Kulturfrosseri!

Publicerad 14.02.2018 kl. 00:45

Ingen mår bra på social media längre, ändå är de flesta där. Det är inte bara ett par personer som pausar från Instagram och raderar sina meddelandeapplikationer. Some-strejkarna växer i antal och de som fortsätter hänga där talar mest om hur some tär på koncentrationen och på glädjen.

Jag känner mig ensam i en storstad. Det är många på tunnelbanan som håller i sig med ena handen för att inte ramla och scrollar med jämn hastighet med andra handen. Det gör mig ledsen, får mig att lägga undan telefonen, det ser så deppigt ut. Den ständiga fighten i en uppmärksamhetsekonomi.

Själv sitter jag på Kritiklabbets redaktion och scrollar i flödet, i jakt på bokrecensioner som är annat än affirmativa. Det är ett bottenlöst träsk. Eller: ett grumligt träsk med botten av gyttja. I slutet av dagen känner jag mig mer nedsjunken än inspirerad. 

Det kanske beror på att jag, enligt en artikel i DN: som de flesta genom social media obemärkt konsumerar över 90 meter text dagligen. Kanske det här frosseriet av ord gör oss urholkade. Kanske det här leder till att vi helst spenderar kvällen framför rörlig bild eller ännu bättre: på yogamattan eller på spa.

Förra veckan sträckkollade jag The end of the f***ing world. Jag har svårt att minnas vad som hände, förutom att jag älskade det estetiska och att Alyssa fick mig att tänka på Mathilda i Léon och Uma Thurman i Pulp fiction. Ibland är "binge watching" skönt, men det blir ju poänglöst att glömma bort, att intryck sedan går förlorade.

Frågan om kulturfrosseri får Oskar och mig att gräla under ett besök på Moderna museet. Jag vill gå på museum eftersom jag suktar efter intryck hela tiden. Han tycker att ett besök på Moderna under en ofokuserad dag innebär att han inte kan omfatta innehållet = han föredrar att inte gå. Han förstår inte mig, och tycker inte jag verkar bry mig tillräckligt mycket.

Vad bär jag med mig från Moderna museet? Inte några livsomvälvande insikter. Samlingen är stor och vi har inte tålamod. Men jag utvigar min bild av konceptet "modern konst" och Stockholms museikultur och valet av belysning och valet av upphängning (tyckte i flera av rummen att tavlorna hängde förvånansvärt tätt). Kanske är det här början på att i framtiden ta mig an en expressionistisk konstnärs arbete med större omsorg, eller förmågan att identifiera en målning av Salvador Dalí då jag spelar Vem vill bli miljonär.

I tankarna återkommer jag gång på gång till Moderna museet. Befinner mig i en bearbetningsprocess. Det samma gäller husvagnen från The end of the f***ing world (husvagnen i Kill Bill - husvagnen i Breaking Bad). Dessa bildminnen betyder någonting. Jag måste inte vara en duktig flicka. Det räcker att bara vandra bland tavlorna en stund, och det mest oförväntade kan bli betydelsefullt en vacker dag.

Är jag med och skapar hysterin kring kulturkonsumtion genom att skriva denna text, blogga och instagramma om böcker i en rosenrasande takt? Perhaps. För mindre än en timme sen läste jag ut De polyglotta älskarna av Lina Wolff (spontan reaktion: svindlande!). Bara i dag har jag läst delar av tre olika verk. Jag är ganska imponerad av min kapacitet att inhysa multipla föreställningsvärldar, men det beror främst på att jag jobbat helt ensam idag, och har haft förvånansvärt mycket ro.

Jag tänker ändå på motvikten, som formuleras i bland annat Tatjana Brandts essäsamling Fängslad. Långsam, njutningsfull och eftertänksam läsning är guld värt. Kanske viktigare än någonsin att påminna sig om det, och försöka hitta det där lugnet var vi än befinner oss: på tunnelbanan, på museum, förvirrade i en polyglott värld.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 9 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 25. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar varje onsdag.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio