Min dagbok i januari.

27.01.2019 kl. 21:14

3 januari

Jag steker dumplings i olja i en stekpanna samtidigt som jag skriver. Jag hackar inte persiljan utan river bara ner den hafsigt, återvänder sedan fort till min laptop.
    Hela den här idén om att skriva ocensurerat fick jag då jag promenerade hem från biblioteket och läste Tripprapporter som jag äntligen kommit mig för att börja läsa. Orsaken till att jag läste Tripprapporter var att jag egentligen läser Man Bookervinnaren Milkman som jag tycker kräver alldeles för mycket av mig. 
    Jag måste sluta ställa alla de här kraven på mig själv. Jag måste komma loss från hela den skiten och skriva om allt det som är viktigt.

4 januari

Smällkalla vintern, kinderna känns som nån slagit mig. Låren består kanske av vatten, det känns som om det blivit ett tunt lager av frost ovanpå huden. Fakematerialet i mina svarta byxor värmer inte alls. Allt tränger ut och in. Ett moln av rök då jag andas, men det räcker inte. Vad behövs nikotinet till då vi snart går in i tjugotjugo egentligen. En tanke. En dröm.
    Det är en plötslig skräll som blinkar i olika färger, inte helt olik en alarmsiren av något slag. En nyårssmäll fyra dagar in på året. Min första tanke är en fara och jag för armarna upp till kroppen som en skyddsmekanism.

6 januari

”Börja med en blå himmel och tänk från där.” Jag tog tag i Tripprapporter eftersom Milkman kändes för tungrodd och det var ett bra beslut, är läsupplevelsen behaglig så är tillvaron densamma. Men det är förbryllande att ett verk från 2016 redan kan kännas utdaterat? Som en våg som peakade med en smäll just för lite på två år sedan men nu är på väg utför. Jag tänker på temat drogmissbruk, de thailändska stränderna som känns fel i klimatkrisens tider, att det ens behöver diskuteras att en kvinna får vara annat än duktig. Och stilen som är som ett vattenfall, snabbt snabbt snabbt men därför även aningen slapphänt? Det känns som ett hopp tillbaka i tiden att läsa Tripprapporter, fortfarande inspirerande i sin sunkighet och ett nöje för huvudet.

7 januari

Det droppar från min panna när jag cyklar i pyramidintervaller. Jag gör två rundor, förra veckan gjorde jag bara en, det känns som en tillräcklig utvecklingskurva. Folk verkar ändå ganska snälla. Alla är medelklass och ingen har för fula kläder, någon springer i strumplästen. Han ser att jag ser, för honom kanske det känns genant. Antingen har hans skor nyss slitits sönder eller så har han inte haft råd att köpa ett par som lämpar sig inomhus. 

"Jag är helt över det", säger jag och märker att det låter förfrämligat. Allt för att avleda hennes uppmärksamhet. Som tur börjar de andra tala om något halvintressant, jag vänder mig mot dem, så hon blir bakom min rygg.

10 januari

Ömhetsbetygelserna i stundens hetta känns kvalmiga i efterhand. Man minns somrarna även på vintern, de försvinner ingenstans. Det går inte att berätta vintrarna utan att inkludera stränderna, parkerna, festivalerna.

15 januari

Det ryker från min portion med ris och grön sås på broccoli, spenat, lök, vitlök, soya och havregrädde. Det blåser pudersnö från taket på institutionen på andra sidan gatan. Det finns en parallell mellan matoset och den yrande snön.
    Jag minns honom som den kortaste pojken i klassen fastän han inte var det. Jag minns honom när han sneglar bak på mig och får ett frånvarande uttryck över kinderna, han blåser en bubbla utav spott eller gungar på stolen, eller stryker bort pannluggen som letar sig ner fram för ögonen.

18 januari

Nora eller Brinn Oslo Brinn. Äggstockarna är som en getabock bland de överjordiskt vackra norska bergen. Idag integrerar jag dem i stadens bibliotek. Jag uppskattar hur de nordiska språken går in i varann och hur svartsjukan är barnsligt arg och därför så väldigt sann. Det känns som om jag håller på att etablera en tradition med bok i stad om fredagar. Jag har också redigerat fyrtio sidor som jag trodde var klara men icke sa nicke, det finns tydligen alltid ännu en sak att berätta, och det är väl tur.

21 januari

En kväll när min kompis spelar skivor på ett evenemang gör jag henne sällskap och sitter och läser Normal People av Sally Rooney som jag är uppslukad av vid tidpunkten. Hon skickar en bild av mig till en annan och skriver "Hanna ja sen kirjat..." Jag blir förtjust av att hon delar med sig av den bilden och av att hon driver med mig på ett vänskapligt sätt. Jag inser att hela grejen med att läsa i offentligheten (på spårvagnar, kaféer, på instagram) har att göra med den bild av mig själv som jag vill att andra ska se. Insikten gör mig generad. Men vad ska jag göra? Jag vill inte dra mig tillbaka.

24 januari

Vi hinner inte berätta allt vi vill berätta innan ettans spårvagn kommer och jag måste hoppa på.

27 januari

Solen reflekteras i plåttaket, riktas rakt in genom fönstret mot mitt ansikte. Som fortfarande ligger på dynan, uppsvullet och törstigt, bredvid henne. Hon andas djupt, har samma rutiga skjorta som jag hade på klubben igår. Jag spillde öl på skjortan i något skede. Hennes rumskompisar skramlar med disken utanför, kaffet droppar. Jag undrar om de tar stress av disken vi lämnade efter oss i går natt (morse).
    Han sa: Du skapar så mycket problem av ingenting. Det är inga problem.

Kommentarer (1)
Spamfilter
Skriv siffran 3 med bokstäver:
Fint!
Kugge30.01.19 kl. 12:26

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio