Vem vågar fantisera om en hållbar framtid?

04.06.2019 kl. 08:37

Kan fiktionens klimatdystopier lindra vår klimatångest, eller gör den de facto gör den värre. I vårt andra poddsamtal ställer vi bland annat den här frågan. En insikt vårt samtal också lett till är att dystopierna florerar, men att de lösningsinriktade perspektiven saknas.

I en tid där det vore mer brännande än någonsin att söka gemensamma lösningar har vi fastnat på en plats där vi istället för kollektiv handlingskraft satsar på att skyffla runt ansvaret mellan individen, samhället, Kina och Indien. Vi frossar i undergångsscenarier där maten och sötvattnet tagit slut, haven förgiftas och de flesta av världens storstäder och kulturarv förstörts. I många fall är dystopierna hämtade direkt ur vetenskaplig framtidsforskning som kan bli gällande redan inom ett par årtionden. Samtidigt verkar halva landets befolkning ta rapporter som konstaterar att vi drastiskt måste ändra på våra invanda levnadssätt som personliga förolämpningar. Det vill säga om de överhuvudtaget tar diskussionen på allvar … Många verkar helt enkelt rycka på axlarna som om problemet inte gällde dem, som om klimatförändringen vore propaganda som en rödgrön bubbla hittat på för att retas, eller som om det helt enkelt inte spelar någon roll eftersom det ändå är för sent och för svårt att göra något som verkligen har en inverkan.

Samtidigt: ser man på de framtidsscenarier som erbjuds är det egentligen inte så konstigt att folk vill försvara sin rätt till privatbilism och köttätande. Alla alternativ som finns till hands handlar om att vi borde ge upp privilegier som vi redan länge upplevt som självklarheter.

Litteraturen kan såklart inte lösa klimathotet och dess uppgift är inte att servera vetenskapligt gångbara alternativ, men den har en förmåga att få oss att kunna föreställa oss sånt som i annat fall skulle verka omöjligt. Det finns en stor skara människor som på allvar är besvikna över att inte ha fått ett brev från Hogwarts när de fyllde elva, men ändå verkar väldigt få människor kunna föreställa sig hur en en ekologiskt hållbar framtid kan se ut. Klimatdystopier kanske får oss att ta hotet om den globala uppvärmningen på större allvar, men det hjälper oss inte att föreställa oss hur ett fossilfritt, postkapitalistiskt och ekologiskt hållbart sätt att leva kunde se ut. Framförallt inte ett som skulle innebära något annat än ett spartanskt, återhållsamt och avböjande liv.

Det vi saknar i samtalet är fantasierna om ett sånt samhälle. Vi efterfrågar klimatutopier. Vem vågar skriva en sådan?

Kaneli Johansson & Hanna Ylöstalo
podcasten Samtal med vänner


Kolumn publicerad i HBL 4.6. 

Lyssna på vårt andra samtal "Minnet av vatten" på soundcloud, itunes, spotify och acast!

Kommentarer (0)
Skriv siffran 4 med bokstäver:

 

 

Hanna Sofia, 27. Litteraturvetare, frilansare, skriver och redigerar text. Helsingfors. Bloggar sporadiskt, instagrammar oftare.

Contact: hylostal@gmail.com
Portfolio

 
 

Podcasten Samtal med vänner