Det smakar för gott för att vara sant

26.02.2019 kl. 12:45

Det är kanske först i efterhand det går att se svalt på saker och ting. Svalt är en överdrift, förmodligen omöjligt. Men distansen gör mig möjligtvis lite klokare.

Januari och februari smakar för gott för att vara sant. Hill's dumplings, blinier och naturviner på Plein. Det är något nytt på gång, ett nytt kalenderår, ingen pressad jobbsituation, ingen ekonomisk osäkerhet.

Det första som märks är att inspirationen är tillbaka med besked. Jag läser berörande och storstilade romaner, jag ser på filmer som lämnar mig full av färger och rörelser och liv. The Favourite, Green book. Tidigare på året: Mustang.

Frisk blåst mot kindbenen, frisk blåst. En arbetsrelaterad grej jag i vanliga fall (för ett halvår sedan rättare sagt) skulle ha mått dåligt över berör mig inte längre. Inte heller angstar jag då jag festat för sent dagen innan, istället känns allt värt det.

Det är närmast provocerande att känna sig så här upprymd och glad. Det är närmast brottsligt att äta stora portioner, alltid köpa godis, ha sovmornar, vara full av energi, springa på löpmattan, andas i djupa tag.

Bok jag slukar: Flickvännen av Karolina Ramqvist, den liksom rinner genom mig liksom en smoothie, och så kastar jag mig direkt över nästa roman. Texten är tillbaka. Ruset.

Följande roman gör mig ännu glupskare. Det är Arv och miljö av Vigdis Hjorth. Det här är en bok ni inte under några som helst omständigheter får missa. I kategorin det bästa av det bästa, när det kommer till skönlitteratur.

När jag springer tänker jag att jag kommer att snubbla. En tjej snubblar en gång, det dunsar högt bredvid mig. Jag hade tur den här gången men hon hade inte det.

Det är nog fullkomligt irrelevant att läsa om någon som känner sig så här lätt i kroppen. Det är rysligt svårt att skriva spänstigt även om folk som rör sig i grupper, som sällan isolerar sig. Stundvis är jag ändå mycket ensam de här frilansmånaderna i mitt liv. Jag tar vara på det, har inte skrivit så värst mycket nytt men hoppas den här behållaren ska bli kvar som en reserv att ta av i de stunder då jag känner mig trängd i ett hörn.

Det är bara en fråga om tid när jag hamnar inträngd i hörnet igen. Och somliga saker är inte ens självförvållade, somliga saker ligger bortom min kontroll.

Kommentarer (0)
Skriv siffran 1 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner