Men om jag inte har något att berätta?

12.11.2018 kl. 11:30

Jag är ute efter något nytt. Det oroar mig ibland att jag inte har något att berätta, och att jag kanske är oförmögen att berätta på ett nytt sätt. Då jag läste den nya serien En liten bok, nu med temat klimatpåverkan, fastnade jag särskilt för "Avskedet" av Emma Juslin, eftersom jag uppskattade att temat klimatpåverkan skildrades sublimt, att jag fick läsa texten flera gånger om.

Att ta del av något nytt är ovärderligt. I Nuckan av Malin Lindroth skildras en nucka, alltså en kvinna som varit ofrivilligt singel en lång tid, en så lång tid att hon inte kan referera till "sitt ex" längre. "En dag ger jag mig av lika ensam som jag kom." Efter att själv ha levt i tvåsamhet i en lång tid var jag (trots att jag inte visste om det) i behov av nuckans perspektiv på tillvaron. Nuckan är en mycket läsvärd essä om singelskap, ensamhet, livet.

Anyway – den stora rädslan – att jag inte har något att berätta? Jag blir utled på mig själv ibland. Min röst, mitt face, mitt sätt. Då känner jag tröst av texter som "Avskedet" av Emma Juslin. Det går att berätta om klimatpåverkan på ett nytt sätt. Det går att utgå från en annan position. Det går att grunda ett nytt koncept (som En liten bok), allt handlar om inställningen. "Ett tecken på att slut inte finns och att något nytt håller på att ta form?"

Det är onödigt att hänga upp sig vid klimatkatastrofer och rädslan för den. Det är självfallet viktigt att göra ekologiska val och kämpa för vår planet, men det finns inget slut, det finns bara flera nya början. Slutet börjar här, välkommen in.

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 5 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio