(Flick)kroppens förluster och formationer

11.02.2019 kl. 17:49

Natten som föregick denna dag drömde jag att jag såg upp mot en gigantisk måne. Månen lyste skarpt i natten, men dess konturer var mer lik havsbandet på en ö, än ett klot. Det var som om stora vågor sköljdes upp över stränderna på ön. Vågorna tilltog i styrka, allt mer vatten täckte månen och snart sjönk månens lysande yta ner helt under vattenytan.

Hej du flicka, med flickkroppens erfarenheter. Jeansen är för korta i buntarna, du har redan växt ur dem. De är av trumpetbyxmodell, det är tidigt tvåtusental. Du använder behån i storlek 65aa, det är inte tänkbart att vara utan behå längre, och du längtar efter att få behån i en större storlek. En dag märker du att du har hårstrån under armarna. Långa mörka hårstrån som ha vuxit där utan din vetskap. Det är din bror som pekar ut håren och det får dina kinder att blänka av skam. Han har också nya hår, men de är ljusa.

Natten som föregick denna dag (2017) är ett prosalyrisk verk av Johanne Lykke Holm, en bok som handlar om att vara tretton år gammal. ”En helt vanlig flicka” påstår berättaren och det blir också läsningens ingång. Den poetiska världen är brutal men kopplar samtidigt, genom antydningar och symbolik, till min egen inre flickas föreställningsvärld. Flickan går senare in för att vara större än en person, hon är i själva verket systern och dottern genom alla tider: ”Jag vet att jag är äldre än ett sekel.”

Jagpersonen har en märklig, gurlesk, inkännande och kroppslig närvaro i rummet. Hon rör sig fritt mellan verklighet, drömtillvaro och fantasier, i förhållande till hästen Elektra, den auktoritära mamman och den alltför perfekta systern Cosima. Långt på avstånd finns även en pappa, som en påminnelse om att tillvaron inte är frånkopplad en patriarkal världsordning.

Elektra för tankarna till den feminina Oidipus med Elektrakomplex. Jagpersonen säger att hästen Elektra är den enda som är en riktig kvinna, men samtidigt piskar hon hästen blodig. Du är en flicka för att du har lärt dig det, ändå är pappa din främsta förebild, får det vara så? Hans påverkan på dig, din syster och din mamma går inte att förbise.

Alla dessa tankar trängs inom dig, då du kanske är elva, tolv eller tretton år gammal, och på väg ut ur barndomen. Det är både en kroppslig och mental erfarenhet. Tillståndet är som en obäddad säng med smutsiga lakan, där du vänt och vridit dig runt dig själv och inuti dig själv sömnlös en hel natt. Det är inte längre bekvämt att gå i bastun med pojksläktingar. Mammas bekvämlighet i omklädningsrummet gör dig tungsint. I Natten som föregick denna dag är mammans röst fördömande: ”Du var ett fult barn från början, säger mamma. En ful baby som föddes elak.”

Cosima betyder ”order, decency” och Cosimas uppenbarelse är tyglad. Jagpersonen föreställer sig att Cosima drunknar. Cosima är som de äldre flickorna du imiterar. De äldre flickorna lär dig att du ska raka dina ben. När du kommer över ett engångsrakblad använder du det tills det blir slött, du utövar din ritual på toaletten med upptrappad puls. Mamma säger att du inte får raka benen, så du slutar gå i shorts och kjol eftersom du lärt dig att behåring inte tillhör dig.

Det är dags. Det är tidigt tvåtusental, du går ännu på lågstadiet men samtidigt försöker du vara annat än ett barn. När ni leker nata säger en äldre flicka åt dig att din andedräkt är äcklig. Du minns allt det här, delvis sitter kroppsäcklet kvar.

Lykke Holm tar dig tillbaka till de trånga gårdarna. Förvirringen över alla föreställningar om ungdomen och kroppen som bevarats där. Föreställningar om rollen du tror du måste passa i. Du missförstod de äldre flickorna, du trodde du måste vara någon du inte var. Kanske tyglar flickor varandra liksom jagberättaren tyglar sin häst, för att projicera sin egen smärta.

Och det kanske inte går att hitta bättre förebilder, det kanske inte är helt enkelt att hjälpa flickor att ta steget, och vad är ens detta steg, allt vad det inbegriper får det att svindla för mig. För min del och för jagberättaren i Natten som föregick denna dag önskar jag att tillvaron präglats av andra rollmodeller. 

Jagberättaren har sin prosa, sin frodiga fantasi och revolten genom den. Hon deltar i en rit där de dansar kring bålen, hon läser en frigörande dikt som finns återgiven i versaler, hon är oövervinnerlig: ”UPP! UPP! / OCH VÅREN JUBLAR / OCH HJÄRTAT I MITT BRÖST / DET LYFTER / SOM EN FALK”

Det är dagen som är på väg. Hos Lykke Holm är vuxendomen dagen som hon väntat på. ”Det är en fruktansvärd sak att vara ett barn”, skriver Lykke Holm. Det är värre att stå med ena foten i barnkammaren och den andra på ungdomsgården, tänker jag. Att inte höra hemma. Jag känner ansatserna till ungdomen som smärtsamma stråk genom hela barndomen i Natten som föregick denna dag. 

Gurleskens företrädare, flickforskarens älsklingar, det finns flera. Monika Fagerholm är en av dem. Hon säger i en intervju i Horisont 3/2017 att romanen Diva handlar om ”det här skedet i livet, 13, strax 14, det är det att det är ett besynnerligt skede – men det kan också komma igen i människors liv – ett skede då man begriper allt. Man är klokare än någonsin. Samtidigt har du ingen handlingskapacitet.” Flickan i Natten som föregick denna dag är exakt det här. Natten är över, hon förstår allting nu.

(Flick)kroppens formationer är den översvämmade månen i natten. Månen är inte vad den såg ut att vara, all denna förändring. ”Den fula själens fula kropp. Huden sprack upp som en kontinentalplatta. Jag var en liten ö utan grönska.” Flickkroppens modus är förlusten, det går inte att stanna kvar där, du måste ta dig vidare.

Essä publicerad i Astra 1/2018 med temat åldrande

Kommentarer (0)
Spamfilter
Skriv siffran 8 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 26. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com

Portfolio