktigt tal som inte bara tar ställning för svenskan i Finland, utan också diskuterar hotande klimatförändringar och onda strukturer på det sociala planet. Konst och bildning är Hurmes lösning på att bekämpa girighet, dumhet och rädsla.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

 

Söstra mi är min bokhylla, min skrivmaskin. Mellanrummet där jag möter en syster jag aldrig haft.

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, går författarutbildningen Litterärt skapande. Helsingfors.

hylostal@gmail.com

Portfolio

Nyckelinlägg
favoritböcker 2016
favoritböcker 2015
favoritböcker 2014
favoritböcker 2013
tre bästa böcker
varför söstra mi
börja skriva
till dig som skriver
min åboguide

Kategorier
läst 2017
läst 2016
läst 2015
läst 2014
litterärt skapande
kulturmånad
resväska