Vykort från Jakobstad

03.02.2019 kl. 18:58

Under scensamtalet sitter hon så nära mig i publiken att våra axlar nuddar. Scensamtalet Nu imorron med Mia, Malin och Lisen är orsaken till att jag i arbetsrelaterat ärende är på besök i Jakobstad just nu.

Vi har sovit bredvid varann i natt fastän vi ses mycket sällan. När vi körde de hundra kilometrarna från Vasa till Jakobstad förlorade jag mig i tankar istället för att prata med henne. Himlen var babyblå och molnbeströdd, landskapet totalt snötäckt. Det finns fortfarande många saker jag vill fråga men snart ska hon åka och jag vet inte när vi ses igen.

Efter att vi navigerat fram med hjälp av kartan lämnar hon av mig vid hotellet. Receptionisten är vänlig men hotellet helt ödsligt. De automatiska lamporna tänds med en stunds fördröjning när jag går genom korridoren. Exitskyltarna blinkar förvånansvärt uppfordrande. Rum nummer 403 har ett litet fönster med utsikt och jag jobbar fem-tio minuter innan jag måste bege mig av igen.

Middagen på Stadshotellet en halv kilometer bort (passerar gymnasiet och O'learys på vägen) har inletts men jag tas emot vänligt. Jag kan minnas att jag bott på Stadshotellet direkt då jag ser receptionen. I början av middagen babblar jag mycket men sedan tar självmedvetenheten överhanden.

Att bo två och en halv kilometer utanför stadskärnan räknas inte till att bo i centrum. Jakobstad är lilla Stockholm eftersom stadsdelarna heter Norrmalm, Östermalm, jag roas av jämförelsen. "Vad är Vasa", frågar jag. "Det är New York", säger en från staden som om det var en självklarhet.

Efteråt går vi till Friends, dricker öl som är förvånansvärt dyr fastän det är en liten stad (eller dyr just därför). Jag har fått höra att svenskan tränger ut finskan ur staden men när männen börjar spela i andra sidan av lokalen (då lokalen plötsligt fyllts upp vid elvatiden) är det finska låtar som spelar. Skyltningarna i staden är tvärtemot det jag är van med, här står det svenska gatunamnet innan det finska.

Jag funderar på vad skillnaden egentligen är mellan en stad i Östnyland och en i Österbotten. Jag känner mig avlägsen allting då jag ser på kartan. I Östnyland känner jag mig närmare någonting obestämt som förmodligen har med mina egna rötter att göra och med uppfattningen om att Helsingfors är mittpunkten. Den här placeringen "vid sidan av" känner nog inte en ortsbo, den här känslan markerar mitt utanförskap.

På natten sover jag oroligt. Jag drömmer om möss som flyr ur sprickor invid sängen. Jag drömmer att jag skurit halva stortån av mig och att jag försöker få tag på min sambo utan att lyckas. Mobilskärmen glider undan och armarna är så tunga att jag inte kan ringa. De få stunder då vi möts är han oförstående och kan inte förstå vad jag säger. När jag vaknar blir jag rädd och klarvaken, det känns som om det kommer börja brinna eller att någon kommer att bryta sig in i mitt rum. Jag slumrar oroligt genom morgonnatten.

På morgonen löper en blå rand över den högra halvan av horisonten och fönstret har frusit. Frukosten besöks utöver mig bara av en annan, också det en ensam kvinna. Efter frukosten läser jag Blå av Maja Lunde och därefter lyssnar jag på P3 Dokumentär om orkanen Katrina. Det är rysligt och isoleringen i staden accentueras ytterligare, ute har snön börjat falla i rikliga mängder.

Då jag måste checka ut passerar jag haket Ebba där jag fått höra att finsktalande hänger och där en punkare varit i slagsmål så han omkommit. Det ringer till gudstjänst. Gudstjänst och Halpa-Halli är rekommenderade söndagssysslor i staden. Från Ebba är det nära till Skata som är rent som bara kvarter för bemedlade kan vara. Det hänger kvar skyltar som skvallrar om tidigare affärsverksamhet och engagemang, nu är de färggranna trähusen bara privatägda och fönstren mörklagda.

Det snöar i omfattande proportioner den söndagen. Jag besöker Ellen, hennes man och deras katter. De bor vid sportplanen som jag inser att jag eventuellt har minnen av. Vi skriver disciplinerat i exakt tjugo minuter och ägnar resten av eftermiddagen åt att prata om böcker, debuter, texter och skvallrar om branschen som sig bör.

På det sista stoppet i staden äter jag halloumiburgare (ni kan gissa var) tillsammans med en vän och jag råkar också få skymten av en person jag känner flyktigt. Världen (läs Svenskfinland) är inte stor. När min vän skjutsar mig till Bennäs tänker jag på det här vykortet jag ska skriva till er.

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner