Förlåten, värmen den 18 juli.

19.07.2018 kl. 11:35

Vi åker bort från stan. Jag skriver "vi" eftersom min sambo Oskar är hemma igen. Vi får låna en bil, packar ihop allt vi har, bara två dagar efter att han landat efter flera månader lämnar vi den tryckande heta staden bakom oss. Det är märkliga dagar, ni minns som man talat, "att barndomens somrar alltid var mycket varmare", nu är det precis så hett som det rimligtvis kan bli i Norden. Liljorna blommar vid stugan på gränsen mellan Karis och Ingå, familjen har installerat en badtunna. 

Jag läser Förlåten av Agnes Lidbeck - en bok som passar väldigt bra på sommarstället. Det handlar om systrarna Maria och Ellen som är vuxna nu, deras far dör, de reser till hans hus på ön i skärgården för att städa undan. Där bearbetar de samtidigt sina egna minnen. Jag sitter i badtunnan och läser, får fläkta bort myggen med bokpärmen. Förlåten är välskriven, poetisk, balanserar skickligt mellan två perspektiv. Inom samma stycke kan vi höra båda deras tankar. Det är svårt att få sådant att fungera. Systrarna är oense och olikheterna mellan dem understryks, vilket underlättar och motiverar det frekventa bytet av perspektiv.

Det handlar om att förlåta. Om att kanske kunna bli förlåten. Det gäller inte bara systrarnas inbördes relation utan även de andra inom familjen. Mycket lämnas mellan raderna, det tydliga är att rollerna är låsta och att alla personer bär på emotionella baggage, att de inte mår bra. Systrarnas äldre halvbror Jakob hängde sig i badrummet på ön en gång. Denna sorgliga och brutala händelse ligger på sätt och vis i förgrunden för allting, varför gick det som det gick, och relationen mellan Ellen och Jakob är central för berättelsen.

Under sommaren på ön när Maria och Ellen rensar huset (tillsammans med Marias sexåriga son Dag) närmar de sig varandra, vi får se glimtar av försoning. Förlåten avslutas ändå tvärt, vilket får mig att ta romanen och tematiken på ett större allvar. Det finns inga enkla och tydliga förlåt. Trådarna lämnas oknutna, de svar jag trott mig få kom inte att infrias, jag känner mig nöjd när jag sätter mig på trappan vid huset och svalkar mig, det är ljust vid elva och jag ser två älgar och en vitsvanshjort borta på åkern. 

Jag har min egen läsning om hur det gick med huset på ön, hur det gick med Maria och Ellen, en läsning som är bara min och som jag letat mig fram till genom skildringen av Ellens skarpa, depressiva intellekt och Marias uppoffringar, irritation och illamående. Självklart slutet fanns i boken, det är klart jag vet hur det går.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio