Vaktmästarens dotter blir skådespelare

07.03.2018 kl. 09:50

Recension: En dag ska jag bygga ett slott av pengar av Evin Ahmad

Evin Ahmad gick ut Stockholms dramatiska högskola 2015 och tillhör den fasta ensemblen på Folkteatern i Göteborg. En dag ska jag bygga ett slott av pengar (2017) är hennes litterära debut, ett personligt verk som på sparsmakad, talspråklig prosa går till angrepp mot klassfrågor och skildrar hur vaktmästarens dotter blev skådespelare.

Klassresor och berättelser ur förorten, eller bara ”orten” som Stockholms förorter kallas, är i sig inget nytt. Tankarna går till Susanna Alakoski och Jenny Wrangborgs poesi om arbetarklassen. I Ahmads bok äger händelseförloppet rum i ett samtida Stockholm, där berättaren skildrar sin resa från Akalla på den blåa tunnelbanelinjen, till den prestigefyllda scenskolan på Valhallavägen på Östermalm.

Det som Ahmad lyckas anmärkningsvärt bra med, är att samla upp komplexiteten kring denna rörelse, hela den tilltrasslade väv av skuld, hat och drömmar som skapas. Verket har en ursinnig och uppfodrande ton, som gör det svårt att lämnas oberörd, samtidigt som lågstadiebarnets logik och den språkliga flexibiliteten underhåller.

Hatar pengar. Parallellerna mellan berättaren och författaren är många, och verket markerar sitt verklighetsanspråk genom den talspråkliga tonen och exakta angivelser av klockslag och platser. Berättaren är andra generationens invandrare, med en kurdisk pappa som flytt till Sverige under Iran-Irakkriget. Att känna sig utanför i teaterhögskolan har ändå mer att göra med kapital än med hudfärg. Det är en kombination, berättaren blir en stereotypisk ”förortsblatte”, som blir imiterad av förstaårselever på examensdagen och som odlar bitterhet gentemot de vita barnen på överklassdagiset.

Som titeln antyder är pengar verkets intresseområde, och det element som kan skapa ett hållbart hem för en familj. Samtidigt väcker pengarna girighet, hon pendlar mellan att vilja försörja sin familj och att vilja äga allt hon förtjänat själv, och använda pengarna som attribut för att bli en annan, genom plastpåsar med produkter av dyra märken.

På teaterhögskolan förekommer poserande fattigdom, som när personer ur den vita medelklassen som är bosatt i egen lägenhet i innerstaden väljer baren där ölen är två kronor billigare, och skryter med att inte ha råd. Ahmad understryker att den riktigt fattiga gör allt för att dölja sin ekonomiska situation och samtidigt går det inte en dag utan att berättaren tänker på pengar, oroar sig för det, grälar om det: ”Det är ingen som hatar pengar mer än jag.”

Nån jävla skitpjäs. Skamkänslorna är påtagliga, på ett okontrollerat sätt riktas de inåt och utåt, mot omvärlden men också mot den egna familjen. Skam är kanske den trendigaste känslan, inte minst efter den norska tv-serien med den titeln. Berättaren skäms för att hon vistas i miljöer som är kodade av den vita medelklassen samtidigt som barndomens Akalla väcker förakt. Hon hatar hur hon anpassar sig till rummet genom att förändra språket, men hon hatar också hur hon skryter om sin kulturella kompetens: ”Jag hatar när jag är där hemma och börjar prata om nån jävla skitpjäs och skryter om att jag kan den, eller berättar om när jag såg en Egon Schiele-tavla och att jag har en jävla Gustav Klimt-affisch i min lägenhet som jag är så stolt över.”

Både de som flyttar och de som bor kvar skäms, och berättaren som har flyttat har hamnat i ett dubbelsidigt utanförskap. Hon hör varken hemma på orten eller i innerstaden. Samtidigt kan jag känna att de flesta unga känner sig vilsna, och att den okuvliga tillhörigheten främst har sin hemvist i barndomen. Ahmads fräna språk och närgående ursinne är så övertygande att jag lätt sväljer hennes prosa okritiskt. Ur berättarens perspektiv är den här omvärldsskildringen hela sanningen, hela hennes liv, vinklat genom scener. Som kampsång är En dag ska jag bygga ett slott av pengar något utöver det vanliga, besläktad hiphop-artisten Silvana Imams rasande lyrik.

En hårdskalad diva. Den blivande skådespelaren samlar på sina slantar och bygger ett slott av drömmar och ord. På den magnetblå omslagspärmen har orden ur titeln staplats upp som ett vingligt torn, som en illusion av klass- och karriärstegen. En del av orden är av guld och i bakgrunden syns fåglar med utbredda vingar. Ahmad uppmanar barn att drömma, och hon förbannar dem som under hennes uppväxt sagt att hon inte har en chans som skådespelare.

På myntets andra sida gestaltas berättarens vän André, som skulle kunna bli nästa Zlatan, men stoppas av diskbråck och inte lyckas uppnå sina drömmar. Skillnaden på berättarens och Andrés resa synliggör hur det ändå inte är så enkelt, att det krävs mer än bara drömmar för att lyckas. Berättaren härdas under sin resa och kommer ut på andra sidan som en karriärista; en ”hårdskalad diva” som säger ”FUCK dom.”

Recensionen publiceras i Forum 2/2018

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio